Tror vi på gudar? Personnummer hos det gamla Inkafolket

När vi ställs inför problemet med överdrivet politiskt agerande, övergrepp från staten, delar vi oftast in stater efter sina olika statsskick; absoluta monarkier, konstitutionella monarkier, demokratier, republiker och många andra. Men väldigt sällan hör vi talas om teokratier; en blandning av sekulära och religiösa krafter. Kommunism och socialism är egentligen inte statskick utan ekonomiska teorier som vilar på en slags teokratisk struktur. Både kommunism och socialism upphöjer statens roll till en allsmäktig gud och sammansvetsar de religiösa och sekulära krafterna i en central figur eller myndighet som har fullständig ekonomisk kontroll och dirigerar dessa krafter.

Sammantaget styrs dessa medel stenhårt från toppen med järnhand. Oavsett om ledaren kallas inka, president, kalif, führer, kung eller påve så fungerar det på samma sätt. Människans resa mot civilisation har inte varit en lätt väg, hon har fått sträva hårt för att ta sig framåt och under statens kontroll har människan knappast gjort framsteg. När människan har varit i ett sådant läge har hon främst fått kämpa för sin egen överlevnad. Det centrala temat i människans resa mot civilisation har varit kampen om makten över andra. Vem ska styra och vem kommer att bli styrd?

När frihet från staten skrevs in i den amerikanska frihetsförklaringen som en amerikansk princip hände något i USA som saknar historiskt motstycke; oerhörda framsteg gjordes. Idag (Robert LeFevre talar på 60-talet – red. anm.) får en tredjedel av invånarna i USA någon form av ekonomiskt skattefinansierat bidrag, och uppgivet kan man konstatera att den ursprungliga amerikanska principen om frihet från staten är som bortblåst. Istället rör sig samhället mot ett teokratiskt statsskick. Ju mer folk har vänt sig till staten om hjälp, desto mer har folk förlorat tron till sin egen förmåga att överleva.

Ungefär 1450 f.kr dominerade en imponerande figur i dagens Peru, han hade mer makt då än någon annan regim som vi har kan se spår efter idag. Han var en socialistisk diktator och statsticket var teokrati. Idag är Peru en republik, dess vackra berg och landskap pryder Sydamerikas västra kust och landet är nästan 13,000 km2 stort till ytan. Vid dess södra gräns, 3,811 meter över havet, ligger världens högst belägna sjö; Titicacasjön. De uråldriga invånarna i bergen runt omkring upprättade en stat vid staden Cusco, en regim som blev en av de mest skrämmande sedan dess; statssocialism med en absolut ledare som iklädde sig rollen som allsmäktig gud. Inkafolket dyrkade solen, och deras envåldshärskare var även dess andlige ledare – det är den kombinationen som utmärker en teokrati.

Manco Capac kan ha varit den förste teokratiske ledaren på det västra halvklotet, och han var även den förste inkan. Han upprättade en intrikat, högst organiserad stat och byggde upp en kolossal byråkrati som nådde överallt i samhället. Ett dekret från honom löd att endast de med blodsband till honom hade rätt att styra, med följden att han kom att representeras i alla statens funktioner av endast sina släktingar. Undersåtarna delades in i grupper om 10.000, 1000 och till och med ibland så få som 10 personer, varje grupp kontrollerad av en byråkrat med blodsband till inkan. Logiken var att solens strålar nådde överallt och det behövde även statens göra; inkans ”ljus” behövde ju skina över hela riket också.

Manco Capac var till synes framgångsrik med sin arkitektur och ingenjörskonst. Hans arbetare byggde långa imponerande vägar och broar över raviner och besegrade de mest oövervinnerliga av terränger – många av dem används än idag. Hjulet var inte uppfunnet så alla lutningar krävde trappor. Inkafolket och deras lamor gick upp och ner för otaliga trappsteg under sin livstid. De byggde tempel och palats som smyckades av guld, silver, ikoner och utstuderade ornamenteringar. Lyxiga badhus förseddes med både varmt och kallt vatten från rör nergrävda i marken. Lyxen som inkan och hans släktningar åtnjöt har fått vissa historiker att hävda att inkafolket måste ha varit mycket avancerade och framstående. Sanningen är långt i från det; de rikedomar som vi ser var endast ett privilegium för Manco Capac och hans släktingar – undersåtarnas vardag var långt ifrån deras lyxliv.

Det fanns inget som hette personlig frihet i inkariket och utan det uppstod en slavkultur. Alla fick status och identitet, ett personnummer, tilldelat och inbränt vid födseln. Eftersom inkariket var en slags välfärdsstat så var varje invånares liv statens ansvar, och staten behövde hålla koll på sin egendom, ha en fullständig inventarielista på sina tillgångar. Undersåtarna var konstant övervakade, precis som herdarna som såg efter sina lydiga lamor. Egen vilja och agenda var något otänkbart. En hustru valdes ut till mannen av staten när mannen endast var fem år gammal – skulle någon av parterna avlida tilldelades man en ny partner av staten.

