Västvärldens uppgång

Under nästan hela människans historia var materiell försakelse och ständig osäkerhet normen. Inte ens de på toppen av social status och politisk makt kunde njuta av livets goda och de konsumentläckerheter som ”fattiga” människor i väst tar för givet idag. Ibland klarade sig vissa populationer något bättre – i det antika Grekland och Rom kanske, och i Kina under Sung-dynastin (960-1279) – men dessa fall var exceptionella.

Så sent som på 1300-talet hade kineserna förmodligen den högsta levnadsnivån av alla större befolkningar. Minns vilken häpnad européer visade inför Marco Polos berättelser om Kina under senare delen av 1200-talet, även om det inte var ens hälften av allt han hade sett, vilket han förklarade på sin dödsbädd. [1]

Allteftersom medeltiden avtog började européerna göra snabbare ekonomiska framsteg samtidigt som kineserna föll ner i ekonomisk stagnation. Än mer anmärkningsvärt är att Europas ekonomiska energi började flytta från det stora kommersiella centrat i norra Italien mot civilisationens utkanter i nordvästra Europa. Det verkade som om barbarerna på något sätt hade snubblat över de ekonomiska framstegens hemlighet. Hädanefter drog Västeuropa – och senare också deras koloniala kusiner i Nordamerika – ifrån den övriga människoflocken, trots många motgångar. Vid 1700-talet hade de vida överträffat kineserna, för att inte tala om världens mindre utvecklade folk, och fram till slutet av 1900-talet fortsatte gapet att öka.

Hur lyckades väst skapa en hållbar ekonomisk utveckling? Historiker och samhällsvetare har fört fram olika hypoteser, och hittills har ingen enskild förklaring vunnit allmän acceptans. Ändå har vissa delar av ett svar fått omfattande stöd. Den växande individualismen i den västerländska kulturen, som har sina rötter i den kristna läran, tycks ha bidragit väsentligt. [2] Den politiska splittringen av de europeiska folken under medeltiden och den tidiga moderna tiden – en politisk pluralism med hundratals separata jurisdiktioner – främjade också institutionella och teknologiska experiment genom vilka företagare upptäckte hur man gjorde arbete och kapital mer produktivt.

”Historien bekräftar att den privata äganderätten kräver ständigt försvar, så att inte förutsättningen för all ekonomisk utveckling undergrävs och förstörs.”

Grundläggande för denna ihållande tillväxt var den privata äganderättens gradvist förbättrade status. Så länge som folk inte räknade med att det fanns en rimlig möjlighet att få skörda frukterna av sina ansträngningar och investeringar hade de få eller inga incitament att arbeta hårt eller ackumulera fysiskt, mänskligt eller intellektuellt kapital. Och utan en sådan ansamling är inga ekonomiska framsteg möjliga. Mer tillförlitliga privata äganderätter föll dock inte bara ner från himlen. För det mesta förvärvade köpmän detta rättighetsskydd genom att betala de rånarbaroner och blivande kungar som utgjorde Västeuropas splittrade härskarskikt.

I extremfallet etablerade köpmännen stadsstater med politisk självständighet där de kunde ha full kontroll över de juridiska institutionerna som stöttade upp deras ekonomiska verksamhet. ”Det faktum att den europeiska civilisationen har passerat genom stadsstats-fasen är” enligt Sir John Hicks, ”den viktigaste nyckeln till skillnaden mellan Europas historia och Asiens historia”. [3] I den senare medeltiden visade Venedig, Genoa, Pisa och Florens vägen. Senare tog Brügge, Antwerpen, Amsterdam och London ledningen. Stadens egen milis stod redo att försvara den mot hot mot dess politiska och ekonomiska självständighet.

För att underlätta sin verksamhet utvecklade köpmännen sina egna rättssystem. Avsikten var att förse snabba, billiga och rättvisa lösningar i kommersiella tvister, och denna lex mercatoria etablerade institutioner och prejudikat som har överlevt ända till idag, och nu tar de sig uttryck i ett omfattande system av alternativa (icke-statliga) tvistlösningar i skiljeförfaranden. [4] I vissa länder använde handlarna och tillverkarna i slutändan sitt politiska inflytande för att bädda in sina sedvanliga rättsliga institutioner i statligt verkställd lag. På grund av Europas politiska splittring tenderade stater som gjorde livet för svårt för handlarna att förlora köpmännen och deras verksamhet – och därmed också en skattebas – till konkurrerande jurisdiktioner, och risken att lida sådana förluster motiverade härskarna att tygla sin rovdrift och ge affärsmännen manöverrum [5].

I motsats till Europas (och senare USA:s) köpmän, som kunde spela ut stater mot varandra i en strävan efter säker privat äganderätt, drabbades Kinas affärsmän av ofrånkomligt hårdare tag från deras allomfattande imperialistiska stat. ”År 1500 hade staten gjort det straffbart med dödsstraff att bygga en båt med mer än två master, och år 1525 beordrade staten att alla oceangående fartyg skulle förstöras”. Således ställde Kina, vars utländska handel hade varit omfattande i århundraden, ”in sig på en kurs som kom att leda till fattigdom, nederlag och tillbakagång”. [6] Bland många andra negativa åtgärder stoppade den Mandarin-dominerade staten ”utvecklandet av klockor och vattendrivna industriella maskiner över hela Kina”. [7]

I den islamiska världen upphävde den imperialistiska staten ekonomiska framsteg genom att inte skydda den privata äganderätten och genom att införa godtyckliga regler och skatter [8].

På 1900-talet omfamnade det sovjetiska imperiet också tanken att påtvinga en stor dålig idé – ekonomisk centralplanering – som helt trängde bort den ekonomiska frihet som krävs för en hållbar ekonomisk utveckling. Tyvärr följde de kinesiska kommunisterna, östeuropéerna, och många av tredje världens postkoloniala stater Sovjetunionen på denna väg till ruinens brant.

Numera verkar det äntligen som om nästan alla har kommit att förstå sambandet mellan ekonomisk frihet och ekonomisk tillväxt och att uppskatta den privata äganderättens avgörande betydelse. Men överallt fortsätter stater att ge privilegiesökare oräkneliga ekonomiska strypgrepp. Historien bekräftar att den privata äganderätten kräver ständigt försvar för att inte förutsättningen för all ekonomisk utveckling undergrävs och förstörs.

Notiser
[1] John Hubbard, ”Marco Polo’s Asia.”

[2] Deepak Lal, Unintended Consequences: The Impact of Factor Endowments, Culture, and Politics on Long-Run Economic Performance (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1998), ss. 75–97; Michael Novak, ”How Christianity Created Capitalism,” Wall Street Journal, 23 December, 1999.

[3] John Hicks, A Theory of Economic History (London: Oxford University Press, 1969), s. 38.

[4] Se, till exempel, International Chamber of Commerce, ”International Court of Arbitration: International Dispute Resolution Services.”

[5] Nathan Rosenberg och L. E. Birdzell, Jr., How the West Grew Rich: The Economic Transformation of the Industrial World (New York: Basic Books, 1986), ss. 114–15, 121–23, 136–39.

[6] Nicholas D. Kristof, ”1492: The Prequel,” New York Times Magazine, 6 juni, 1999, s. 85.

[7] Jared Diamond, ”The Ideal Form of Organization,” Wall Street Journal, 12 december, 2000.

[8] Lal, ss. 49–67.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Freeman, juli 2002 och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.