Kris, vilken kris?

Brödkö under Depressionen
Brödkö under Depressionen

Det talas vitt och brett om att finanskrisen, att det ser mörkt ut, att den ekonomiska tillväxten inte tar tillräcklig fart, att arbetslösheten ligger fast på höga nivåer, att företag, industrier och hela branscher ligger risigt till. Men har det drabbat dig personligen? Kanske inte. Många jag känner arbetar som aldrig förr och deras arbetsgivare/företag har ökad orderingång. Jag har inte heller, som doktorand, drabbats – i alla fall inte än. Hur går det ihop?

Faktum är att det är precis som under Depressionen. Då precis som nu drabbade krisen främst vissa delar av samhället. Den arbetslöshet vi hör talas om, som i USA på 1930-talet låg ganska fast vid 25%, är långt högre än siffrorna förmedlar – i vissa branscher. I andra branscher är den mycket lägre. Och precis som vissa företag går för högvarv håller andra på att febrilt söka avsättning för sina produkter för att inte omedelbart gå i konkurs.

Under kriser som Depressionen och den finanskris vi nu har över oss skapas nämligen verkliga klasskillnader. Det handlar inte längre om huruvida låginkomsttagare har råd med en andra medelhavssemester under sommaren. Inte heller handlar det om huruvida man har 25.000 kr eller 35.000 kr i lön. Det handlar om verklig misär för den drabbade ”klassen” – fattigdom, svält och sjukdom. Men det är skillnader som inte har ett dug med kapitalism att göra  (trots retorikernas försök att få det att verka så) – det har bara med ansvarslös politik och ignoranta, högfärdiga politiker att göra.

När staten underblåser produktion av varor och tjänster som folk egentligen inte vill ha (i alla fall inte till den kostnad som tillverkningen påkallar) står man förr eller senare inför ett uppenbart faktum: att det inte går att lura sig själv eller andra längre. Det som krävs då är en korrigering – att produktionsmedel och tillgångar istället används till något vettigt. Men denna omställning tar tid, och det tar längre tid desto längre man sysslat med bluffen.

Det är därför det är så oerhört farligt att staten slänger ”nya” (värdelösa) pengar på verksamheter som inte klarar sig själva, för det innebär endast att det blir ytterligare felinvesteringar och att korrigeringen därmed tar ännu längre tid. Det är precis vad Hoover, och i än större utsträckning Roosevelt, gjorde under Depressionen: man höjde skatter, införde subventioner och ”skydd” för arbetstagare – och pumpade in nya pengar för att ”rädda” den produktion och de arbeten som fanns.

Men problemet är inte tillfälligt eller ytligt. Nej, det är ett strukturellt problem på marknaden som slutligen krockat med verkligheten. Det är genom att subventionera vissa branscher, genom slapp monetär eller finanspolitik (eller statliga ”investeringar”), som man har skapat ett kluster av felinvesteringar som syftar till att tillfredsställa en efterfrågan som inte finns – och som aldrig egentligen fanns. Det hela var bara en illusion som skapades av den förda politiken. De är helt enkelt verkligheten som kommit ikapp.

Efter ytterligare ”stimulans” från staten blir kraschen stor och långdragen, inte minst som politiker för att ”rädda” det som räddas kan drar i nödbromsen: skatter höjs, det beslutas om förbud och regleringar på löpande band. Det för med sig att det tar ännu längre tid att få ordning på produktionen – så att marknaden återigen tillfredsställer ett verkligt behov. För marknaden syftar faktiskt till detta: att tillfredsställa konsumenters behov och önskemål. Om man ser till att förstöra förutsättningarna för marknadsmekanismerna snedvrider man marknadens produktio. Och eftersom den syftar till att tillfredsställa efterfrågan sker det alltid i slutänden på konsumenternas bekostnad.

Så att just du kanske inte känner av krisen är egentligen inte konstigt. Det är helt naturligt. Du råkar bara befinna dig i en bransch som inte ”stimulerats” av staten så att en mängd felinvesteringar måste likvideras. Därför finns det fortfarande både efterfrågan och jobb och vinster att hämta. Men de som arbetar i branscher som ligger risigt till har antagligen lockats dit med utbildning av staten, lovats jobb med höga löner och anställningstrygghet, samt arbetat för företag som hållits under armarna av staten en längre tid. För dem finns ingen räddning; de är chanslösa. De kommer skoningslöst att kastas i fattigdom och proletariseras – tills marknaden korrigerat för de felinvesteringar som gjorts.

Vi kan räkna med att den politiska makten fortsätter på samma spår och därigenom gör livet ännu surare. Dessa stackars människor har inte sig själva att skylla, vare sig de är arbetare, investerare, eller företagare. De har gjort så gott de kunnat – men de har agerat i en värld där nästan alla signaler på ena eller andra sättet lett fel. Helt enkelt för att signalerna har förvanskats i grunden av politisk klåfingrighet och maktens önskan om att göra det bättre för alla med magisk politik snarare än genom produktion av sådant som efterfrågas.

Så vad ska de göra nu? Vi kan räkna med att de kräver ytterligare lättnad av staten, för vad ska de annars göra? Och staten och politikerna skjuter så gärna till och spelar Räddaren. Men det enda de kan göra är att förhindra den nödvändiga korrigeringsprocessen. Med straffbeskattning för de branscher som inte drabbats av felinvesteringar pga statligt understöd och ”easy money” och med subventioner av icke livsdugliga sådana. Politiker vet inte bättre – och, om man ska vara ärlig, så vill ingen av dem låta de politiska möjligheter till makt och ära som uppstår i en kris gå dem förbi. Ungefär som den illusion som omger jubelidioten Roosevelt och dennes New Deal. Vi behöver verkligen inte mer sådant, men det är precis sådan idioti vi kommer att få.

Så räkna med en lång och utdragen kris… och hoppas att staten inte förstör det som trots allt fortfarande fungerar.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *