Ur Lärobok i Fäderneslandets Historia (1876):
Under frihetstiden hade en farlig osed inrotat sig bland svenska folket, i synnerhet bland allmogen, nämligen omåttlig tillverkning och förtäring af bränvin. Gustav III förordnade nu, att bränvin ej finge tillverkas af andra än kronan, och anlade kronobrännerier. Detta gjorde han i den bästa afsigt, men det visade sig att bränvinssupandet derigenom ökades istället för att minskas, och kronobrännerierna väckte mycket missnöje, i synnerhet bland allmogen.
Själv är jag helnykterist och tycker att världen skulle vara en bättre plats om alla andra var det också. Där spriten går in går vettet ut, sägs det, och jag är benägen att hålla med. Det betyder dock inte att jag förespråkar lagstiftning och statsingripande för att åstadkomma vad jag tycker vore en bättre värld. Dels för att jag respekterar människors egen fria vilja. Men också för att jag vet att så fort statens kalla hand ingriper för att fixa ett problem så uppstår tio nya som är värre än det första. Det inledande citatet från över hundra år sedan illustrerar tydligt effekten av så kallade “oavsiktliga konsekvenser”. Jag tror helt enkelt att rätten att supa fritt gynnar nykterismen.
Man ser liknande effekter överallt: där förbud införs ökar problemen.
— Förbudstiden i USA är det typiska exemplet. Den organiserade brottsligheten växte duktigt när den dyrt sålde den alkohol som människor ändå ville konsumera.
— När cigarettskatten höjdes kraftigt i Sverige för några år sedan fick vi ett liknande uppsving i organiserad brottslighet.
— Och omvänt, i Portugal där man gav upp kampen mot droger för en kort tid sedan har man sett en halvering av bruket av droger.
Lite svensk brännvinshistoria hittar vi i det fantastiska fembandsverket ”Det svenska jordbrukets historia”. (Online här.) I band 3, sid 255 läser vi:
Redan i slutet av 1500-talet hade man i Sverige lärt sig att göra brännvin med hjälp av mäsk, det vill säga en blandning av malt (torkade, grodda sädeskorn) och vatten. Vid mitten av 1700-talet hade de flesta svenska bönder en brännvinspanna. I några undersökta västgötska socknar ägde i början av 1750-talet omkring 60 procent av bönderna en panna, och i början av 1770-talet omkring 80 procent. De var ganska dyra apparater som var gjorda av koppar. I medeltal värderades en brännvinspanna i boupteckningar till närmare 13 daler silvermynt vid 1700-talets mitt, vilket motsvarade medelvärdet på en och en halv ko. Bönderna tycks framför allt ha destillerat när de hade gott om spannmål.
Från kronans sida såg man negativt på bränningen som ansågs öka spannmålsåtgången och därmed spannmålsimporten. Under perioder med upprepade svaga skördar förbjöds bränningen, och sådana förbud tycks i hög grad ha efterlevts av bönderna så länge de dåliga tiderna varade.
Ah den avskyvärda importen! Den som gör Nationen fattig. De merkantilistiska tankevurporna var lika vanliga då som idag. Men intressant nog reglerade tydligen marknaden denna “fara” av sig själv: I dåliga tider brände bönderna mindre, alldeles oavsett förbudet.
För att öka kronans inkomster förbjöds husbehovsbränningen helt 1776, och ett system med statligt ägda brännerier, kronobrännerier, infördes. Bland annat till följd av lönnbränning och smuggling var lönsamheten i denna verksamhet dålig. Husbehovsbränning mot viss avgift per panna tilläts åter 1786.
Gustav III regerade mellan 1771 och 1792 så förbudet år 1776 var mycket riktigt hans verk. Dock tycks det inte ha varit enbart av omsorg om folkhälsan som det infördes, om nu någon trodde det. Den dåliga lönsamheten har naturligtvis också att göra med att verksamheten bedrevs i statlig regi. Dessutom har jag ytterligare en teori: överproduktion. Mer om det senare.
När potatisen började odlas i Sverige blev det tydligen fullt tryck i pannorna.
