Mitt under den värsta finanskrisen sedan Den stora depressionen försöker vissa ekonomer komma på ett sätt att stabilisera det finansiella systemet. De flesta experter är av åsikten att större statlig kontroll över finansiella marknader är svaret på frågan. Den avlidne professorn Milton Friedman skulle ha varit bestört över sådana idéer. Han menade att roten till de finansiella problemen är centralbankernas reaktiva hållning, d.v.s. deras kontracykliska penningpolitik.
Friedman menade att en sådan hållning är huvudorsaken till penningmängdens fluktuationer, vilket i sin tur är orsaken till ekonomins konjunktursvängningar. Friedman menade att det som krävs för att eliminera dessa fluktuationer är att centralbanken ökar penningmängden i en stadig takt.
Om jag fick välja skulle man lagstifta fram en regel som ger centralbanken i uppdrag att upprätthålla en specifik ökningstakt av penningmängden. För detta syfte skulle jag definiera penningmängden som all valuta utanför kommersiella banker plus alla insättningar på kommersiella banker. Jag skulle vara noga med att ange att centralbanken såg till så att den totala mängden pengar enligt denna definition ökade från månad till månad, och t.o.m. från dag till dag så gott det går, med en årlig nivå av X procent, där X är något tal mellan 3 och 5. Vilken pengadefinition som används och vilken ökningstakt som väljs spelar betydligt mindre roll än själva valet att hålla sig till en specifik definition och en specifik ökningstakt. [1]
Om nu ekonomiska fluktuationer eller konjunkturcykler orsakas av fluktuationer i penningmängden är det också logiskt att eliminera sådana variationer i penningmängdens ökningstakt. Så på detta sätt är regeln om en specifik ökningstakt av penningmängden den perfekta lösningen.
Men i motsats till Friedman hävdar vi å andra sidan att boomen inte bara handlar om en upptrappning av penningmängdens ökningstakt; den handlar också om olika icke-produktiva aktiviteter som uppstår i kölvattnet av denna upptrappning. Vi vidhåller också att en ekonomisk kollaps inte handlar om en nedtrappad ökning av penningmängden; den handlar om elimineringen av olika icke-produktiva aktiviteter som är ett resultat av denna nedtrappning.
En ökning av penningmängden som skapats ur tomma intet sätter igång den så kallade ”förfalskningseffekten”. Den lägger grunden för icke-produktiva aktiviteter som konsumerar utan att bidra någonting till förrådet av ”reell finansiering” eller reellt välstånd. Dessa aktiviteter styr bort den reella finansieringen från välståndsskapare, och försvagar således deras förmåga att få ekonomin att växa.
Bortstyrandet sker när olika individer som är de tidiga mottagarna av de nyligen skapade pengarna kan pressa priset på varor högre. De välståndsskapare som inte fick dessa nyligen skapade pengar upptäcker därefter att de nu kan erhålla färre varor än förut.
En minskning av penningmängden som skapats ur tomma intet underminerar olika icke-produktiva aktiviteter. Deras förmåga att styra om den reella finansieringen från välståndsskaparna minskar.
Notera att då icke-produktiva eller bubbelskapande aktiviteter inte skapar något reellt välstånd kan de inte heller erhålla varorna som krävs på ett ärligt sätt, utan stöd från de pengar som skapats ur tomma intet.
Ett stort problem med Friedmans regel är att vi fortfarande kommer att ha en expansion av penningmängden ur tomma intet. (Kom ihåg att Friedman förespråkar en expansion utifrån en konstant procentsats). Detta betyder i sin tur att olika icke-produktiva aktiviteter kommer att uppstå.
När andelen icke-produktiva aktiviteter bland alla aktiviteter väl börjar öka kommer detta höja sannolikheten för en ökning av dåliga tillgångar hos banker. En konsekvens av detta är att bankernas kreditexpansion sannolikt avtar, vilket i sin tur kommer att försvaga penningmängdens tillväxttakt.
