En tanke om nationalekonomi och nationalekonomer

Ibland blir man förundrad. Man kan bli förundrad första, andra och kanske tredje gången, men i längden övergår denna förundran ofta i ilska. Nationalekonomin är ett sådant område, där de lärdomar vi kan dra av att tillgodogöra oss vetenskapen totalt förvrängts och omintetgjorts, dess innebörd helt förstörts och de grundläggande teserna inte längre lärs ut. Vi kan se hur nationalekonomistuderanden, -doktorer och andra s k ekonomer av alla de slag uttalar sig varmt för en starkt restriktiv ekonomisk politik och en genomreglerad marknad – för konsumenternas bästa. I egenskap av sakkunniga inom nationalekonomi får de tid att uttala sig i media och därigenom backa upp regeringens senaste hyss. Vi kan också se vidriga och fullkomligt oförståbara begreppskonstruktioner som ”LO-ekonom”, där ordet ekonom tydligen ska föra tankarna till en (national)ekonomiskt kunnig och utbildad person, samtidigt som LO står för krav på enorma regleringar, höga skatter och näst intill ett avskaffande av marknaden. Denna kombination är för mig totalt absurd och helt oförståbar.

Nationalekonomistuderande i Sverige får på föreläsningar och seminarier lära sig allt man lära sig kan om Keynes, Keynes och åter Keynes. Det verkar som att de grundläggande idéerna inom nationalekonomi helt glömts bort, eller att dessa försöks omintetgöras eller åtminstone tystas ned tills de glömts.

Läs hela artikeln, av Per Bylund.

16 reaktioner på ”En tanke om nationalekonomi och nationalekonomer”

  1. Jag har en fundering, offentliganställda hör jag ofta klaga på ”för låg lön” och de vill då att skatten ska höjas så att de kan få ut mer. Men är det inte så att om förvaltningen får in mer skatt så anställer de helt enkelt mer folk istället för att höja lönerna eftersom politikernas mål är att ha så många anställda som möjligt? Vore det inte bättre för en offentliganställd att produktiviteten i den privata sektorn maximeras då den offentliga sektorns löner måste följa med i långa loppet?

  2. Men att höja skatten är något staten kan göra lättare än att tex sänka skatten eller minska på regleringar, även om det skulle va ”bättre”. Att samhället sen i långa loppet (generationer) tar stryk är ju något en politiker eller statsanställd knappast förlorar sömn över. All slakt som sker av staten själv är endast i nödfall och bara gällande dökött.

    Värt att nämna från wikipedia:

    ”Baumol’s cost disease (also known as the Baumol Effect) is a phenomenon described by William J. Baumol and William G. Bowen in the 1960s. It involves a rise of salaries in jobs that have experienced no increase of labor productivity in response to rising salaries in other jobs which did experience such labor productivity growth. This goes against the theory in classical economics that wages are always closely tied to labor productivity changes.”

    Staten är ett paradis för svällande löner 🙂

  3. Klaus Bernpaintner

    Problemet är ju att den offentliga sektorn verkar på en typ av grå marknad som är skyddad från de vanliga prismekanismerna. Utan en fri prissättning går det inte att avgöra vad som är ”för låg lön”.

    Även om det är omöjligt att avgöra med teoretiska resonemang känns det troligt att många offentliganställda sjuksköterskor och lärare har för DÅLIGT betalt i förhållande till hur människor värderar deras tjänster. Samtidigt kan det hända att diverse byråkrater till exempel har för BRA betalt i förhållande till hur konsumenterna värderar deras tjänster. Men eftersom löner i den konkurrensskyddade sektorn sätts mer eller mindre godtyckligt går det inte att avgöra.

    I USA har federalt anställda numera i genomsnitt mer än dubbelt så bra betalt som privatanställda. Undrar hur det står till i Sverige.

    Riksbanken delenda est.

  4. Visst håller jag med om ovanstående men min poäng är ju att facket i regel alltid motsätter sig produktivitetsökningar eftersom dom vill att det i varje given verksamhet ska vara så många anställda som möjligt. Detta kan ju omöjligt gå att förena med högre löner.

