När jag började tänka som staten

För några dagar sedan läste jag The Military Mentality på mises.org. Då mindes jag en fascinerande mental förvandling som jag själv genomgick när jag var en del av staten. Det hände på den tiden då vi hade värnplikt i Sverige. Jag minns tydligt första dagen då vi på garageplan fick klä av oss de civila paltorna och dra på oss den gröna firmans lump. Jag minns också dagen då jag av major Blom fick den oljiga AK4:an i händerna med uppmaningen ”Vårda den väl!”

Som libertarian kan jag givetvis inte kan stödja ett statligt pliktsystem av något slag. Dessutom tvivlar jag starkt på firmans förmåga (och avsikt) att försvara folket. Visserligen fick jag lära mig en hel del matnyttigt som jag är glad för idag. Inte minst fick jag lära mig att hantera skjutvapen och att överleva i naturen. Måhända kan man få nytta av sådana färdigheter i framtiden.

Men det hände fascinerande saker med mitt sinne under denna tid, och nu tänker jag speciellt på hur min syn på privat egendom förändrades. Flera saker bidrog till detta. Vi fick till exempel lära oss att folk och maskiner hade krigsplaceringsorder. Det innebär att fria män och privata lastbilar, traktorer, flygplan samt annan för staten intressant utrustning hade stående order att infinna sig på förutbestämda platser i händelse av mobilisering. Vi lärde oss också att när krigsmateriel grupperas för strid måste man ha fri skottvinkel för att kunna skjuta den anstormande lede fi. Därför behövde ibland träd, skjul och utskjutande delar av byggnader friseras lite medelst applicering av lagom mängd sprängdeg. (”Det är få problem som inte kan lösas med sprängdeg.”) I händelse av krig tycktes det mig till slut som att man fick tillgripa nästan vad som helst som man kunde behöva: en motorsåg här, en traktor där. Jag utvecklade en känsla av ”vi och dom”, där vi var de militära, och dom var de civila. När det behövdes kunde ”vi” låna av ”dom” allt vad vi behövde. Det var ju ändå för att vi bättre skulle kunna försvara dem, alltså för deras eget bästa.

Under våra övningar i fredstid körde vi runt militära fordon med tung utrustning för att slå läger och öva på olika platser. Ofta rörde vi oss över privat mark. Jag minns hur förvånad jag blev när jag fick höra att vi skulle ta det lite försiktigt eftersom firman var tvungen att ersätta alla skador på privat mark. Så avtrubbad hade jag blivit att jag förlorat min naturliga respekt för privat egendom.

Några år tidigare hade jag läst Peter Englunds bok Poltava. Hans målande beskrivning av vad som i forna dagar hände när man reste en armé gjorde intryck på mig. En samlad armé förvandlades nämligen omedelbart till något som bäst kan liknas vid en svärm gräshoppor — den konsumerar allt i sin väg. När man fått armén på fötter måste man därför fort få den ut ur landet. Det var bättre att den plundrade civila i fiendeland än i fosterlandet. Efter min egen tid i statens tjänst förstod jag hans beskrivning på ett helt nytt sätt. Jag hade nu själv upplevt hur den statliga militären riktar udden inte bara mot fienden, utan även mot sitt eget folk. Det var bland annat sådana insikter som gjorde att de amerikanska grundlagsfäderna förbjöd upprättandet av en permanent militär organisation.

Förmodligen är det något märkligt som ligger i den statliga tjänstens natur som förvrider sinnet på dem som inträder i politiken och byråkratin. Detta märkliga tycks göra att de under sin tjänstgöring utvecklar samma känsla av ”vi och dom” som jag gjorde. Och att de förlorar all den respekt för andras egendom, som deras mamma lärde dem när de var små. Det är ju ändå för de civilas eget bästa som ”vi” bestämmer över deras liv och egendom åt ”dom”.

Jag var bara i statens tjänst lite drygt ett år. Tänk vad som måste hända med sinnet på dem arbetar i det statliga maskineriet under flera år.