En minskning av penningmängdens tillväxttakt kommer underminera olika icke-produktiva aktiviteter. Detta kommer att sätta igång en ekonomisk kollaps (eng. bust).
Från detta kan vi dra slutsatsen att det, på grund av bankernas beteende, inte är möjligt att behålla en konstant tillväxttakt för pengar. Detta betyder att Friedmans regel inte kan implementeras. Faktum är att centralbanken försökte implementera Friedmans regel under det tidiga 80-talet utan att lyckas.
Låt oss dock göra det orealistiska antagandet att centralbanken framgångsrikt behåller tillväxttakten vid ett fast tal. Kommer detta att leda till den ekonomiska stabilitet som Milton Friedman föreslår? Vi har sett att tryckningen av pengar alltid skapar falska icke-produktiva aktiviteter. Så om den ”fasta” pengaregeln skulle upprätthållas skulle det i det långa loppet leda till en expansion av falska icke-produktiva aktiviteter. Som vi har sett kommer detta att försvaga välståndsskaparna och således underminera den reella ekonomin.
Ju längre tid Friedmans regel används, desto värre kommer det att bli för välståndsskaparna och således för grunden i ekonomin. Vid någon tidpunkt, då procentsatsen av falska aktiviteter har gått över 50%-gränsen, kommer ekonomin att kollapsa.
Vi kan således dra slutsatsen att Friedmans pengaregel bara är ett av många sätt att mixtra med ekonomin; den kan inte leda till ekonomisk stabilitet.
Den bättre lösningen – som ges av den Österrikiska ekonomiska skolan – siktar på att återinföra det som marknaden valt som pengar, vilket är guld.
Men även om vi återinför guldmyntfoten kommer penningmängdens tillväxttakt ändå att variera. Ha i åtanke att fluktuationer i penningmängden hänger ihop med fluktuationer i den ekonomiska aktiviteten. Från detta kan man frestas att dra slutsatsen att konjunkturcykler inte kan elimineras under en guldmyntfot. Men är det verkligen sant att en ökning av guldmängden genererar samma typ av snedvridning som en ökning av pengar som skapats ur tomma intet? Vi menar att detta inte är fallet. Här är orsaken:
Guldmyntfoten och konjunkturcykler
Låt oss börja med en bytesekonomi. Gruvarbetaren John producerar 30 gram guld. Orsaken till att han bryter guld är för att han tror att det finns en marknad för det. Guld bidrar till individers välmående. Han byter sina 30 gram guld mot andra varor såsom potatis och tomater. Notera att det faktum att John kan byta sitt guld mot andra varor betyder att guld erbjuder en fördel för köparna. (Till exempel använder folk guld för att skapa smycken.)
Nu är det så att folk har upptäckt att guld, förutom att vara användbart för att göra smycken, också är användbart för vissa andra användningsområden. Numera tillskrivs mycket större bytesvärde till guld än förut. Som ett resultat av detta kan gruvarbetaren John byta sina 30 gram guld mot fler potatisar och tomater.
Borde vi fördöma detta som dåliga nyheter eftersom John styr om mer resurser till sig själv? Detta är ju dock exakt vad som alltid händer på marknaden. Allteftersom tiden passerar förbi tillskriver folk större betydelse till vissa varor och mindre betydelse till andra varor. Vissa varor anses numera vara mer betydande för att hålla igång ens liv och välmående än andra varor.
Vidare upptäcker folk nu att guld är användbart för ytterligare en användning; att användas som ett bytesmedel. Som en konsekvens av detta stiger priset på guld, i termer av tomater och potatisar. Den mest framstående efterfrågan på guld är just nu för dess användning som bytesmedel. Efterfrågan för dess andra användningsområde – dvs. att göra smycken – är mycket lägre än förut.