När man på 1820-talet lärt sig bränna brännvin på potatis ökade tillgången på råmaterial kraftigt. Potatisen var svårare att lagra länge och transportera än spannmålen, och brännvinsbränning blev ett sätt att omvandla den till en hållbar och säljbar produkt. Följden blev en snabbt ökad brännvinsproduktion. Hur stor den var har varit föremål för diskussion. De siffror som i bland nämns på 40 liter per person (över 100 liter per vuxen man och år) har av vissa forskare ansetts vara starkt överdrivna. (…) Även om alkoholkonsumtionen var större än idag och fylleriet mer utbrett, är det dock osannolikt att hela den manliga befolkningen var alkoholister. En trolig bidragande förklaring till det stora antalet supar per dag är att alkoholprocenten var relativt låg. Även om böndernas kopparpannor var vackra var de inte särskilt effektiva.
Den initiala förtjusningen över den billiga potatisdrycken tycktes dock med tiden klinga av. Ungefär som när en tonåring fascineras av alkoholens berusning men sedan växer upp och hittar andra nöjen i livet:
Även bland allmogen tycks alkoholkonsumtionen ha minskat efter 1820- och 30-talens excesser. Byskomakare Stolt beskriver hur kaffe börjar ta över som statusdryck vid mitten av 1800-talet, något som medförde minskat fylleri.
Bränningen av potatis och bättre bränneriteknik ökade under 1800-talet stordriftsfördelarna i bränningen. Det lönade sig allt sämre för bönderna att bränna sin egen sprit. I stället köpte de brännvin som var producerat vid de stora, fabriksmässigt drivna brännerierna. (…) När husbehovsbränningen slutligen förbjöds 1855 var den alltså sedan länge i avtagande.
Det är intressant att filosofera över varför förbudet år 1776 ökade missbruket. Det blir alltid problem med statliga förbud, men på olika sätt. Hur var mekaniken i det här speciella fallet? Jag anar en enkel ekonomisk förklaring. Tillåt mig spekulera på österrikiska.
På den tiden utbetalades löner ofta delvis in natura, det vill säga i varor, och en del av varorna var brännvin. Anta att de statsanställda får 10 procent av lönen betald i form av brännvin. Så länge det finns ett marknadspris på brännvin spelar det egentligen ingen roll om de får de 10 procenten i form av brännvin eller pengar. De kan alltid sälja sitt brännvin för pengar om de vill. När de värderar hela lönepaketet kommer de ändå mentalt omvandla brännvinet till pengar enligt rådande marknadspris.
År 1776 blir staten monopolproducent och kan nu tillskansa sig en vinst som den inte hade förut. Vi kan inte teoretiskt förutsäga om priset på brännvinet initialt ökar eller minskar eftersom det är ett politiskt beslut och produktionen skulle kunna subventioneras med skatt. Det riktigt intressanta är att staten nu har fått ett billigt sätt att betala löner. För att växa behöver den bara betala ut mer brännvin!
En stat vill växa. För att finansiera det kommer brännvinsproduktionen öka med tiden. Det kommer leda till att brännvinspriset sjunker, men så länge priset är högre än produktionskostnaden är det en vinstaffär för staten. Det unika med staten som producent är att produktionskostnaden är nära noll eftersom råvarorna (säd etc.) konfiskeras gratis i form av skatt. Staten kan därmed driva brännvinsfinansieringen väldigt långt och Riket kommer att överflöda på billigt kronobrännvin. Så gör man ett folk till alkoholister.
Observera att brännvinsproduktionen (och konsumtionen) kommer att bli mycket högre under dessa förhållanden än på en fri marknad. På en fri marknad begränsas nämligen produktionen av att försäljningspriset måste överstiga kostnaden för bland annat råvaror. Producenterna på en fri marknad måste betala för sina råvaror och på detta sätt interagerar produktionen med konsumenternas sanna subjektiva preferenser. Staten, däremot, stjäl sina råvaror gratis och kan därför erbjuda konsumenterna mer brännvin och till ett lägre pris än de skulle få betala på en fri marknad.
Notera de tydliga parallelerna mellan brännvinsfinansiering och inflationsfinansiering. Papperspengar har också låg produktionskostnad och kan tryckas i nästan oändlig mängd för att finansiera statens tillväxt. Papper överflödar marknaden och konsumenterna får mer papper i omlopp än de egentligen vill ha. En berusningseffekt uppstår som kallas högkonjunktur. Detta orsakar dock en baksmälla värre än vad brännvinet någonsin ger. Skål!
Kommentera på bloggen.
