Det är mitt bröd

Låt oss börja med Adam Smith.

Denna store ekonom och fader till den moderna teorin om fria marknader introducerade ett fel som har förföljt oss ända sedan dess.

Smiths ”arbetsvärdeteori” var felaktig, men David Ricardo accepterade och utvecklade den. Därefter blev arbetsvärdeteorin ytterligare utvecklad av Karl Marx. Därför har vi en socialistisk teori om ekonomiskt värde som ett resultat av ett dubbelt förvärrat fel. Detta fel har blivit den moraliska stödpunkten på vilken den politiskt socialistiska hävstången vilar.

Vad Smith försökte förklara, och något som de flesta individualister skulle hålla med om, är den moraliska garantin att arbetaren har rätt till den fulla produkten av sitt arbete. Tidigare i Smiths uppsats angavs faktiskt detta som en grundläggande mänsklig rättighet.

Att få allt man tjänar

Marx ”mervärdesteori” härrörs från Smiths och Ricardos ”arbetsvärdeteori”. I korthet kan teorin förklaras så här: Det är uppenbart att naturresurserna inte är förberedda för att användas av människor. Mänsklig energi och verktyg måste tillämpas på resurserna innan de kan omvandlas till användbar form och transporteras till platser där en efterfrågan för dem existerar.

Man betalar inte pengar till naturresurser. Inte heller betalar man pengar till verktyg. Det må vara väsentligt att betala den person som äger resurserna eller verktygen. Men i huvudsak går alla pengar från en mänsklig hand till en annan mänsklig hand. Och passagen relaterar till den mängd arbete som i varje enskilt fall utförs av mänsklig energi.

Således köper man inte stockar eller virke för att bygga; man köper det arbete som har lagts ned på avverkningen av träden och malningen av virket. Vad är stockarna värda medan de fortfarande är träd? I grunden är de värda vad det kostar att konvertera dem. Och här kommer Marx in: Om mer än den grundläggande kostnaden för arbetskraft ingår i inköpspriset uppstår vinst eller ”mervärde”. Om du måste betala en timmerman fem dollar för att fälla ett träd, klippa det, såga det i användbara längder och tjocklekar, och sedan leverera det, är trädet värt fem dollar, varken mer eller mindre.

På ett ytligt plan är detta rimligt nog – det vill säga rimligt om detta var en värld där handverktyg var allt som någonsin skulle kunna användas, där land aldrig kunde vara privatägt, och där våra önskemål var sådana enkla saker som timmerhus. Vi är långt ifrån en sådan värld. En sådan värld strider mot själva naturen hos människans grundläggande rättigheter; det finns ingen önskan efter en sådan värld. ”Arbetsvärdeteorin” är vilseledande och begreppet ”mervärde” som bygger på den är lika felaktig.

Vad Smith, Ricardo och Marx har gjort, och vad anhängarna av de två senare fortsätter att göra, är att blanda ihop betydelsen av två viktiga ord: kostnad och värde. Även om det kan vara sant i ovanstående fall att det kanske kostar fem dollar att producera virke från ett visst träd, har värdet av virket från det trädet ingen omedelbar relation till kostnaden.

Värde, som Eugen von Böhm-Bawerk, Ludwig von Mises och andra visar, är oundvikligen resultatet av en subjektiv bedömning. Virke kanske kostar 5 dollar, men den intensitet med vilken du som köpare önskar att ha virket avgör om det är värt 1 dollar eller 20 dollar för dig. Om det är värt endast 1 dollar för dig kommer du inte köpa det om det är prissatt över detta belopp, oberoende av kostnaderna som förbrukades i att ta fram det. Och om du gladeligen skulle betala så mycket som 20 dollar för det kommer du att se det som ett fynd om den är prissatt till 10 dollar, trots att kostnaden för att producera virket var 5 dollar och de resterande 5 dollarna utgör en vinst till producenten.

Kort sagt, som köpare tar du varken hänsyn till andras kostnad eller vinst. Du bryr dig om värde, som relaterar till dina egna önskemål och din egen förmåga att betala. Det är inom detta område som Smith med flera kom till korta. Deras slutsats är att kostnader och värde är samma sak.

