Svenska Dagbladets Näringsliv har fått en exklusiv intervju med Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi 2008, som är på besök i Sverige. I denna intervju får vi lära oss att det bästa för USAs (och världens) ekonomi är att satsa på inflation, vilket minskar den egentliga statsskulden eftersom värdet på valutan sjunker. Givetvis får detta andra konsekvenser, som t ex att befolkningen blir rejält fattigare genom att löner och besparingar får lägre köpkraft. Men det är inte ett problem, för Krugman och andra keynesianer, för besparingar är ändå bara ett ”privilegium” som vi måste få bukt med (som Keynes själv skrev). Och hur bättre få bukt med detta ”privilegium” än genom att göra alla pengar värdelösa?
Men blir inte detta ett problem i relationen med dem som faktiskt lånat ut pengarna till den amerikanska federala staten? Deras tillgångar blir ju trots allt näst intill värdelösa när inflationen tar fart – om om det görs för att just minska värdet på dessa tillgångar så kan man inte tala annat än om rent lurendrejeri (om inte stöld). Förvisso är en stor del av skulden till amerikanska medborgare som köpt obligationer, vilket vissa av någon anledning ser som en förmildrande omständighet.
Men kineserna då, som på senare tid formligen sprutat in pengar för att rädda den amerikanska federala staten från dess skenande underskott? Näringsliv ställer precis den frågan till Krugman, på vilken han svarar (citerat ur ingressen):
Varför skulle vi bry oss? Vi behöver inte Kina.
En tidigare expert på internationell handel, som ju var ämnet Krugman fick nobelpriset för (men som för det mesta är den ekonomiska fråga han inte kommenterar på), verkar inte förstå ett dugg om just denna handel. Uppenbarligen behöver inte USA Kina – som trots allt tillverkar en stor del av de produkter som amerikaner använder dagligen. Och amerikansk produktion är ofta förlagd till Kina för att därigenom minska kostnaderna. Hur tror Krugman att detta kommer att påverkas av en starkt nedvärderad dollar? Tja, varför skulle han bry sig, som han säger själv. ”Ignorance is bliss”, som man säger i Krugmans land. Och ignorant är nog det vänligaste och minst nedlåtande man kan säga om denna före-detting till ekonom.
Frågan är om inte det bästa för världsekonomin just nu är om Krugman håller käft. Det kommer ändå inget vettigt därur – men han har makthavarnas uppmärksamhet och de tenderar att göra vad han säger. Som t ex bostadsbubblan, som Krugman mer eller mindre beställde av Greenspan. Eller Obamas stimulanspaket, som var enormt i alla rimliga tolkningar av beloppet. Krugman fick som han ville, men det blev ändå inte bättre (vilket många redan siat om). Men Krugman är inte nedslagen för det, för Krugman kan inte ha fel.
Och det är precis det som är problemet. Krugman och hans keynesianska hejdukar låtsas vara vetenskapsmän, men de kan inte bevisas ha fel. Nej, för om det inte blir ett stimulanspaket – då säger de att det hade varit bättre med ett. Och när det nu blev ett stimulanspaket och det inte fungerade – då säger de att det var för litet. Det går aldrig att säga huruvida de har rätt eller fel, även om de alltid hävdar att det är det förra. För det senare går ju inte att bevisa; det går aldrig att testa; aldrig att varken på förhand eller i efterhand säga vad som hände.
Keynesianismen är ingen vetenskap. Och Paul Krugman är ingen ekonom.
Det är detta som är så underbart intellektuellt bekvämt att ha Keynesians-Friedman-positivistik syn på ekonomi! Om vi bara skruvar på någon parameter så kommer det att fungera nästa gång. Hypotesen kommer att bli rätt nästa gång om vi ändrar lite… suck.