Media och ekonomi

Jag skrev tidigare om journalister och ekonomi, en kombination som uppenbarligen inte fungerar. Journalister bryr sig nämligen inte det minsta om att de inte förstår ens de grundläggande verkningarna i ekonomin. Det som är viktigt för dem är att, likt papegojor, repetera den ”information” som myndigheterna ger dem via pressmeddelanden.

Den amerikanska ”krisen” är ytterligare ett otroligt bra exempel på detta. Aftonbladet, Dagens Nyheter och SvD toppar alla med nyheten Obama slutligen, efter hårda förhandlingar, kommit överens med republikanerna. I varierande utsträckning förmedlas ”informationen” att det hade blivit en global finanskris om den amerikanska federala staten tvingats hålla sig till ”bara” $14,3 biljoner. Men nu är alltså krisen löst, för lånetaket höjs och republikanerna får godkänt ”enorma” besparingar på $1.000 miljarder under tio år.

Detta är politiskt nonsens. Det finns inte en enda av dessa bitar i informationspusslet som klarar en närmare analys.

Journalisterna har antingen  heltstrypt syretillförseln till sina hjärnor eller lider av en nästan religiös önskan att tro på det som trummas ut från Obamas finansministerium. Aftonbladet citerar till och med, i en ”faktaruta” intill artikeln, från samma ministerium:

USA:s skuldtak

USA:s finansdepartement skriver på sin hemsida:

”Att inte höja lånetaket skulle få katastrofala ekonomiska konsekvenser. Det skulle leda till att staten tvingas ställa in sina betalningar – en helt unik händelse i amerikansk historia. Det skulle leda till en ny finanskris och hota jobb och besparingar för vanliga amerikaner – och knuffa tillbaka USA ner i ett djupt ekonomiskt hål, precis när landet håller på att återhämta sig från den senaste recessionen.”

Vad är sant av detta? Inte mycket – om det inte är så att man tror att bara staten kan skapa jobb (vilket i och för sig många journalister i sin ignorans antagligen tror). Men även om man tror denna moderna myt, så verkar det som att journalister över lag tror att enda sättet för staten att få in pengar att täcka utgifterna är genom ökade lån. Men skatteinbetalningarna då? Den federala staten får in i runda slängar $200 miljarder varje månad i skatteinbetalningar. Uppenbarligen räknas dessa inte, för – som ministeriet informerar oss – utan ökade lån måste alla betalningar ställas in. Man undrar ju vilken sorts åtaganden man har gjort om man inte kan betala i alla fall en mängd av dem med $200 miljarder i månadsintäkt. Och vad är det för ena jubelidioter som lyckats hamna i en sådan situation att sådana enorma summor inte har någon inverkan på det som ska betalas. $200 miljarder!? I månaden!

Lägg till detta den journalistiska tron att utlovade besparingar om $1.000 miljarder ”under tio år” får enorma konsekvenser för den statliga verksamheten. Detta motsvarar ungefär fem av de 120 månadsinkomsterna under perioden (om vi bortser ifrån inkomstökningar under ett helt decennium). Det är inte ens 5% av intäkterna. Vilken verksamhet skulle helt gå i putten av en sådan förändring?

Dessutom handlar samtliga amerikanska ”nedskärningar” i budgeten inte om sådant som alla normalt funtade människor skulle anse vara nedskärningar. Man ämnar nämligen inte att skära $1.000 miljarder i budgetens storlek. Nej, det handlar uteslutande om att minska den förväntade ökningen. Så vari ligger besparingen? Enligt alla rimliga tolkningar är det ingen besparing. Det handlar bara om att trixa med siffrorna. Och journalisterna är inte sena att trumma ut dessa osanningar. Utan att reflektera över det.

Men intressant i sammanhangen är också hur journalisterna verkar utgå ifrån att beslut av denna kongress på något sätt binder framtida kongresser. Detta har aldrig varit fallet tidigare. Med tanke på journalisternas enastående förmåga att ständigt kräva politiska förändringar är det minst sagt konstigt att de tror att ett beslut nu på något sätt ligger fast i framtiden. För så agerar de aldrig annars; varje minsta ”orättvisa” av en reform basuneras ut tillsammans med krav på nya lagar, nya regleringar och nya skatter. Så om allt annat kan ”korrigeras” med ändrad politik, varför kan inte också en liten ynka lag om vissa ”besparingar” förändras? Och inte förändras ens under en period då kongressen väljs om åtminstone fyra gånger?

Den enda rimliga tolkningen är att beslutet ligger fast så länge man inte röstar fram något annat. Vilken journalist tror egentligen att kongressen under tio år inte kommer att rösta på något annat sätt? Om det över huvud taget finns någon syretillförsel till deras hjärnor så torde de inse att det är rent av löjligt att tro att denna lag kommer att bestå i oförändrat skick i ett helt decennium. Och då talar vi bara om en minskning i utgifter gentemot den prognosticerade ökningen.

Men ingen kommer att få reda på allt detta politiska fulspel. Istället trummas ut att det ska sparas enorma summor, att krisen är undanröjd, att politiken återigen segrat. Hur kan man annars cementera folkets tro på staten?

Se även DN1 | DN2 | DN3 | DN4| SVD1 | SVD2