Hur den egyptiska revolutionen till slut kommer förrådas

Det finns inget vackrare, i denna mörka och cyniska värld, än att se ett folk som gör gemensam sak och reser sig mot ett kvävande och rovlystet politiskt system och säger till sina mordiska “ledare” att dra åt fanders och lämna landet. Det är ännu mer inspirerande när motivet enbart är hopp om frihet och välstånd, och när deltagarna tar till protester istället för automatkarbiner. Det är på förhand givet att de ledare som står i vägen när en så mäktig gräsrotsrörelse rusar mot frihet kommer att tvingas abdikera och springa för livet. När detta inträffar kommer det segrande och fria folket fylla gatorna och landsbygden med glada och revolutionära sånger. De kommer att ha vunnit kampen för frihet.

Sanningen är dessvärre den att jobbet med att driva skitstövlarna ut ur stan på sin höjd bara är halva kampen, eftersom det alltid finns gott om skitstövlar i flyglarna som väntar på att förråda revolutionen och själva ta överta makten. Faktum är att risken är stor att de nya skitstövlarna redan har knutit mäktiga kontaker med militären och polisen samt gjort tysta överenskommelser med främmande regeringar för att återinsätta en nedtonad form av det gamla systemet, redan innan den tidigare skitstöveln ens är utslängd. De kommer att ta tronen och åter förslava folket, kanske något mindre betungande än tidigare, men icke desto mindre förslava dem.

Folket är vanligen omedvetna om dessa förräderier emedan de är fullt upptagna i den maniska kampen att kasta ut den gamle tyrannen. Hela deras uppmärksamhet har tidigare varit riktad mot att se till att den gamle skitstöveln faktiskt avlägsnar sig och inte kommer tillbaka, och de har utvecklat ett naturligt kamratskap med sina landsmän som deltagit i revolutionen. De är därför mottagliga för att bli förda bakom ljuset av förrädare som påstår sig vara revolutionärer precis som de själva, men som främst har sitt eget intresse i sinnet snarare än folkets frihet.

Så fort den gamle skitstöveln lämnat stan, och med honom själva anledningen till protest och revolution, hamnar folket i ett berusat tillstånd. De blir som druckna på patriotism och chauvinistisk nationalism, som de fyllts med under kampen att slänga ut den gamle skitstöveln. De märker att revolutionens seger var resultatet av deras gemensamma agerande, och de blir uppblåsta av stolthet för sin nation och sina landsmän. De låter stolthet och kollektivistiskt tänkande förblinda dem, varför de inte ser sin individuella sårbarhet i det mest avgörande ögonblicket. De blir då övermodiga, stillasittande måltavlor.

De nya skitstövlarna som väntar i flyglarna kommer att utnyttja detta övermodiga förblindade tillstånd för att manövrera sig in i presidentpalatset. De kommer sjunga ljuva sånger för revolutionärerna, och påstå sig “representera revolutionen” men de kommer nu att sova under samma tak som den tidigare skitstöveln. Snart kommer militärens och polisens gamla representanter till presidentpalatset med sina hedersbetygelser. Därefter kommer representanterna från diverse utländska regeringar för att framföra sina hedersbetygelser och gratulationer till den nye skitstöveln, för att följas av representanter från fackföreningar, byråkratier och mäktiga storföretag. De kommer alla för att sjunga den nye skitstövelns lov, och de kommer med allsköns gåvor. Om han tar emot deras gåvor, vilket han kommer att göra, kommer revolutionens död vara fullbordad.

Folkets stolthet kommer däremot inte förblekna i första taget. De kommer skryta i åratal, kanske århundraden, om sin härliga revolution, och de kommer naivt förmoda att vilken gammal skitstövel som helst som bor i presidentpalatset är en representant för “revolutionen”. De kommer inte ens inse att revolutionen förlorades i samma ögonblick som den gamle skitstöveln flydde ur stan. Folkets högmod och självbelåtenhet tillät revolutionen att förspillas.

En dag, långt efter revolutionen, kommer några av dem se sig omkring och inse att den nye skitstöveln är exakt likadan som den gamle, den som de drev ut ur stan för så länge sen. Den nye skitstöveln fängslar och torterar folk precis som den gamle. Den nye skitstöveln och hans hejdukar är ofattbart rika, medan folket lider i fattigdom, precis som innan revolutionen. Ett fåtal av dem börjar inse att de är trälar till den nye skitstöveln även om få inser det.

Det enda botemedlet mot detta sisyfos-resultat är att revolutionärerna fortsätter att vara vaksamma när den gamle skitstöveln slutligen flyr landet. Det finns ingen tid för sång och glädje när statsapparaten står vidöppen att besättas av revolutionsskojare med väloljade käftar, eller ännu värre, av militära högdjur eller busar ur säkerhetspolisen. Att sparka ut den gamle skitstöveln är inte på något sätt en garanti för att ersättaren kommer att bli bättre.

Något sådant kan enbart åstadkommas om folket skär upp buken på regeringen så snart som den gamle skitstöveln bordar flyget. Byråkratierna måste styckas och nedrivas från toppen till botten, regeringsbyggnader måste beslagtas, och de sociopatiska polisstyrkorna, militärkrafterna och underrättelsetjänsterna måste fullständigt nedmonteras. Det går inte att lita på dessa institutioners lojalitet till folkets frihet eftersom de var själva hantlangarna som stod bakom den gamle skitstövelns sadistiska regim. Utan deras samverkan skulle den gamle skitstöveln inte kunnat ha utfört några av sina brutala missdåd för vilka han tvingas att fly. De kan bedyra att de står för frihet när deras gamla boss väl fått kicken, men folket bör se igenom detta uppenbara trick som syftar till att de ska få behålla sina lukrativa försörjningar. När allt kommer omkring upprätthöll de den gamle skitstövelns brutala lagar i åratal utan samvetskval, så vad hindrar dem från att göra det igen om någon annan befaller dem, eller till och med på eget initiativ?

Nyckeln för att rensa ut regeringsiglarna och sadisterna ligger i att folket måste inse sin individuella styrka, och vaksamt försvara sina individuella rättigheter från självutnämnda “ledare” eller “representanter”. Rörelsen som avlägsnade den gamle skitstöveln behövde ingen “representant” eller “ledare”, så varför skulle den behöva en nu? Varför ge en ny skitstövel chansen att göra precis vad den förre gjorde? Efter många års förtryck under en sadistisk och korrumperad polis, militär och underrättelsetjänst, varför ska folket återinsätta sådana krafter? Det beskydd individer kan tänkas behöva kan de betala för, men utan en brutal och korrumperad polisstyrka som på fri fot förföljer, fängslar och torterar dem kommer folket behöva betydligt mindre beskydd.

Nyckeln till en lyckad revolution är med andra ord att fullfölja revolutionen till sitt logiska slutmål innan man slappnar av och firar. Fria individer behöver ingen “president” eller “premiärminister”. Inte heller behöver de någon beväpnad beskattningsmyndighet eller polisstyrka som går genom grannskapen som ett konstant och dödligt hot mot deras liv och frihet. De behöver inte heller några fängelser, fångläger, allmänna skolor, reglerande myndigheter, eller någon annan korrumperad och ineffektiv regeringsmyndighet. Det enda som fria människor behöver för att finna lycka, fred och välstånd är anarkististisk frihet. Vadhelst som är mindre än detta innebär en förrädelse av revolutionen och är ett ruttet frö som enbart kommer att spira upp till framtida förtryck, misär, fattigdom och skam.

Originalartikeln har översatts till svenska av Klaus Bernpaintner.

Kommentera på bloggen

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *