Ett exempel på ”analys”

Som österrikare är det inte svårt att avfärda allehanda ”analys” av marknaden och försök att förutse framtida priser. Det är ju per definition omöjligt att gissa rätt – och det blir inte mer möjligt för att man har mängder med historiska data. Förvisso är morgondagens pris delvis ett resultat av priset idag, men bara i den utsträckning som priset idag påverkar konsumenters subjektiva värderingar och förväntningar.

Mot denna bakgrund är den senare tidens guldrush intressant – och framför allt hur den rapporterats i media. Jag följde själv rubrikerna på Affärsvärldens hemsida och de artiklar de publicerade på förstasidan varje dag. Hur illustrerar detta exempel den bristfälliga ekonomiska analysen? Det är faktiskt ganska uppenbart – och det var oerhört tydligt i rapporteringen. Den som följde nyheterna kunde se ett snabbt och påtagligt skifte.

De första veckorna när guldpriset ökade med tiotals dollar om dagen (en ganska rejäl prisökning, inte minst med tanke på att guldpriset historiskt sett bara fluktuerat marginellt) skrev Affärsvärlden uteslutande om ”guldbubblan” och hur det var ”riskabelt” att investera i guld. Allehanda experter uttalade sig om hur det ”inte kunde fortsätta” och hur priset skulle falla tillbaka. Det var bara en tillfällig ökning skapad av kinesiska investerare, hette det.

Sedan förbyttes analysen plötsligt. Inom loppet av några få dagar ersattes samtliga rubriker om att guldet var en dålig investering med uttalanden om att ”guldpriset kommer att nå $2000”, ”det kan bara gå uppåt” och det sades att det inte finns något slut för uppgången. 

För min del tror jag inte på någondera: gulduppgången var knappast en bubbla, utan är en rimlig effekt av en enorm ekonomisk kris – investerare vill säkra sina pengar och vilka säkra alternativ finns till hands utöver guld? Inte många. Men jag tror inte heller att det bara kan gå uppåt, utan guldpriset kan mycket väl sjunka. Förvisso verkar det minst sagt troligt att guldet fortsätter att öka, om än i långsammare takt, allt eftersom politiker världen över fortsätter att förstöra världsekonomin, men förr eller senare kommer marknaden att korrigera felinvesteringarna – trots politikens envisa försök till centralplanering. När man talar om framtiden finns inga säkra kort.

Även om man knappast kan göra något uttalande som är statistiskt säkerställt med endast ett fall, så illustrerar det väldigt tydligt den flockmentalitet som vänstern ofta använder för att kritisera marknaden. Dock är inte marknadens mekanismer utsatta för flockmentalitet så mycket som analytikers och ”experters” uttalanden. Marknaden svarar rationellt mot konsumenters subjektiva (och ständigt skiftande) värderingar, medan analytiker och experter helt och hållet utgår ifrån historiska datapunkter och extrapolerar in i framtiden: om det har gått upp så fortsätter det att gå upp; om det har gått ned så fortsätter det att gå ned.

Affärsvärldens rubriker är här ett ypperligt exempel: den allmänt accepterade synen hos analytiker, traders och ”experter” var att guld inte var en ”riktig” investering. Med andra ord valde man att se en uppgång i guldpriset som något skumt och onormalt – något som inte kommer att fortsätta, för det stämmer inte med den bild man försöker bekräfta. Men när guldprisets ökning visat sig stabil, dvs när priset fortsätter att öka trots att ”alla” experter sagt att det kommer att gå ned, då ändrar man synen så att den bättre passar verkligheten. Och därmed blir nästa dags ökande guldpris det som bekräftar (den nya) synen på marknaden: japp, säger man, det är precis som jag trodde – guldpriset kommer att fortsätta uppåt.

Men detta har egentligen ingenting att göra med sund ekonomisk analys eller förståelse för marknadens mekanismer. Det handlar snarare om billig psykologi och önskan att få sin syn bekräftad. Men kanske framför allt den förrädiska tron att det kommer att vara imorgon som det var igår och idag – att trender fortsätter (för att de är trender?). Det var detta vi såg inför finanskrisen, när data-fokuserade ”experter” och nationalekonomer bara dagar innan kraschen uttryckte att det såg väldigt bra ut. Ser man endast till de datapunkter man har så fanns ju en tydlig uppåtgående trend utan några som helst tecken på trendbrott, så varför skulle man inte tro att det skulle fortsätta?

Det är här den österrikiska synen är så oerhört viktig. Förvisso tenderar österrikare att ropa ”vargen kommer”, men bortsett från detta så är inte österrikisk ekonomi datadriven: vi tror inte att framtiden kommer att se ut som historien bara för att vi har data från den senare. Istället syftar den österrikiska ekonomiska teorin till att förstå hur förändringar uppkommer och hur marknaden som en process reagerar på allehanda påverkan (både utifrån och endogent). Det var därför som österrikiska ekonomer kunde säga att vi stod inför en ekonomisk kollaps trots att alla (historiska) data visade på motsatsen. Vi förstod att uppgången var en bubbla – och varför den var en bubbla – och att den måste spricka; vi kunde inte säga när den skulle spricka, men vi visste att ”boom” följs av ”bust”.

Om vi hade förlitat oss endast på de data som fanns till hands och de statistiska formler som är tänkta att beräkna och förkasta ”orimliga” avvikelser från den fastslagna trenden, då hade vi stått hand i hand med Krugman, Bernanke och gänget och deklarerat att ekonomin är sund och finansmarknaden går en ljus framtid till mötes.

Faktum är att framtiden har mycket lite med historien att göra. Vissa mönster upprepar sig, men vi kan inte med historiska data säga hur framtiden ska bli. Däremot kan ekonomisk teori visa på sannolika scenarier beroende på hur vi i dagsläget agerar och vad som ligger till grund för marknadens struktur. All data i världen kan inte förutsäga framtiden; den är och förblir osäker – oavsett hur mycket vi vill kunna förutsäga den.