Ingerö leder oss fel

Johan Ingarö sätter fingret på den oroande trenden med ständigt växande presidentmakt i sin ledarkommentar till Obamas nya stimulanspaket. Det är ovanligt att svenska ledarskribenter rör vid denna angelägna fråga. Det har ju pågått länge nu och började knappast med Obama. Saken blir inte mindre skrämmande av att trenden knappast är unik för USA. Artikeln innehåller dock en slags analys av teorin med stimulanspolitik som är frapperande bristfällig:

Teorin bakom stimulanspolitiken säger att den ger Joe mer pengar att handla för i sin närbutik. Butiken får då råd att anställa Bill, som därmed börjar generera skattepengar snarare än kosta a-kassa.

Så långt allt väl. Detta är ju exakt vad politikerna försöker tuta i oss. Jag ”väntade” mig nu en attack på grundvalen för denna teori (om det nu kan kallas teori, när det egentligen bara är en rökridå). I stället kom detta:

… verkligheten är inte fullt så enkel. Ett av skälen till att Obamas förra stimulanspaket inte blev mer framgångsrikt är att det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet. Problemet växer dessutom i takt med att världens ekonomier blir allt större och än mer komplexa.

Det är ju helt riktigt att vägarna som pengarna tar är komplexa. Och att de blir än komplexare med tiden. Framförallt eftersom nätet av destabiliserande regleringar växer explosionsartat (något som Johan Ingarö glömmer att konstatera).

Dock, det riktigt stora felet med teorin är ju att den faller redan vid en första logisk test. Teorin glömmer helt bort en viktig person, låt oss kalla honom Fred. Staten har inga egna pengar. Den har bara de pengar den kan tvinga av sina undersåtar. För att kunna ge pengar till Joe måste Obama först ta dem från Fred. (Bill torde inte bry sig om det är Fred eller Joes pengar som ger honom arbetstillfället).

Alltså, i stället för att låta den privata delen av ekonomin sköta skapandet av Bills jobb tar man först ifrån honom det genom att stjäla Freds pengar och sen sända pengarna in i en mörk och byråkratisk labyrint full av rovgiriga lobbyister där de kanske någon gång, långt senare, kan komma att hamna hos Joe som kanske ger Bill jobb. (Kanske, kanske, kanske.)

Jag ser två möjliga ”jobbskapanden”:

  • Fred vill inte ha produkterna som säljs i butiken där Bill jobbar utan handlar helst hos George. Här får Bill sitt jobb på bekostnad av George.
  • Freds tidspreferenser är inte att konsumera nu, utan senare. Här får Bill sitt jobb på bekostnad av framtida Bill (eller George).

Resonemanget antar, för enkelhetens skull, att staten använder resurserna som den tar från den privata sektorn lika effektivt som de skulle ha använts utan inblandning av staten. Ett dubiöst antagande, minst sagt.

Felresonemanget med stimulanspolitiken tycker jag exponeras väldigt väl av den här filmen som försöker illustrera Frederic Bastiats analys av The Broken Window Fallacy.

Henry Hazlitt skrev en kort, lättläst bok som belyser vikten av principen att ekonomi alltid handlar om att beakta både de kortsiktiga och de långsiktiga effekterna av beslut samt att alltid ställa frågan om hur den påverkar inte bara en grupp i samhället, utan alla grupper. Boken, Economics in One Lesson, publicerade 1946. En av dess styrkor är hur relevant den fortfarande är. När jag läste den slogs jag gång på gång av att den lika gärna kunde ha varit skriven idag.

På ämnet om hur komplex ekonomin är kan jag rekommendera den korta lilla essän I, Pencil Den visar även att komplexiteten knappast är ny. Men, jo, klart det blir extra ogenomträngligt av alla regleringar som bortser från den verkliga komplexiteten.

2 reaktioner på ”Ingerö leder oss fel”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *