Mugglare (singular: en mugglare, plural: flera mugglare) är benämningen på de människor som saknar magiska förmågor och inte känner till den magiska världen eller magins hemligheter. En del så kallade renblodiga (…) hyser ett mycket starkt hat mot mugglare och ser dem som lägre stående varelser. Ordet har kommit att användas metaforiskt i andra sammanhang (…). Då ofta med betydelsen ”icke inviterad”, ”oinvigd” eller ”omedveten”.
(Källa: Svenska Wikipedia: Mugglare.)
Den som vaknar upp till frihetens principer, och blir medveten om människans medfödda förmåga att lösa problem utan våld, upptäcker snart en helt magisk värld. Den är vacker och existerar parallellt med den vanliga världen. Den invigde ser hur människor i denna värld samarbetar frivilligt med varandra för att förbättra sina egna familjers välfärd. Den tycks helt magisk, för trots att han inte kan överblicka ens en bråkdel av hur den hänger ihop, verkar det som att detta myller av samarbete, detta ständiga bytande av varor och tjänster i rent egoistiska syften skapar en ofattbar rikedom för alla. Visst tycks det finnas en och annan som har det lite svårt, men människor är inte sämre än att de gärna hjälper sina medmänniskor på fötter igen. Det märkligaste av allt är att det tycks kunna fungera helt spontant, utan att någon upphöjd person styr med vapenhot och kallar sig representant av Guds eller Folkets nåde. Uppfylld av denna storslagna insikt blir den nyvakne själv upptänd av en magisk kraft, ja en inre glöd, som driver honom till att sprida magins hemligheter till alla han känner.
Det är nu han möter mugglarna, de som inte känner till de magiska krafterna. Han vill så gärna inviga dem i sin nya värld och tänker att om han bara förklarar för dem kommer de genast se den själva. Den magiska hemligheten är ju så enkel: Att inte bruka oprovocerat våld eller stjäla. Det kan ju bara vara dåligt minne som fördunklar deras sinne; de har ju redan lärt sig det som barn. Men döm om hans förvåning när han inser att de visserligen lyssnar på honom, men utan att höra; de tittar på honom, men utan att se; och talar till honom utan att ha förstått:
”Ty oprovocerat hot och våld är väl ändå nödvändigt för ett fredligt samhälle? Bara det görs under ordnade former. Ja detta är väl själva civilisationens grund? Hur skulle det se ut om alla försvarade sig själv hur som helst. Och lite konfiskering och omfördelning måste väl ändå vara en god sak och nödvändig för allas bästa? Människan är ju så egoistisk att hon inte delar med sig frivilligt. Ja inte vi förstås, men alla andra.”
I frustration börjar den nyvakne höja rösten, vifta med armarna och försöka förklara med ännu enklare ord. Men till slut havererar diskussionen ändå. Mugglarna undrar förskräckt hur deras vän kunnat bli så kallsint att han önskar sig en värld där folk bara tänker på sig själva, där de sjuka dör i drivor på gatorna, där folk springer med vapen och skjuter ihjäl varandra hela dagarna.
I detta skede ska det mycket till för att vår nyvakne vän inte ska börja se sina vänner som lägre stående varelser.
Tanken att vanliga människor skulle ha tillräckligt med intelligens för att ordna sina liv själva, utan hjälp av statlig centralplanering och hot om våld, är främmande och löjeväckande för de flesta mugglare i vår omvärld. Men människor lever i samhällen, och samhällen är platser där man har man ömsesidig nytta av varandra och hälsar på varandra på gatan. Samhällen uppstår och blomstrar spontant, utan centraliserad vägledning med hot och vapen. En stat, däremot, är definitionsmässigt ett territoriellt våldsmonopol, och en parasit på samhällskroppen. Ändå tycks det vara intellektuellt svårt att skilja på stat och samhälle: “Staten är ju vi” får man höra till leda. Nej, samhället är vi, staten är något annat. Och hur ironiskt är det inte, att just de som förespråkar ett samhälle utan institutionaliserat våld blir anklagade för att förespråka ett kallt och våldsamt samhälle utan lag och ordning. Är det förståndet som är svagt? Tron på människan som är klen? Eller är den Hobbesianska hjärntvätten så total?
I denna typ av diskussioner uppstår konflikt vanligen för att mugglarna tror att den nyvakne vill ställa om hela världen efter statslös ordning. I detta känner de sin trygghet hotad; ja somliga känner även sin försörjning hotad. Men lika lite som libertarianen vill tvingas dansa efter någon annans pipa begär han att någon annan ska behöva dansa efter hans. Allt han begär är att få slippa statens hot och våld, och fredligt träda ut ur dess “gemenskap”. Detta är principen om utträde, eller secession på engelska: Att den som inte längre vill ha statens “tjänster” ska kunna slippa skatt och handelsregler och istället köpa det han vill av vem han vill. Det är ingen skillnad på mat, sjukvård, skolor, beskydd, försäkringar eller tillträde till vägar – allt måste produceras och kan lika gärna köpas av individen själv som erhållas av staten. Samtidigt kan de som vill fortsätta att leva kvar i ”trygghet” och förmynderi göra det utan någon förändring. Vad kunde vara naturligare och mer civiliserat än att låta den som vill utträda få göra det?
Faktum är att Regeringsformen i Sveriges grundlag fastslår föreningsfrihet i både i positiv och negativ bemärkelse, det vill säga rätten att få tillhöra och slippa tillhöra vilken förening man vill. I andra kapitlet läser vi:
2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).
Den som håller med om denna viktiga princip, att den ska gälla politiska sammanslutningar likväl som syföreningar, borde inte förneka samma rättighet vad gäller medlemskap i den politiska sammanslutningen Staten Sverige? “Ja men du kan utträda: Flytta!” får man höra. Men om jag kan träda ur syföreningen och slippa deras medlemsavgift utan att flytta, varför ska jag inte kunna träda ur den politiska sammanslutningen Staten Sverige utan att behöva flytta? Jag älskar ju det svenska samhället, det svenska folket, och vår svenska kultur. Och jag hjälper gärna den som har det svårt om han ber mig. Men jag betackar mig för Staten Sveriges skatter, handelsreglementen och “tjänster”.
Nej uträde medges icke, eftersom en stat är ett territoriellt våldsmonopol som ockuperar ett fysiskt område. Inte ens om jag erbjuder mig att köpa loss en bit av territoriet och göra det statslöst skulle det tillåtas. Den mark jag äger tillhör i slutändan staten.
Det borde vara världens mest naturliga sak att om jag inte vill ha statens tjänster ska jag inte med våld tvingas betala för dem. Men historien visar att när någon försöker bryta sig loss från en stat brukar denna gå till anfall för att “bevara landet”. Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna visar det. Åtskilliga exempel i Europa och forna Sovjet visar det likaså. (Hur det kommer gå när di svenske vill bryta sig ur EU…?)
Rätten att bli lämnad i fred bör gälla medlemskap i stater likaväl som syföreningar. Rätten till utträde är inget annat än negativ föreningsfrihet. Jag begär inte att alla ska omfamna frihetens ideal, bara att jag själv ska få leva efter mitt eget samvete. Varför ska jag hindras i det?
Pingback: Förläng Riksdagens sommarlov « Ludwig von Mises Institutet i Sverige