Så jag låter Rick Falkvinge göra det istället.
Så här långt har det alltså gott. Vi har enligt historikerna lämnat feodaltiden bakom oss, men det feodala tänkandet finns kvar – framför allt hos feodalherrarna (den politiska makten). Dessa agerar som om de vore ett frälse. Och faktum är att deras lagar gör dem till just detta: och de stärker hela tiden greppet över världen.
Vi måste inse att det bara finns två utvägar: antingen gör vi oss av med denna parasiterande klass av feodaltänkande neandertalare, eller så finner vi oss i att ständigt underkasta oss deras vilja och att vara slavar. Det förra innebär frihet, jämlikhet och välstånd, medan det andra innebär hierarki, förtryck, klassamhälle och fattigdom. Valet är inte speciellt svårt…
Man får anta att den parasiterande klassen anser sig vara på upploppet, nära målet. För varför skulle de annars så plötsligt och så starkt öka förtrycket över hela världen, skruva åt tumskruvarna – nästan som om det vore koordinerat. Problemet med detta är att även om makten är hård, så är friheten droppen som urholkar stenen. Förr eller senare vaknar massorna och kräver sin rätt. Då finns knappast något hopp för den politiska klassen. Och tur är väl det.
Blir det en blodig revolution? Förhoppningsvis inte. Våld löser inga problem. Men vi kan räkna med en sak: att staten slutligen visar sig för vad den är. Och det innebär att vi kommer att få se precis vad den står för: rå och kall brutalitet -naket våld. Det är knappast något att längta efter, men förhoppningsvis leder det till något gott. Ett statslöst, fritt och fredligt samhälle, kanske?