  5. Enligt arbetsgivarverket så har vi ca. 240,000 Statsanställda i Sverige. Kan det verkligen stämma? Jag trodde det var fler.

    Se gärna på Löneutvecklings sidan och häpnas över Konsument Pris Indexet (KPI). Det är ju som om det är påhittat….

    Jag håller med Jonas att staten är ett paradis för svällande löner. Dessutom ett paradis för de som inte vill ta ansvar för sin egen produktivitet.

    http://www.arbetsgivarverket.se/t/Page____2474.aspx

  6. HQ

    Det är nog ganska många som klassas som kommunalt anställda. I Finland till exempel så är alla som jobbar inom sjukvården kommunalt anställda, och det är rätt många det. Samma sak med skolorna. Pensionsfonden för de kommunalt anställda är många gånger större än penionsfonden för de statligt anställda.

    Misstänker att det är lite likadant i Sverige. Det intressanta är alltså inte hur många statsanställda det finns, utan hur många offentligt anställda det finns.

  7. Björn: Wtf? Sådär många??? Ganska jävla cp. Känns som att detta land kan bli en aning rikare om vi gör vissa förändringar.

  8. Hehe QED! 🙂

    Jag antar att man också inkluderar ”privata” skolor, sjukhus, äldreomsrog osv. Allt som är offentligt finansierat helt enkelt. Att tillägga är ju att sysselsättningen i offentlig sektor ändå har minskat hyfsat rejält sedan 90-talet, vilket märkts av på de rätt hårda nedskärningarna inom sjukvård, skola, omsorg osv. Hade vi privatiserat dessa essentiella verksamheter så skulle nog dessa expandera rejält och anställa en hel del fler när de inte är under så strikt kontroll av politikers budget (Sven R Larson skriver om det här i sin senaste bok: http://www.amazon.com/Remaking-America-Welcome-Welfare-State/dp/1450243827). Dessa arbetskraftsminskningar har nog inte varit så jättegagn till svenska folket då det skapar resursbrist i viktiga verksamheter.
    Dessutom tror jag att totalt vettlösa verksamheter inom offentlig sektor, så som diverse skumma nämnder, utskott och dumma forskningsinstitut om genus och liknande har expanderat en del på senare tid, vilket verkligen INTE gör någon nytta, tvärtom 😛 (Bara gissningar dock)

  9. Precis som i Bastiats fönster och teorin om att man måste ta in i beräkningen det som inte sker, så måste man ju undra hur vårt samhälle skulle se ut om dessa 1.3 Miljoner arbetsamma människor skulle bidra med något produktivt.
    I ett fritt Sverige skulle vi antagligen, förutom att vara ett föredömligt exempel, kunna lösa de flesta problemen vi har i världen. Det kanske låter lite väl idealistiskt men inte tillnärmelsevis så idealistiskt som socialismens utdömda, och i praktiken, helt ogenomförbara teorier.

  10. Finns väl inget som per automatik säger att dessa arbetare skulle vara en förlust för samhället? Staten fungerar ju som vilket företag som helst, med skillnaden att den tvingar kunder, i detta fall skattebetalare, att välja just det. Däremot är det sannolikt att anta att staten är ett sämre företag än de som skulle finnas på den privata sektorn, så totalt blir det nog en liten förlust.

  11. Staten (de individer som agerar inom dess ramverk och erhåller ersättning för detta från skatteintäkter) har väldigt lite gemensamt med ett företag i ett fritt samhälle. Visst kan det finnas någon liten del som kanske gör någonting produktivt men trots det så hamnar nog Staten nära noll i alla fall för Staten tvingar även den privata sektorn att hoppa hage vilket oftast har en negativ inverkan på produktiviteten. Det lilla som Staten eventuellt åstadkommer genomförs dessutom oftast genom monopol skydd och andra marknads förvrängande restriktioner eller subventioneringar.

  12. Håller med HQ, om nu staten är produktiv så finns det väl ingen anledning för den att ha monopol på allt möjligt, vore den effektiv skulle den konkurrera ut alla privata alternativ och då behövs ju inget monopol.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *