Ransoneringsdöden

Läste nyss om följande tragiska händelse: Dog hemma — trots tre samtal till SOS. Vad säger man?

Trots fler och fler rapporter om liknande händelser, att folk inte får ambulans, att patienter dör i väntan på vård, etc. så verkar svenskarna fortfarande tro att centralplanerad sjukvård borgar för trygghet. Det är svårt att bota indoktrinering hos ett folk som hjärntvättats sedan mycket unga år.

Alla dessa tragiska exempel är inget annat än den logiska konsekvensen av centralplanerad verksamhet. Det har alltid varit på detta sätt och kommer alltid att vara det. Alla historiska experiment visar entydigt att centralplanering alltid leder till brist och ransonering. Svensk sjukvård är givetvis inget undantag från denna kosmiska lag. Folk dör helt enkelt på grund av ransonering.

Ska det bli någon ordning på sjukvården behöver patienterna behandlas som kunder, med rätt att köpa vad de vill när de vill. Sanna entreprenörer i sjukvårdsbranschen skulle aldrig förneka någon att bli hämtad av ambulans på grund av att de fortfarande är vid medvetande. Den landstingsanslutna ”privatsjukvård” vi har idag är bara en förlängning av den allmänna sjukvården och inte sann entreprenörskap.

Enbart en politisk administratör kan hitta på att ursäkta misslyckanden som lett till dödsfall med ”Vår bedömning är att operatören agerat helt korrekt”. Och antagligen har det gått korrekt till, eftersom en administratör inte agerar efter vinstintresse och kundnytta, utan efter ett beslutsschema som går ut på att ransonera resurserna. En entreprenör skulle istället se varje anrop som en affärsmöjlighet. ”Jaså, du vill köpa min ambulanstjänst? Var bor du?”

Det är inte konstigare än att en kund går in till skomakaren och frågar efter ett par skor. I en marknadsekonomi ser skomakaren kunden som en liten intäktskälla och vill inte missa tillfället att byta till sig lite av kundens pengar mot ett par skor. Skomakaren är kundens tjänare och ställer frågan ”Vilken storlek vill min herre ha?” Visst kan man, om man är lagd åt det hållet, se affären som att skomakaren utnyttjar kundens tragiska medfödda behov av skor. Men man kan också se det som att kunden utnyttjar skomakarens behov av pengar. Givetvis är det inte någon som utnyttjar någon utan båda vinner ömsesidigt.

Om vi istället hamnar i en värld med ett centralstyrt skomonopol blir det en helt annan sitution. Mängden skor som produceras styrs inte längre av hur mycket kunderna vill ha utan genom centrala beslut. Med största sannolikhet kommer det att vara fel storlekar och för lite. När kunden kommer in till skobutiken kommer biträdet därför istället fråga: ”Vad ska du ha skorna till? Vad jobbar du med? Hur många barn har du?” Om behovet inte anses tillräckligt stort kan det hända att det inte blir några skor.

Om vi ska få någon ordning på sjukvården måste vi patienter få behålla våra pengar och själva köpa det vi vill ha. Med pengarna i handen skulle vi kunna åka ambulans hela dagarna även om någon anser att vi inte ”behöver” det. Vi skulle själva ransonera efter våra egna behov som bara vi själva känner. Enbart som kunder kan vi på riktigt utnyttja sjukhusens och läkarnas hunger efter våra pengar och kräva bästa möjliga kvalité till lägsta pris.

Om bara människor kunde inse att centralstyrd sjukvård inte är en trygghet utan en direkt fara för våra liv. En fri marknad är en oslagbar inrättning vad gäller att ge folk vad de behöver när de behöver det. Dessutom till lägsta möjliga pris.