Det man ser och det man inte ser, del 2

II. Demobilisering
Det är med ett folk som med individer. Om en person vill ha något är det hans ansvar att se om det är värt vad det kostar. För en nation är säkerhet den största välsignelsen. Om man måste mobilisera hundra tusen man och betala hundra miljoner för att uppnå säkerheten säger jag inget om det.

Man offrar något för att uppnå något viktigt.

Missförstå därför inte poängen i mitt resonemang.

En riksdagsman föreslår att man hemförlovar hundra tusen soldater för att ge skattebetalarna hundra miljoner francs lägre skatt.

Anta att man nöjer sig med att svara honom att ”De här hundra tusen männen och de hundra miljonerna är nödvändiga för landets säkerhet; det är en uppoffring; men utan den uppoffringen skulle Frankrike delas mellan olika fraktioner eller invaderas av andra nationer”. Jag har ingenting att invända mot det argumentet, även om det kan vara sant eller falskt i sak, men teoretiskt innehåller det inget ekonomiskt kätteri. Kätteriet börjar först när man vill få själva uppoffringen att framstå som en fördel, för att den gagnar någon.

Men om jag inte misstar mig, kommer författaren till förslaget knappt att hinna ned från talarstolen förrän en talare rusar upp och säger:

”Hemförlova hundra tusen man! Vad tänker ni på? Vad skall hända med dem? Vad ska de leva av? På arbete? Men vet ni inte att det är arbetslöshet överallt? Att alla yrken har ett överskott? Vill ni kasta ut dem på marknaden för att öka konkurrensen och sänka lönerna? Nu när det är så svårt att förtjäna sitt dagliga bröd, är det inte bra att staten försörjer hundra tusen individer? Och tänk på att armén konsumerar vin, kläder, vapen, och att den alltså ger sysselsättning åt fabrikerna i garnisonstäderna, och att den därför är rena gudagåvan för de oräkneliga leverantörerna. Darrar ni inte vid tanken på att stoppa denna väldiga industri?”

Det här talet förespråkar, som vi ser, att man har kvar hundra tusen soldater, inte för att soldaternas tjänst är viktig för nationen, utan av ekonomiska skäl. Det är dessa skäl jag vill förkasta.

Hundra tusen man som kostar skattebetalarna hundra miljoner lever så väl och ger så mycket levebröd till sina leverantörer som hundra miljoner räcker till. Det är det man ser.

Men hundra miljoner, tagna ur skattebetalarnas fickor, hindrar skattebetalarnas och deras leverantörers levebröd i den utsträckning hundra miljoner räcker. Det är det man inte ser.

Räkna, beräkna, och säg mig vari vinsten för massan ligger?

För min del skall jag tala om vari förlusten ligger, och för att göra det enklare skall jag, i stället för att tala om hundra tusen man och hundra miljoner, tala om en man och ett tusen francs.

Här är vi i byn A. Värvarna gör sin tur och inkallar en man från byn. Skatteindrivarna gör sitt, och tar tusen francs från byn. Mannen och pengasumman förs till Metz, där den ena skall försörja den andra under ett år utan att han gör något. Om ni då bara ser till Metz har ni hundra gånger rätt; det är en mycket fördelaktig uppgörelse. Men om ni vänder blicken mot byn A, bedömer ni det annorlunda. För såvitt ni inte är helt blind så ser ni att byn har förlorat en arbetare och tusen francs som skulle belöna hans arbete, och det arbete som han skulle sprida omkring sig när han spenderar sina pengar. Vid första anblicken verkar det som om förlusten kompenseras.

Det som skedde i byn sker i Metz, det är hela saken.

Men här ligger förlusten. I byn grävde och arbetade en man, han var arbetare; i Metz gör han höger om och vänster om, han är soldat. Pengarna och deras cirkulation är desamma i båda fallen, men i det ena hade man tre hundra dagar av produktivt arbete; i det andra har man tre hundra dagar improduktivt arbete, om man förutsätter att en del av armén inte är nödvändig för den allmänna säkerheten.

Nu kommer demobiliseringen. Ni pekar på ett överskott på hundra tusen arbetare, ökad konkurrens och det tryck som det skapar på lönerna. Det är det ni ser.

Men här är det ni inte ser. Ni ser inte att när man skickar hem hundra tusen soldater så förlorar man inte hundra miljoner francs, man ger dem tillbaka till skattebetalarna. Ni ser inte att när man släpper ut hundra tusen arbetare på marknaden så här, så frigörs på samma gång hundra miljoner som skall betala för deras arbete; och att samma åtgärder som ökar tillgången på arbetskraft också ökar efterfrågan; därav följer att er sänkning av lönerna bara är illusorisk. Ni ser inte att det i landet finns hundra miljoner som motsvarar hundra tusen man före så väl som efter demobiliseringen. Hela skillnaden består i detta: Innan betalar landet hundra tusen män för att göra ingenting; efter demobiliseringen betalar man dem för att arbeta. Slutligen ser ni inte heller att när en skattebetalare avstår från sina pengar, antingen till en soldat för ingenting, eller till en arbetare i utbyte mot något, så är alla senare konsekvenser av pengarnas cirkulation desamma i de båda fallen. Men bara i det andra fallet får skattebetalaren något, i det första får han ingenting. Resultat: En ren förlust för landet.

Den sofism jag angriper här klarar inte ett utökat test, vilket är prövostenen för alla teoretiska principer. Om det, allt sammantaget, finns en vinst för landet i att utöka armén, varför inte kalla in hela den manliga delen av befolkningen under fanan?

Denna artikel är ett utdrag ur ”Det man ser och det man inte ser” av Fredric Bastiat, och publicerades ursprungligen i Libertarianskt forum, nummer 5, 2003, och översattes till svenska av Charlotte Alleson.

Kommentera på bloggen.