Två sorters pajer

Kanske är en illustration den bästa demonstrationen. Vi står i tacksamhetsskuld till Leonard E. Read från Foundation of Economic Education för illustrationen. Låt oss anta att ”A” har ett bageri. Han har ett antal anställda, köper de bästa råvarorna och tillverkar de finaste köttfärspajerna i stan. Sina kostnader, inklusive räntan på de pengar han har lånat, på hyran av den mark han använder, och alla de andra faktorer som ingår i ekvationen, gör det möjligt för honom att framställa dessa pajer och leverera dem till din dörr för 40 cent. Han tar dock ut 50 cent i pris.

Marx skulle insistera på att han borde sälja till ett pris som utesluter ränta. Men han tillåts betala sig själv en lön för sin möda. Marx, i ”Das Kapital”, erkänner giltigheten av ledningsarbete, tvärtemot vad många tror, och önskar att det skall betalas till ett minimum. Marx kommer inte att erkänna en vinst som en legitim del av den ekonomiska cykeln.

Så i ovannämnda fall skulle han finna att den man som riskerar lånade pengar, bär ansvaret, driver företaget och äger verktygen, endast skall få en lön, men inte mer. Vi kommer att behandla denna idé strax. Låt oss koncentrera på köttfärspajen för 50 cent. Till detta pris kan ägaren och chefen betala sig själv en lön och kan i tillägg till detta dessutom ta ut en vinst ifall verksamheten är livlig.

Låt oss nu betrakta ”B.” ”B” har också ett bageri. Han har lika många anställda arbetare som ”A”, köper de bästa råvarorna och tillverkar de finaste lerpajerna i stan. Sina kostnader, räntan på de pengar han har lånat, hyran av den mark han använder, och alla de andra faktorer som ingår i ekvationen gör det möjligt för honom att framställa dessa lerpajer och leverera dem till din dörr för exakt samma pris som konkurrentens, ”A:s”, köttfärspajer. Men oavsett om nu ”B” insisterar på att ta ut en vinst eller inte är det faktiskt nästan otänkbart att föreställa sig en framgångsrik verksamhet som säljer lerpajer.

Men om Smith, Ricardo och Marx har rätt måste produkten från ”As” fabrik, som kostar 40 cent att producera, värderas till exakt samma som produkten från ”Bs” fabrik, eftersom denna produkt också endast kostar 40 cent att producera. Om värdet bestäms av kostnaden, har lerpajer och köttfärspajer lika värde, förutsatt att den summa som förbrukades på deras produktion är lika.

Detta är uppenbart löjligt. Men detta är nämligen arbetsvärdeteorin: Kostnaden av den mänskliga energi som använts till produktionen av en vara är lika med värdet på varan.

Man behöver bara föreställa sig en situation som denna: Något driftigt geni upptäcker ett sätt att tillverka lyxjakter på, med en process som gör att kostnaden för en lyxjakt blir så liten att den kan köpas i partier för så lite som 100 dollar vardera. En annan person upptäcker ett sätt att utveckla igloos av is och snö som är fullt utrustade med luftkonditionering och som kostar 1000 dollar vardera på grund av allt manuellt arbete som krävs i konstruktionen av dem. I den marxistiska teorin skulle igloon vara värd tio gånger mer än vad båten skulle vara värd, oberoende av det faktum att många skulle vilja köpa båten och praktiskt taget inga skulle vilja köpa igloosarna.

Men under Marxistisk eller Fabiansk socialism skulle båda industrierna ägas och drivas av staten; skattebetalarna skulle betala kostnaderna för båda, och därför skulle alla personer hjälpa till att betala för igloos, varav få, om ens några, efterfrågas.

Det är ofattbart att rationella människor kan skriva under på sådana dumheter, men så skickligt har resultaten av socialistiska villfarelser undanhållits dem, och så grundligt är de påverkade av jämlikhetens heliga graal, att de blundar för de självklara resultaten och blint stöder doktrinen.

En fråga om vinst

Låt oss nu närmare studera ”mervärdes”-konceptet, eftersom ”arbetsvärdeteorin” har avslöjats för vad den är. Det Marx och andra socialister har för avsikt är att eliminera alla vinster, räntor och hyror. Vad vi genast måste göra är att undersöka företagandets natur för att upptäcka, om vi kan, huruvida företagande kan existera utan det så kallade mervärdeselementet eller vinst.

