Diskussionen om huruvida ”men of the mind” har rätt till deras skapelser, dvs idéer, blir ofta hätsk. Inte minst inom den libertarianska ”sfären” blir diskussionen ofta väldigt hetlevad. Exempelvis står så kallade objektivister ofta för ett mycket starkt skydd för ”IP” (intellectual property) medan andra anser att copyright och patent är ett statligt sanktionerat monopol som inte har på marknaden att göra.
Även om diskussionen är intressant, så är den ofta – inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv – förvirrad. Man talar nämligen om en moralisk och naturlig ”rätt” som måste upprätthållas av staten, men glömmer ofta att tala om vad det egentligen är man har rätt till. (Jag är medveten om att allehanda IP-förespråkare blir provocerade av ett sådant uttalande, men ta ett djupt andetag och läs vidare – jag tänker förklara vad jag menar.)
Frågan man missar är nämligen vad marknaden syftar till. Neoklassisk ekonomi har sedan länge glömt varför hela den komplexa arbetsdelning som moderna och civiliserade samhällen med kapitalistiska ekonomier uppstått. Vad är anledningen till att modern produktion är så komplex att ingen av oss egentligen har en aning om – än mindre kan planera – hur någonting produceras?
Österrikare, å andra sidan, talar ofta och gärna om hur hela ekonomin handlar om att tillfredsställa konsumenters önskemål. Anledningen till att vi har komplex och relativt långtgående arbetsdelning är att entreprenörer tagit risker för att hitta mer effektiva (produktiva) sätt att producera varor och tjänster som de tror att konsumenter är villiga att betala för. Av samma anledning talar österrikare om att det är priset som styr kostnaden för en produkt, snarare än tvärtom: entreprenörer estimerar vilket pris konsumenter är villiga att betala och väljer produktionssätt därefter (eller gör något helt annat ifall det inte för tillfället verkar profitabelt att tillfredsställa just detta önskemål).
Hur är detta relevant för IP-debatten? Det är relevant för att just detta perspektiv nästan helt saknas. En idé är nämligen inte värdefull i sig, utan den har ett värde endast i den utsträckning som den kan tillfredsställa konsumenters behov och önskemål. Det finns med andra ord inget marknadsvärde på en idé som inte omsätts till produkt. Om vi förstår detta så framträder IP-diskussionen i ett helt annat ljus – att ”skydda” (genom statligt dekret) en idé från konkurrerande implementation så skapas ett monopol utan att något värde skapats för konsumenter. Marknaden har helt enkelt inte tagit vid än.
Därmed inte sagt att det inte kan finnas en marknad för idéer, men detta är en marknad som liknar marknaden för produktionsmedel (kapital) snarare än konsumtionsvaror. Så när Obama nu gör om den amerikanska patenträtten från ”först att uppfinna” till ”först att registrera”, så är fokuset tydligt: detta reglerar endast relationen mellan stat och producent – konsumenten är inte med. Faktum är att denna förändring tydliggör den snedvridning som idémonopol innebär, eftersom fokus hos producenter ligger hos att blidka statens myndigheter snarare än att så fort och så billigt som möjligt presentera produkter som kan tillfredsställa konsumenter.
Men även om idéerna i sig är per defintion helt värdelösa ur ett marknadsperspektiv (eftersom värdering sker av konsumenter, vilken sedan imputeras ”bakåt” i produktionen av risktagande entreprenörer), så finns konsekvenser av detta. Om den enda effekten av IP-monopol är att entreprenörer först registrerar sina idéer till produkter och produktionsmedel för att sedan göra varor och tjänster tillgängliga för konsumenter – då är effekten att konsumenters behov och önskemål tillfredsställs senare än annars. Det finns alltså behov på marknaden som inte tillfredsställs för att producenter/entreprenörer först tillfredsställer byråkratin.
Naturligtvis kan vi också räkna med högre priser eftersom andra entreprenörer tvingas bort från liknande produktion.
Motargumentet är att vi skulle se färre uppfinningar, färre entreprenöriella projekt och färre nya produkter om inte entreprenörer kan ”skyddas” från ”otillbörlig” (!) konkurrens. Men detta argument är, ur ett ekonomiskt perspektiv, helt utan grund. Om konsumenter har behov eller önskemål som kan tillfredsställas av risktagande entreprenörer mot vinst, då kommer vi också att se entreprenörer ta nödvändiga risker – om de anser att det är värt det. (De vill ju undvika att misslyckas.)
Med andra ord, utan IP-lagstiftning tillåts entreprenörer själva estimera projekts lönsamhet och välja det mest effektiva sättet att tillfredsställa kunders önskemål. Givet begränsade resurser kommer entreprenörer därmed att försöka tillfredsställa de (för konsumenterna) mest trängande behoven först, för dessa är mest lönsamma.
Men med IP-monopol snedvrids denna produktion: först ödslas resurser på att skaffa sig monopol och därefter nyttjas monopolet i största möjliga utsträckning. Detta för med sig att behov tillfredsställs enligt en helt annan rangordning: entreprenörer tillfredsställer fortfarande behov där lönsamheten är som störst, men detta utgörs nu av en kalkyl om var man kan få monopolvinster snarare än var konsumenters behov är som störst!
Detta är väl knappast vad IP-förespråkare har i åtanke när de talar om uppfinnares ”rätt” till att profitera på sina tankar?
