Polisiär planekonomi

DN har gjort ”avslöjanden” om att polisen inte rycker ut på alla larm pga. resursbrist. Inget nytt under solen, men det bevisar ändå det som vi brukar påpeka med jämna mellanrum, nämligen att statliga, planekonomiska monopol aldrig kan allokera resurser på ett effektivt sätt som stämmer överens med efterfrågan på dessa tjänster. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett statligt matmonopol eller ett statligt polismonopol – båda kommer uppleva samma problem med underskott. I fallet med matproduktion kommer det bildas köer utanför matbutikerna (och i värsta fall svält), och i fallet med polisen resulterar det i långa utryckningstider (och ibland inga utryckningar alls) samt hög brottslighet.

Ingen skulle någonsin få för sig att förespråka statliga, planekonomiska monopol på mat, kläder och mobiltelefoner, eftersom vi alla vet att servicen, mångfalden och utbudet skulle sjunka dramatiskt. Ändå fortsätter man envisas om att staten måste ansvara för polisiärt skydd, som om detta vore undantaget de ekonomiska naturlagar som säger att fri konkurrens och vinst-och-förlustkalkyler ger bättre kvalitet och större utbud än planekonomi och monopol. Var är Konkurrensverket när man behöver dem? (Förvisso är ju Konkurrensverket också en monopolverksamhet – ironiskt nog – vilket kan förklara varför de ständigt ser mellan fingrarna på statliga monopol men inte på privata diton.)

Felet är alltså inte att de personer som jobbar inom den statliga polisen på något sätt skulle vara sämre än privata diton – det handlar helt enkelt om att det är omöjligt att centralplanera tillhandahållandet av en tjänst eller en vara så att alla blir ”garanterade” tillgång till den, oavsett hur kompetent arbetskraft man har. Det enda sättet att veta hur mycket man bör producera av en viss tjänst eller vara är att använda sig av utbud och efterfrågan samt fri konkurrens – dvs. att överlåta det hela åt den fria marknaden.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *