Österrikiska ekonomer har varit framstående inom teorin om pengar ända sedan Carl Menger, skolans grundare, skrev en uppmärksammad och fortfarande läst essä 1892 om var pengar kommer ifrån: The Origins of Money (se också kapitlet om pengar i Mengers enastående mästerverk Principles of Economics, kapitel VIII). Wieser vidareutvecklade teorin genom att visa att värdet på pengar idag är beroende av värderingen av pengar och varor igår. Och Mises färdigställde sedan den ekonomiska teorin om pengars vara och funktion i Theory of Money and Credit.
Mengers diskussion handlar om hur pengar i sin sannaste form framkommer genom att aktörer i en ekonomi får det bättre genom att använda ett bytesmedel snarare än att idka direkt byteshandel. Med andra ord behöver inte kycklingfarmaren samla ihop ett tusental ägg eller kyckligar för att köpa en båt av båtbyggaren. (Och det hade nog blivit svårt att hitta en båtbyggare intresserad av ett tusental färska ägg…) Med ett allmänt accepterat bytesmedel – ett medium of exchange – underlättas handel och därmed kan ekonomin fortsätta att utvecklas och växa genom ökad arbetsdelning.
Problemet är att Mengers teori, som förvisso är både logisk och sannolikt historiskt korrekt, förutsätter viss specialisering. Mises visade att arbetsdelning är möjlig eftersom individer förstått och samverkat om att fokusera sitt arbete och därigenom öka produktiviteten. Arbetsdelning och specialisering framkommer alltså genom att du och jag pratar om saken och förstår att vi båda får det bättre om jag ägnar tid åt att tillverka nät medan du använder näten för att fånga fisk. Det är långt mycket bättre än om vi båda både tillverkar nät och fiskar.
Hayek var av en annan åsikt och ansåg att arbetsdelning var något som uppkom ”spontant” och relativt omedvetet. Anledningen till att mänskligheten kom att anamma en intensiv arbetsdelning och komplexa produktionsstrukturer är ett resultat av slumpen – och att grupper av individer som inte haft turen att snubbla över produktiva metoder helt enkelt dött ut. Adam Smith var av en liknande åsikt:
The division of labour, from which so many advantages are derived, is not originally the effect of any human wisdom, which foresees and intends that general opulence to which it gives occasion. It is the necessary, though very slow and gradual consequence of a certain propensity in human nature which has in view no such extensive utility; the propensity to truck, barter, and exchange one thing for another.
Problemet här är hur specialisering uppkommer, ifrån vilken arbetsdelning och ökad produktivitet kan åstadkommas. Om vi utgår ifrån ett slags naturtillstånd är nämligen förklaringen inte speciellt intuitiv. Om alla är ”ädla vildar” à la Rousseau, så finns inga initiativ till specialisering. Förvisso kan hända att någon har turen att fälla en älgko, men den går inte att spara och använda som investering för att producera varor som man kan erbjuda andra i utbyte. Visserligen kan man tänka sig att denna lyckliga jägare äter sig mätt i ett par dagar och eventuellt vilar en stund, kanske t o m filar på sina trubbiga spjut. Men i detta tillstånd finns ingen möjlighet till varken specialisering eller arbetsdelning. Och ändå är förekomsten av bägge en förutsättning för att handel – och inte minst pengar – ska uppstå.
Här finns ett uppenbart problem i Mengers och Mises teorier om pengar. Om vi nu inte antar att Hayek och Smith har rätt, men i så fall beror allting på slumpen och då spelar det teoretiskt sett ingen roll huruvida vi kommit på just den slags pengar och den slags marknad vi har idag eller om vi kommit att snubbla över något annat. För det finns egentligen inget sätt att säga vilket som är bättre – utöver att det är det ”bästa” (mest överlevande) som vi råkat snubbla över. Det är knappast ett teoretiskt gångbart argument.
Så vi måste utgå ifrån Mises syn på den medvetna och förstående aktören – som förstår att han får det bättre genom att samverka med andra. Det är inte ett stort steg att ta, utan verkar intuitivt. Och från medveten och målmedveten samverkan är steget till formell arbetsdelning inte speciellt stort. Individer som förstår att de får det bättre om de sluter sig samman förstår relativt snart att de får det ännu bättre om de delar upp arbetet sinsemellan istället för att ”alla gör allting”.
Men detta får konsekvenser för hur vi ser på marknaden och ekonomisk teori. Vi kan inte längre utgå ifrån att det ”från början” fanns marknader med handel mellan fristående individer (som t ex Oliver Williamson utgår ifrån). För varifrån kommer dessa marknader? Nej, det är istället långt mer troligt att George Stigler hade rätt i att marknader framstår ur integrerade produktionsprocesser. Med andra ord fanns, om än simpla och osofistikerade, organisationer innan det fanns marknader. Med andra ord fanns det, i väldigt simplistisk mening, företag och hierarkier innan det fanns marknader – och innan det fanns pengar.
Även om det knappast är ett revolutionerande påstående rent samhällsevolutionärt, inte minst som de flesta av oss har en bild av t ex stenåldersmänniskan som levandes i stammar snarare än ensamma, så för det med sig ett intressant perspektiv för ekonomisk teori. För marknaden är inte längre en ursprungssituation, utan snarare en mer modern företeelse – och en mer avancerad och effektiv lösning på social samverkan än planering och styrning ovanifrån.
Om man hårdrar det så är marknad och kapitalism mer högtstående än socialism; inte i meningen att socialism nödvändigtvis degenererar till barbari och avskaffandet av civilisation, utan i meningen att socialistisk organisering var nödvändig för att ”komma vidare” till något bättre. Tack vare samverkan i grupper kunde människor inse att det var mer produktivt att fokusera sin arbetskraft på enskilda uppgifter och att sedan byta varor och värden med varandra. Ur stenålderssocialismen framkommer alltså ett mer högtstående samhälle med välstånd baserat i äganderätt och arbetsdelning. För det är inte möjligt att byta varor med varandra om man inte äger dem – och det är inte möjligt att dela upp arbetet utan att på ett civiliserat och respektabelt sätt kan byta egendom med varandra.
Med andra ord hade Marx i viss mening rätt, för samhället har utvecklats i viss riktning – och detta har skett i enlighet med människans natur och skapandekraft. Och det är en utveckling som hela tiden leder mot ett samhälle med ökad tillgång till varor och nyttor och därmed ökad tillfredsställelse av behov. Men det är inte en utveckling som leder till socialism, vilket skulle kräva ett samhälle där all knapphet avskaffats (vilket är en fysisk omöjlighet), utan utvecklingen har varit exakt den motsatta: ur den socialistiska misären har den moderna människan uppkommit – genom att hon förstått fördelarna med äganderätt och handel.
Mengers berättelse om hur pengar uppkommit får därmed en förklaring: pengar uppstår genom att människor redan uppfunnit äganderätt och redan idkar handel och specialiserat sig. Pengar är således nästa steg i ett samhälles civiliseringsprocess, som leder till minskade transaktionskostnader i en redan existerande marknad och därigenom ökat allmänt välstånd. Och det är i denna miljö som företaget, som jag påpekat tidigare, har en viktig roll att spela: att bidra till ökat välstånd genom att skapa ”öar” av specialisering där entreprenörer och arbetare i samverkan kan experimentera och utveckla mer lönsamma produktionsprocesser. Och därigenom leda marknadsprocessen till än högre produktivitet och ökat välstånd.
