De brittiska upploppen

Kravallerna i London och på andra håll i Storbritannien är en hyllning till den långsiktiga intellektuella lättja, moraliska feghet, inkompetens och karriär-opportunism som kännetecknar den brittiska politiska och intellektuella klassen.

De har på något sätt lyckats missa vad som länge har varit uppenbart för alla som har tagit en kort promenad med ögonen öppna på en vanlig brittisk gata: att en betydande andel av landets unga befolkning är fula, aggressiva, onda, dåligt utbildade, ohyfsade och har en kriminell läggning.

Även om de helt och hållet saknar självrespekt är de tyvärr fulla av självförtroende: det vill säga, de tror sig ha rätt till en hög levnadsstandard, och andra saker, utan någon som helst egen ansträngning.

Tänk för ett ögonblick på följande: trots att ungdomsarbetslösheten i Storbritannien är mycket hög, det vill säga cirka 20 procent av de under 25 år, har landet varit tvunget att importera ung utländsk arbetskraft under lång tid, även för okvalificerade arbeten i tjänstesektorn.

Orsakerna till denna synbara paradox är uppenbara för alla som känner unga britter som jag gör.

Ingen vettig arbetsgivare i tjänstesektorn skulle välja en ung britt om han kunde anställa en ung polack; den unge polacken har inte bara sannolikt en bra arbetsmoral och fint manér, det är till och med sannolikt att han räknar bättre och – mest förödmjukande av allt – att han talar bättre engelska än britten, åtminstone om man med det menar standardvarianten av språket. Han kanske inte kommer att tala flytande, men hans engelska kommer att vara mer korrekt och hans dialekt kommer att vare enklare att förstå.

Detta är inte en överdrift. Efter den grundläggande tvångsundervisningen (eller jag kanske borde säga den intermittenta skolnärvaron) upp till 16 års ålder, till ett pris av 80 000 dollar per person, är det ungefär en fjärdedel av de brittiska barnen som inte kan läsa utan problem eller klara av enkel aritmetik. Sådana siffror gör alla brittiska skattebetalare stolta.

Jag tror att jag, med en rimlig grad av säkerhet från min erfarenhet som läkare i ett av de områden där en polisstation just har brunnit ner, skulle kunna säga att hälften av de som deltar i upploppen skulle svara ”Vad menar du?” på frågan ”Kan du räkna?”.

Brittiska ungdomar är västvärldsledande inom nästan alla aspekter av samhällssjukdomar, från tonårsgraviditeter till droger, från fylleri till våldsam kriminalitet. Det finns ingen form av dåligt beteende som vår version av välfärdsstaten inte har grävt fram och subventionerat.

Det är mycket troligare att brittiska barn har en TV i sovrummet än en far som bor hemma. En tredjedel av dem äter aldrig en måltid med en annan medlem av hushållet – familj är inte rätt ord för den sociala ordningen hos människorna i de områden som upprorsmakarna i huvudsak kommer ifrån. De är därför radikalt osocialiserade och djupt egoistiska, och ser på relationer med andra människor på samma sätt som Lenin: Vem som gör vad med vem. När de väl växt upp är de inte bara dömda till arbetslöshet utan till oanställbarhet.

För unga kvinnor i stora delar av Storbritannien innebär beroende inte att de är beroende av staten: för dem innebär detta istället oberoende. Beroende innebär all sorts beroende på de män som har gjort dem gravida som, naturligtvis, ser sina egna statsbidrag som fickpengar, vilket alltid kan kompletteras med lite människohandel. (Enligt hans bror var Mark Duggan, vars död i händerna på sannolikt inkompetent polis påstås ha utlöst upploppen, ”involverad i vissa saker”, vilka saker det rör sig om lämnas finkänsligt nog åt läsarens fantasi.)

Även om den sektor som deltar i upploppen är relatvit fattig besitter den ändå all den elektroniska utrustning som behövs för att bedriva livets huvudsakliga verksamhet; det vill säga, populärkultursunderhållning. Och vilken fantastisk kultur den brittiska populärkulturen är!

Kanske var Amy Winehouse dess finaste blomma och dess sannaste representant i sin militanta och ideologiska vulgaritet, sin dåliga smak, sitt usla personliga uppförande och sin befängda självömkan.

Hennes smutsiga liv var ett långt bad i spyor, både bokstavliga och metaforiska, där utövandet av hennes bristfälliga talang varken var en ursäkt eller en förklaring. Men inte ett ljud av avvikande åsikter hördes från den intellektuella klassen efter den nära på helgonförklaring hon fick efter sin död, då den klassen länge har varit utrustad med ett blötdjurs ryggrad.

Kriminalitet motverkas knappt längre i Storbritannien. Den näst sista överdomaren tyckte inte att inbrott var ett så allvarligt brott, inte ens värdigt att hamna i fängelse för, och hans efterföljare höll med honom.

Vid 12 års ålder, har en vanlig slumbo lärt sig att han inte har något att frukta från lagen, och att det enda han måste frukta är de som är starkare eller mer hänsynslösa än vad han är.

Straffen är löjliga; polisen agerar översittare samtidigt som de är ineffektiva och inkompetenta, och de kläs allt oftare i utrustning som gör att de allt mer ser ut som ockupanterna i Afghanistan än den polisstyrka som Robert Peel föreställde sig. De är främst de oskyldiga som mest av allt fruktar vår poliskår.

Naturligtvis minskar inget av detta upprorsmakarnas personliga ansvar. Men upploppen är ett uttryck för ett samhälle som håller på att falla sönder, och av ett folk som varken har ledare eller följeslagare, utan som enbart består av egoister.

Ursprungligen publicerad i The Australian.

[SVD 1], [SVD 2], [DN]

3 reaktioner på ”De brittiska upploppen”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *