När fixarna i EMU och USA arbetar övertid för att sabotera sina egna valutor medelst tryckpressen ”drabbas” bättre skötta valutor som schweizerfrancen med en oönskad styrka. I juni 2010 behövde man bara betala 0,86 USD för en CHF (franc) men i fredags toppade francen på 1,38. Det innebär en förstärkning med 60 procent på ett år!
Standardanalysen säger att detta är negativt för Schweiz, eftersom det drabbar exporten. Enligt merkantilistiskt tankesätt är exporten landets ekonomiska motor och därför drabbar den starka valutan hela folket. Som de flesta merkantilistiska idéer är detta fel. En stark valuta är till fördel för de Schweizare som har sparat franc, får lön i franc, för dem som importerar råvaror som olja och stål, samt för dem som köper utländska konsumtionsvaror. Exportindustrin är inte viktigare än någon annan industri, men det är givetvis smärtsamt för Schweiziska exportörer som helt oskyldigt drabbas av utländska politikers klåfingriga lek med tryckpressen.
Så hur löser man problemet? Man gör det antingen politiskt eller marknadsmässigt. Den politiska vägen är som vanligt baserad på destruktion och omfördelning. Den går ut på att schweiziska centralbanken saboterar sin egen valuta i motsvarande grad som dollarn och euron genom att trycka nya franc. Med de nytryckta pengarna köper man upp utländsk valuta och lägger i valutareserven; genom att man på så vis ökar utbudet av den egna valutan och sänker utbudet av den utländska försvagar man sin växelkurs mot omvärlden. Vips går det att exportera igen. Denna typ av ”intervention” från centralbankshåll är standard procedure. Japanerna genomförde nyligen ett liknande program. Men nackdelen är att när den egna penningmängden så ökar får man prisinflation, värdet av människors besparingar utarmas, det blir dyrt att importera, räntan sjunker och prisbubblor uppstår. Som alltid med inflation uppstår en omfördelning av köpkraft till de tidiga mottagarna av de nya pengarna (banker och vänner) från de sena mottagarna (änkor och faderlösa).
Det marknadsmässiga sättet att hantera en starkare valuta inträder automatiskt om fixarna håller sig borta. När valutan stärks sjunker priserna på importvaror. När det blir svårt att exportera sänker exportföretagen priserna, de sänker också lönerna, och priset på insatsvaror (genom att köpa mindre tills priset sänks). Att lönerna sänks är inget problem eftersom köpkraften stiger i motsvarande grad när priserna sjunker. På detta vis löses problemet av samhället självt utan allt det onda som följer av politiskt trixande med inflation och ekonomisk omfördelning.
Vi i det vestlige Skandinavia ser nå ut til å ha fått „problemet” med en sterk valuta, og det ser ut til at vår sentralbank skal „ordne opp”.
Problemet for eksportindustrien er slik jeg ser det:
1. Langsiktige kontrakter med fastpris på innsatsfaktorer, herunder lønninger.
2. Langsiktige kontrakter med fastpris i fremmed valuta (usikker på hvor utbredt dette er).
3. Mange land overvurderer de store valutaenes verdi. Dermed konkurrerer de om å selge seg billig.
Så spørsmålet blir ikke bare om eksportindustrien er så viktig at det er verdt å ofre valutaen for å subsidiere (subventionera) eksportindustrien gjennom valutapolitikken.
Spørsmålet blir også om eksportindustrien skal få lov til å skyve ansvaret over på finans- og pengepolitiske myndigheter istedenfor selv å ta ansvar for å tilpasse seg situasjonen.
Det er imidlertid ikke gitt at eksportindustrien skal senke sine priser så mye, for de store valutaene er overvurdert og misligholdt, men når „alle andre” overvurderer dem, er det jo kanskje dét man må.
Naturligtvis är det störande när USA, Japan, sedan EU och Schweiz saboterar sina valutor. Det är klart att det påverkar ekonomierna i Norge (och Sverige) som har sina egna valutor. Frågan är bara vem i Norge som ska bära bördan av detta.
Den naturliga lösningen är att exportföretagen över tiden sänker sina priser, löner och andra kostnader. Resten av ekonomin kommer att kunna följa efter vartefter valutan blir starkare. Förmodligen kommer den internationella valutamanipulationen initialt drabba de norska exportföretagen hårdare än andra norska företag. Och det är ju tråkigt. Men varför ska resten av samhället hjälpa till att betala för det, genom att även Norge saboterar sin valuta?
Enig i at subsidiering gjennom valutapolitikken ikke er bra.
Når medstrømsøkonomer snakker om dette, synes det alltid å være en gitt forutsetning (som man knapt trenger å begrunne) at eksportindustrien er så viktig at en sterk valuta må motarbeides for enhver pris.
Man blir sett rart på hvis man bare setter spørsmålstegn ved denne ortodoksien.
Det er viktig at vi bygger opp motkompetanse mot denne ortodoksien. Ikke bare må vi vite hvorfor det er bra å la en sterk valuta være i fred, men også hvorfor ortodoksien er feil.
Denne bloggposten er et viktig bidrag tiil dette. Takk!
Her er forresten noen representanter for norsk eksportindustri som uttaler seg om at det ikke er så ille:
– Hvor lenge må kursen være høy før det blir et problem?
– Det må vare mer enn tre år, og det vil jo si at vi har tre år på å tilpasse oss.
Her (http://e24.no/naeringsliv/kronekursen-ikke-lenger-noe-stort-problem/20097676) er forresten noen representanter for norsk eksportindustri som uttaler seg om at det ikke er så ille:
– Hvor lenge må kursen være høy før det blir et problem?
– Det må vare mer enn tre år, og det vil jo si at vi har tre år på å tilpasse oss.