Manco Capac var principiellt emot individuella friheter. I hans ögon var frihet ett privilegium endast värdigt de styrande – alla andra fick finna sig i att endast bli styrda. Denna antika ledare såg på sina undersåtar och sitt rike precis som en trädgårdsmästare ser på sin häck när den behöver trimmas.

Socialism är konformism enligt en central plan, ständigt på väg mot sitt slutgiltiga mål, och under Manco Capac nådde denna socialista teokrati sin högsta tillväxt. Alla tillhörde staten, en statsrepresentant valde var man skulle bo, och barn fick inte ens bo tillsammans med sina föräldrar. Eftersom föräldrarna i sig var statens tillgång så tillföll därför deras avkomma staten också. Alla konflikter skulle lösas av en polis, hur små och obetydliga de än var, och polisen var givetvis också en släktning till inkan. Ingen ägde någon privat egendom, inkan ägde allt och alla. All mark, produktion och förbättringar av dessa var inkans. Han bestämde var invånarna skulle bo, och de fick inte ens bo där permanent. Varje år skulle man placeras om, allt för att förhindra att människor organiserade sig och kanske gjorde motstånd. Alla människor fick även arbetsuppgifter tilldelade sig från åtta års ålder; arbetslöshet existerade inte. De flesta arbetade med jordbruk och endast existensminimum tilläts undersåtarna.

Ännu värre var utbildningssystemet i inkariket. Hjärntvätt var något som de var väl införstådda med och som användes flitigt på undersåtarna; alla barn fick lära sig att deras enda syfte i livet var att tjäna staten. Grupper av barn valdes ut och separerades från resten av barnen, oftast de vackraste barnen, för att senare bli människooffer. De fick lära sig intrikata danssteg, mystiska böner och ceremoniella förehavanden som till slut kulminerade med deras död. Detta var något som övades på i åratal innan den ultimata uppoffringen skulle göras. Minsta fel eller tveksamheter ledde till offentlig piskning, oftast så brutal att den ledde till döden. Det allvarligaste var ändå om man hade ”smutskastat solen”, med andra ord haft en annan åsikt än statens. Hos de andiska folken i inkariket var solen, dess gud och staten densamme.

Idag ser vi med förskräckelse på dessa barbariska metoder som att offra människor till en gud, en totalitär stat och absolut konformism. Vi förundras över inkafolkets vidskeplighet som tillät dessa hemskheter, men trots det har många idag blivit övertygade om att socialism är något bra, denna ekonomiska teori som kräver att all privat egendom och produktionsmedel till slut är underställt staten. Men den logiska slutsatsen är idag densamma som gällde i inkariket.

Den amerikanska idén om självbestämmande, att vara fri från staten, började som ett antagande; att varje människa har rätten till sig själv, att hon inte behöver kontroll, och om hon lämnas i fred är hon fullständigt kapabel att försörja sig själv. Detta amerikanska antagande var så framgångsrikt att det under de 300 första åren (då det t.o.m. bara delvis praktiserades) höjde levnadsstandarden till nivåer som ingen antik teokrat någonsin hade kunnat drömma om. Den amerikanska drömmen om frihet är baserad på frihetsförklaringen som säger att alla människor har vissa okränkbara rättigheter. I teorin skapades den amerikanska staten för att garantera inbördes harmoni och skydda de amerikanska medborgarnas liv och egendom. Men när staten ser på sig själv och sina lagar i ljuset av den allsmäktiga makten som de är tilldelade, underställer de snabbt sina undersåtar allt hårdare kontroll, beskattar dem och lever av dess tillgångar. Vart kan då undersåtarna vända sig för sitt så kallade skydd?

Det uråldriga inkariket, en gång så mäktigt och imponerande, blev snabbt och våldsamt erövrat av spanjorerna som mötte lite motstånd. Historien har visat oss att invånarna i inkariket inte hade mycket energi över när det gällde att försvara nationen – de var så vana till lydnad att ens blotta tanken på att göra motstånd mot en ännu större auktoritet inte existerade. Inkarikets civilisation försvann och deras öde borde lära oss en dyrbar läxa.

Det som vi blint tror på är just vår nuvarande gud. Om vi tror på politiker, centrala auktoriteter, planering från staten samt söker stöd hos staten för vår överlevnad så överger vi också frihet och accepterar en uråldrig hednisk tro. Om USA ska överleva måste hon göra det som en nation av fria människor.

Denna artikel härstammar från Robert LeFevre Commentaries och är fritt översatt av Jonas Ek.

Kommentera på bloggen.