Det är i alla fall vad rubriken på denna artikel i Affärsvärlden säger. Men det är egentligen inte helt korrekt: Krugman anser sig förstås bortom all kritik. Det är därför han kan å ena sidan förespråka en bostadsbubbla och å den andra sidan säga att det inte var ett förslag till policy – utan ”bara” ekonomisk analys. Och det är också därför han kan förespråka stimulanspaket men sedan (helst efteråt) säga att det var ”för litet” och att vi ”behöver mer”. Eller varför inte hävda att det ”borde” vara så pass mycket större att det är politiskt omöjligt (på det sättet kan man ju helt undvika kritik när det visar sig att det inte fungerar).
Så vad är det han ber om ursäkt för? Tja, det är inte för vad han sagt, gjort, eller föreslagit. Nej, Krugman står fast vid den expansiva stimulanspolitiken (fler och billigare pengar!) som lösningen på alla problem. Krugman är uppenbarligen som han med hammaren som överallt ser spikar som måste slås ned. Det verkar som att om man har en tryckpress så framstår alla problem som brist på pengar.
Problemet är att så få ekonomer kunde förutse krisen. (Detta är givetvis med alla österrikare undantagna, för de är inte ”riktiga” ekonomer.) Även Krugman säger att det fanns tecken på en kris, men att han underskattade vidden av problemen. Han skriver om bostadsbubblan:
It was the clearest market mispricing I’ve seen in my professional life, even more obviously out of line than the dot-com bubble, which at least had the excuse that it involved novel technologies with unknown potential
Så var det – prissättningen var ”uppenbart” felaktig. Men för Krugman är det inte intressant varför priserna blev sådana eller vad som fick dem att gå upp så mycket. Det är ju samma bubbla som Krugman själv förespråkade (men ”bara” som ekonomisk analys)!
Man kan tycka att det är ganska självklart att om man vill ”dölja” en bubbla med en ny bubbla, då måste den nya bubblan vara större än den tidigare. Det är trots allt vad Krugmans hjälte Keynes talar om: artificiell tillväxt är bra – delvis för att den eliminerar sparkapital (som är ett ”privilegium”) – och varje krasch ska undvikas genom att nya bubblor skapas på varandra. Att detta givetvis är ett orimligt förhållningssätt och inte kan fungera över längre sikt är något Krugman inte gärna talar om. Men det är i detta sammanhang som Keynes yttrade den berömda frasen ”in the long term we are all dead”.
Vi ska alltså skjuta alla problemen framför oss och låta våra barn betala notan för våra extravaganser – det är på så sätt Keynes ville att vi skulle uppnå ”full sysselsättning” (som tydligen är ett bättre mål än ökat, allmänt välstånd). Det är nog i detta sammanhang vi ska se Krugmans ursäkt: ”vi” skulle ha sett krisen komma och gjort allt för att rulla problemen ytterligare lite längre in i framtiden.
Att problemen hopar sig och bara blir större (precis som en snöboll som rullar nedför en snöklädd slänt) ju mer man försöker undvika dem är inte ett problem för keynesianer. De förstår helt enkelt inte att marknaden fungerar så att dåliga investeringar korrigeras och dåliga investerare tvingas till annan sysselsättning. För dem är det bara en lek där politiken kan omstöpa och kontrollera precis vad som helst. Det finns ingen ”ekonomisk lag” och kausala kedjor inom ekonomi, om man får tro dessa moderna alkemister.
Jag känner mig manad att, precis som Krugman, be om ursäkt å alla nationalekonomers vägnar. Vi är skyldiga till att undergräva den ekonomiska vetenskapen och nedmontera allmänhetens ekonomiska förståelse så till den milda grad att folk nu tar Krugmans dumheter på största allvar…
