Den agerande människan, Kapitel 1.3

Mänskligt agerande som det slutligt givna

Sedan urminnes tider har människor varit ivriga att finna ursprunget, orsaken till allt som är och till all förändring, den slutliga substansen från vilket allt härstammar och som är sin egen orsak. Vetenskapen är mer blygsam. Den är medveten om gränserna hos det mänskliga sinnet och i det mänskliga sökandet efter kunskap. Den syftar till att spåra varje fenomen till dess orsak. Men den inser att dessa strävanden av nödvändighet måste möta oöverstigliga murar. Det finns företeelser som inte kan analyseras eller spåras tillbaka till andra fenomen. De är de slutligt givna. Den vetenskapliga forskningens framsteg kan lyckas med att visa att något som tidigare ansågs som ett slutligt givet kan reduceras till komponenter. Men det kommer alltid finnas vissa fenomen som inte går att förenkla eller analysera, något slutligt givet.

Monismen lär ut att det bara finns en slutlig substans, dualismen att det finns två, pluralismen att det finns många. Det är meningslöst att gräla om dessa problem. Sådana metafysiska tvister är ändlösa. Vårt nuvarande kunskapstillstånd ger oss inte möjlighet att lösa dem med ett svar som varje förnuftig människa måste anse vara tillfredsställande.

Materialistisk monism hävdar att mänskliga tankar och viljor är resultatet av driften hos kroppens olika organ, av cellerna i hjärnan och nerverna. Mänskliga tankar, viljor och handlingar är endast en följd av materiella processer som en dag helt kommer att förklaras av de fysiska och kemiska undersökningsmetoderna. Detta är också en metafysisk hypotes, även om dess anhängare betraktar den som en orubblig och obestridlig vetenskaplig sanning.

Olika doktriner har framförts för att försöka förklara sambandet mellan kropp och själ. De är enbart gissningar utan hänvisning till observerade fakta. Allt som kan sägas med säkerhet är att det finns relationer mellan mentala och fysiologiska processer. Men om denna kopplings natur eller verksamhet vet vi endast lite, om ens något.

Konkreta värdeomdömen och definitiva mänskliga handlingar är inte öppna för vidare analys. Vi kan på god grund anta eller tro att de är helt beroende och betingade av sina orsaker. Men så länge vi inte vet hur yttre omständigheter – fysiska och fysiologiska – producerar definitiva tankar och viljor i det mänskliga sinnet, vilka resulterar i konkreta handlingar, måste vi ställas inför en oöverstiglig metodologisk dualism. I vårt nuvarande kunskapstillstånd är de positivismens, monismens och panfysikalismens grundläggande påståenden endast metafysiska postulat som helt saknar vetenskaplig grund och som både är meningslösa och onödiga för den vetenskapliga forskningen. Förnuft och erfarenhet visar oss två olika världar: den yttre världen bestående av fysiska, kemiska och fysiologiska fenomen och den inre världen bestående av tankar, känslor, värderingar, och målmedvetna handlingar. Det finns ingen bro som – såvitt vi kan se idag – ansluter dessa båda sfärer med varandra. Identiska yttre händelser resulterar ibland i olika reaktioner hos människan, och olika yttre händelser ger ibland samma mänskliga svar. Vi vet inte varför.

Inför denna situation kan vi inte låt bli att avstå att bedöma monismens och materialismens huvudsakliga påståenden. Vi kanske, eller kanske inte, tror att naturvetenskapen en dag kommer att lyckas med att förklara hur bestämda idéer, värderingar, och handlingar uppstår, på samma sätt som de förklarar uppståndelsen av en kemisk förening som det nödvändiga och oundvikliga resultatet av en viss kombination av faktorer. Under tiden vi är tvungna nöja oss med en metodologisk dualism.

Mänskliga handlingar är en av de krafter som kan åstadkomma förändring. De är en del av kosmisk aktivitet och tillblivelse. Därför är de ett legitimt objekt för vetenskapliga studier. Eftersom de – åtminstone under nuvarande förhållanden – inte kan spåras tillbaka till deras orsaker, måste de betraktas som slutligt givna och måste studeras som sådana.

Det är sant att de förändringar som mänskligt handlande för med sig är obetydliga jämfört med effekterna hos de stora kosmiska krafternas verksamhet. Jämfört med evigheten och ett oändligt universum är människan en oändligt liten prick. Men för människan är mänskliga handlingar och dess skiftningar verkliga. Agerande är kärnan i hans natur och existens, hans sätt att bevara sitt liv och höja sig över den djuriska och växtliga nivån. Oavsett hur förgängliga och försvinnande alla mänskliga ansträngningar må vara är de av största vikt för människan och den mänskliga vetenskapen.

Denna artikel är ett utdrag ur första kapitlet av Human Action, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.