Här bidrar socialisterna till sin egen undergång. För nästan utan undantag vill socialisterna att alla kostnader för produktionen betalas. Vad de är ute efter, säger de, är inte att lura människor, utan snarare att eliminera lurendrejeri. De vill att arbetaren skall betalas det han är värd och inte ett öre mindre.

Nåväl, vad är då kostnaderna för att göra affärer? Återigen står vi i skuld till American Economic Foundation. Det finns bara fem kostnader. Oavsett vilken verksamhet du vill välja som illustration kommer fem kostnader att täcka alla driftkostnader. Dessa fem kostnader är:

1. Varor och tjänster som tillhandahålls av andra
Socialisten kommer inte att ha några invändningar mot att denna betalning görs. Han förväntar sig att de som bidrar med tjänster och varor skall få betalt för det. Han vill bara försäkra sig om att vinster elimineras. Men han har inga invändningar mot att en person betalar för varor eller tjänster som han hyr. I själva verket skulle socialisten insistera på att dessa saker skall betalas.

2. Människokraft
Här kommer socialisten att bli upprörd. Det är exakt detta som är poängen, kommer han att säga. Han vill att den mänskliga energin ska betalas till sitt fulla kostnadsvärde. Så han har verkligen inga invändningar mot punkt två.

3. Skatter
Även här finner du inte några invändningar. Eftersom han förmodligen är invigd i det faktum att den socialistiska rörelsen är i färd med att överföra alla varor och all rikedom ur privata händer till staten, kommer socialisten starkt att stöda skatter, till och med höga skatter, som andra måste betala.

4. Underhåll av verktyg
Denna punkt kommer få socialisten att ompröva sin ståndpunkt något. Men om man presenterar sina fakta noggrant kan man oftast övertyga kollektivister om att maskiner slits och måste bytas ut. Dessutom kan maskinerna förbättras och sådana förbättringar eller ersättningar kostar pengar.Efter noggrann granskning kommer socialisten att ge med sig och erkänna, dock motvilligt, ty han tänker sällan på sådana enkla saker som reparationer, forskning och underhåll, att punkt fyra är väsentlig. Om verktyg inte ersätts går de sönder eller slits ut och då blir det inget mer arbete. Det finns inget jobb som inte kräver en viss mängd verktyg, från ståltillverkaren med sina enorma masugnar, till dörr-till-dörr-försäljaren som säljer penslar.

5. Användning av verktyg
Återigen påminner vi socialisten om att verktyg inte växer på träd, inte heller sticker de ut från människors handleder. Verktyg måste tillverkas. De måste även betalas. Och någonstans måste pengarna hittas för att tillhandahålla produktionsverktygen.

Om du kan förmedla idén gällande att betala för användandet av verktyg, samt inköp av varor och tjänster, är socialisten besegrad. Detta är den svåraste poängen att få fram. Men icke-socialister kommer i slutänden att inse att han som äger verktygen inte kommer att tillåta andra att använda dem utan ersättning för detta. Varför skulle han göra det? Varför skulle någon dela med sig av det de har till någon annan om de inte får något i gengäld?

Verktygsägaren vill således ha betalt för sina varor och tjänster, liksom butiksinnehavaren vill ha betalt för sina varor och arbetstagaren vill ha betalt för sitt arbete. Om du inte betalar för varan har du inte rätt till den. Om du inte betalar för arbete har du inte rätt till det. Om du inte betalar för användningen av verktygen, har du inte rätt att använda dem.

Om detta slutligen erkänns har vi, hör och häpna, avklarat frågan om vinst. Vinsten är betalningen till verktygsägaren för verktygets användning. Ägaren av verktyget kan vara vem som helst. Verktyg kan ägas av enskilda personer, handelsbolag eller företag. I det senare fallet, och särskilt när stora och dyra verktyg krävs, är aktieägare de verkliga ägarna. Men om ägaren använder verktyget själv eller tillåter andra att använda det, är en ersättning för denna användning både nödvändig och ärlig.

Vi har dock på intet sätt uttömt ämnet. Men om lite tid ägnas åt denna formel av de fem produktionskostnaderna är det enkelt att fastställa att det inte finns något som heter ”mervärde”, och att ”arbetsvärdeteorin” är en grov förenkling.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen