Varför sparande är så bra

Nu när det talas så mycket om behovet av spara och skära ner offentliga utgifter samtidigt som EU propagerar för ständigt växande stödpaket, tänkte jag ägna några tankar åt just sparande. I min första kolumn skrev jag att det är sparande, inte konsumtion, som leder till tillväxt. Den österrikiske ekonomen Murray Rothbard använde sig av Robinson Crusoe för att illustrera just detta med ett exempel som är så enkelt och beskrivande att det förtjänar att återges.

Crusoe är ensam på sin ö och för att överleva måste han äta. Han ägnar 12 timmar varje dygn åt att plocka bär. Under den tiden plockar han 1,000 bär som han sedan äter. Hans konsumtion är lika med hans produktion. Så länge det förhåller sig så förblir hans levnadsstandard oförändrad.

Om vi nu antar att Crusoe lyckas skära ner sin konsumtion till 800 bär om dagen men lyckas hålla produktionen oförändrad, får han ett överskott på 200 bär per dag. Det är kapitalackumulation och innebär att han kan avstå från bärplockning var femte dag. Han har alltså 12 timmar var femte dag som han ägna åt annat än bärplockning. Han bestämmer sig för att använda dessa 12 timmar åt att bygga ett bärplockningsredskap. Det tar 60 timmar att bygga redskapet, det vill säga fem ”lediga” dagar. När det fantastiska redskapet är färdigt kan han plocka 1,500 bär på 12 timmar. Nu kan äta fler bär och ändå jobba kortare dagar.

Genom att investera sitt kapital i ett bättre produktionsmedel (även kallat kapitalvara) ökade hans produktion med 50 procent. Hans sparande ackumulerade kapital som tack vare hans lyckade investering ledde till ökad produktivitet. Den ökade produktiviteten gav honom högre levnadsstandard i form av mer mat och mer fritid. Sparande, kapital och investering ledde till ökad produktion som i sin tur möjliggjorde ökad konsumtion, mer fritid och därmed höjd levnadsstandard.

Det här enkla exemplet visar att konsumtion som sådan aldrig kan skapa tillväxt, än mindre om konsumtionen finansieras med skuld. Om Crusoe hela tiden hade ätit 1,000 bär om dagen hade han ju inte kunnat bygga sitt redskap. Trots detta hör man ständigt att det är mer konsumtion som behövs. Anta att Crusoe hade höjt sin konsumtion till 1,200 bär genom att låna 200 bär om dagen av Fredag. Hade det förbättrat hans situation? Nej, tvärtom. Inte bara hade hans egen produktion hållits oförändrad, hans skuldsättning hade ökat med 200 bär om dagen. Med tiden skulle han ha gjort personlig konkurs och stackars Fredag hade lidit hemska kreditförluster. Och om det slutar så för Crusoe när han börjar utan skuld, varför skulle skuldfinansierad konsumtion leda till ett bättre resultat om han redan från början hade varit skuldsatt över öronen?

Det var tack vare sparande och investerande som Väst fick en så dominerande position och det är tack vare sparande och investerande som Kina blivit så mäktigt idag. Jämför USA med Kina. Den förra konsumerar långt över sina intäkter, den senare sparar, investerar och producerar. Och nej, Kina är inte beroende av amerikanarnas konsumtion, inte minst för att amerikanarna inte har råd att betala sina inköp (därav skuldsättningen). Kineserna kan nog konsumera lika bra som någon annan, bara de ges tillfälle. Det är ju trots allt kineserna som står för produktionen och som Crusoe-exemplet visade så är det just produktion som möjliggör konsumtion, och alltid i den ordningen.

Så i stället för att fortsätta stimulera borde västvärlden dra åt svångremmen rejält, både på statlig och individuell nivå, trots att det på kort sikt sannolikt skulle leda till konkurser och arbetslöshet. Lyckligtvis går det över, ofta ganska fort. En viss kortsiktig smärta är dock svår att undvika när marknaden korrigerar sig själv genom att likvidera alla felinvesteringar och allokera resurserna till produktiva sektorer. Och korrigeringen kommer, förr eller senare. Se på Island, Grekland, Irland och nu Portugal. Ju förr man låter det hända, desto mindre och kortvarigare blir smärtan.

Denna artikel publicerades tidigare i Åbo Underättelser den 11.5.2011.

Kommentera på bloggen.

4 reaktioner på ”Varför sparande är så bra”

  1. Väldigt bra skrivet Kaj. Koncist och enkelt. Jag hoppas du skickar dina artiklar till de stora tidningarna också. En vacker dag så kanske någon redaktör får ett plötsligt infall och vill publicera någonting logiskt. 🙂

  2. För när är skuldsättning bra? Jo, att Fredag alls KAN låna ut 200 bär är ju för att Fredags kapitalstruktur tillåter honom att producera ett överskott om 200 bär att låna ut.

    Om Robinson inte utan vidare förmår avvara 200 bär, så hade han varit fast i fattigdom. Men genom att låna 200 bär av Fredag, så kan han utveckla sina produktionsmedel, sedan ta dem i bruk, och jobba ihop de 200 bären, plus 14 som Fredag vill ha som betalning för lånetjänsten.

  3. Fredag å sin sida kan använda detta genererade överskott att förbättra sina produktionsmedel, och både Fredag och Robinson går med vinst och lever bra på ön.

  4. Lån som tas för att finansiera investeringar som i sin tur leder till ökad produktivitet är givetvis bra.

    Lån som tas för att öka konsumtion leder däremot bara till problem för både låntagare, långivare och ekonomin i stort, eftersom

    1. låntagaren hamnar i en skuldfälla han inte kan ta sig ur,
    2. långivaren inte kommer att få tillbaks det utlånade kapitalet jämte ränta och
    3. samhällets knappa resurser (det sparade kapitalet) har slösats bort.

    Värt att notera är att Fredags förmåga att låna bär till Crusoe är att han själv först har sparat genom att avstå från konsumtion. Utan Fredags sparande kan inte Crusoe få det kapital han behöver för att bygga sitt bärplockningsinstrument.

    Ekonomisk tillväxt börjar alltid med att NÅGON sparar, vilket i sin tur möjliggör att NÅGON investerar i NÅGOT som på sikt ökar NÅGONS produktionskapacitet.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *