På senare tid har jag funderat en hel del över “befolkningsfrågan”. Det har med stor sannolikhet alltid varit en fråga som i någon grad intresserat människor. Vi vet att “redan de gamla grekerna” funderade på saken.
I vår tid tycks inställningen i denna fråga vara ordentligt schizofren. Å ena sidan sägs västvärlden stå inför en befolkningsimplosion, till den grad allvarlig att vi måste locka hit främlingar med generösa välfärdsprogram för att “trygga välfärden”. Men å andra tycks FN och diverse statliga och privata organisationer mena att det finns för mycket afrikaner och asiater, varför diverse rashygieniska avfolkningsprogram har sjösatts i syfte att hindra dessa folk från att föröka sig och utarma Moder Jord, eller något i den stilen.
Läs hela artikeln, av Klaus Bernpaintner
Jag börjar känna mig som en papegoja men det är onekligen fantastiskt att läsa andra som har vettiga uppfattnignar, och med en beskrivning ur Svenskt (och Tyskt) perspektiv. Hatten av till Lew och grabbarna för att detta kan ske.
En klar och tydlig beskrivning av ännu ett ämne man inte kan undkomma att undra över under vissa delar av livet. Individer, Familjer, Samhällen (individer som lever ihop) löser detta på det absolut mest optimala sätt. När man interfererar med dessa mekanismer på ett så våldsamt vulgärt sätt som nu sker, bryter man med livet självt. Inte bara med livet som i rörelse, energi, spirit, kunskap, skönhet. Men även mängden människor att göra och uppleva dessa saker.
Liv kan vara mycket vackert men när det bara är en kontainer för skatteuttag…
Tack för en intressant text. Kan nog elaboreras en hel del kring detta ämne.
Fanns ett par påståenden som jag gärna skulle vilja se underbyggas lite mer, exempelvis följande:
”När samhällen blir mekaniserade, mer stabila, och en förödande välfärdsstat växer fram behövs inte längre barn för försörjningen och inte heller för ålderdomen. I utvecklade samhällen är barn faktiskt en ekonomisk börda för föräldrar. I dessa samhällen blir familj och barn en fråga om livsstil och kultur. Varje ytterligare barn minskar den ekonomiska friheten och därmed den livsstil man kan kosta på sig. Kultur, livsåskådning och religion blir här viktiga faktorer för att bestämma familjens storlek.”
Menar du att barn inte skulle vara en börda i lågskattesamhällen? Visa gärna lite siffror på detta, jag tycker det är en vågad premiss att anta att föräldrar lägger ut mindre på barn i form av konsumtion än de får igen av barnen i sin ålderdom. Finns ju som ni vet det man ser och det man inte ser, det föräldrarna inte spenderar på sina barn kan de ju spara för ålderdomen i stället.
Hej Johannes, ja texten kan helt säkert förbättras i många avseenden. Just den del du påpekade är faktiskt ett sammandrag av flera tankar. Låt mig då förklara.
För det första vill jag klargöra att det inte har med skatt att göra.
Det jag menar är att i samhällen som bara har lite kapital (”lågt mekaniserade”) så är det huvudsakligen mänsklig arbetskraft som gäller och sysslorna är enkla. Mestadels jordbruksarbete på åkrar, enklare tillverkning av vapen och kläder. Det gör att små barn snabbt kan bli ett positivt bidrag i arbetet. Barnen blir också en sjuk- och olycksfallsförsäkring om föräldrarna blir arbetsoförmögna. Och på ålderns höst försörjer de föräldrarna och blir därmed deras pension. Detta gör att barn redan efter ett fåtal år blir en tillgång. Man kan säga att återbetalningstiden på att investera i fler barn blir väldigt kort. (Lågt utvecklade ekonomier kännetecknas just av korta investeringshorisonter.)
Ett samhälle blir med tiden mer kapitalintensivt om förhållandena är stabila och när monetära system utvecklas. I samband med detta utvecklas också möjligheten att själv spara för ålderdomen med hjälp av pengar tryggt förvarade på konton (hehe), och möjligheten att dela riskerna för sjukdom och olycka med andra personer via sofistikerade försäkringsbolag. Dessutom (men inte lika viktigt) blir arbetsuppgifterna lite mer specialiserade och komplicerade vilket kan bidra till att det tar lite längre tid innan barnen blir så att säga produktiva.
Men, med det kapitalintensiva samhällets rikedom tycks också röstköpsapparaten Välfärdsstaten uppstå. Denna best bidrar också till att reducera föräldrarnas behov av barnen. Där inte egna åtgärder räcker vid olycka och pension träder ”välfärdsstaten” in. Barnen förväntas inte längre hjälpa sina föräldrar. Man ser tydligt skillnaden mellan Sverige och många sydamerikanska länder, där välfärdsstaten ännu inte är så stor. Där är det självklart att barnen hjälper sina föräldrar vid behov, på samma sätt som föräldrarna hjälpte barnen när de var små. När välfärdsstaten träder in krossar den familjebanden i och med att små barns behov av föräldrar, och gamla föräldrars behov av sina stora barn, ersätts med den goda staten.
En annan sak som tycks komma med välfärdsstaten är skolundervisning (indoktrinering) in absurdum. Det är många skolår som ska sittas av innan barnen ens FÅR komma ut och göra nytta.
Alla dessa faktorer gör att i väl utvecklade ekonomier, särskilt i kombination med välfärdsstat, är barn ekonomiskt sett fullständiga förlustaffärer. Investeringshorisonten är oändlig. De betalar sig aldrig.
Om staten då i sin kortsiktiga girighet efter BNP och skatt dessutom försämrar kalkylen ytterligare med negativa incitament och hinder för familjebildning så är det klart att det kommer att få ett genomslag i födelsetalen.
Några siffror har jag inte — i god österrikisk tradition 🙂 Men logiken tycks mig klar. Om någon har siffror vore det givetvis intressant att se.