Nyttan som guld nu ger folk är att fungera som ett bytesmedel. På detta sätt är det en del av förrådet av verkligt välstånd och främjar folks liv och välmående. När gruvarbetaren John byter guld mot varor deltar han i ett byte av något mot något. Han byter välstånd mot välstånd.
Låt oss se vad som händer om John ökar sin produktion av guld. En av egenskaperna som gjorde att guld valdes som bytesmedel är att det är relativt knappt. Detta betyder att en producent som har bytt en av sina varor mot guld förväntar sig att köpkraften av hans ansträngningar ska bibehållas över tid genom att han innehar guld.
Om det, av någon anledning, uppstår en stor och ihärdig ökning av guldproduktionen, kommer bytesvärdet hos guld utsättas för en ihärdig nedgång gentemot andra varor, allt annat lika. Medan mängden guld börjar öka kommer dess roll som bytesmedel sannolikt att minska, samtidigt som efterfrågan för dess andra användningsområden sannolikt kommer bibehållas eller öka.
På detta sätt innebär alltså en ökning av guldproduktionen en ökning av lagret av verkligt välstånd. (Folk kanske överger guld som ett bytesmedel men finner det fortfarande användbart för andra användningsområden). Notera att en ökning av guldmängden inte är en effekt av förskingring eller bedrägeri. Ökningen av guldmängden innebär inte ett utbyte av inget mot något.
Jämför detta med tryckandet av guldkvitton, dvs. kvitton som inte är uppbackade av 100 % guld, dvs. pengar ur tomma intet. Detta är bedrägeri, vilket är vad inflation handlar om; det skapar en plattform för konsumtion utan att bidra med något till förrådet av verkligt välstånd. Tomma kvitton sätter igång utbyten av inget mot något, vilket i sin tur leder till konjunkturcykler.
Återigen: i fallet med en ökning av guldmängden har inget bedrägeri skett. Tillhandahållaren av guld – guldgruvan – har ökat produktionen av en användbar vara, så på detta sätt har vi inte ett utbyte av inget mot något i det här fallet. Som en konsekvens av detta uppstår inte heller bubbelaktiviteter. Återigen kan vålståndsproducenten, eftersom han har producerat något användbart, byta det mot andra varor. Han kräver inte tomma pengar för att styra verkligt välstånd till sig.
Under en guldmyntfot kommer inte en ökning av pengars, d.v.s. gulds, tillväxttakt att sätta igång framträdandet av bubblor eller falska aktiviteter, d.v.s. en ekonomisk boom. Ett tapp i pengarnas tillväxttakt kommer inte att utlösa en ekonomisk kollaps (eng. bust) – det skapades inga bubbelaktiviteter eller falska aktiviteter som kommer att kollapsa på grund av en långsammare penningtillväxt.
Notera att försvinnandet av ”pengar ur tomma intet” är den huvudsakliga orsaken till en ekonomisk kollaps (eng. bust). Införandet av ”pengar ur tomma intet” genererar bubbelaktiviteter medan försvinnandet av ”pengar ur tomma intet” förstör dessa bubbelaktiviteter.
Under en guldmyntfot kan detta inte inträffa. Under en ren guldmyntfot, utan en centralbank, är guld pengar. Som en konsekvens av detta försvinner pengar sannolikt inte under en guldmyntfot, eftersom guld inte kan försvinna utan att fysiskt förstöras. Vi kan således dra slutsatsen att guldmyntfoten, om den inte missbrukas, inte är bidragande till konjunkturcykler.
Slutsats
Den kända ekonomen Milton Friedman observerade att variationer i penningmängdens tillväxttakt kunde vara en viktig faktor bakom konjunkturcykeln. Han föreslog att centralbanker skulle sikta på att stabilisera pengarnas tillväxttakt vid en viss procent, och hålla sig vid detta tal under en obestämd tid. Friedman menade att centralbanken (Riksbanken) kunde hålla kvar ekonomin på en bana av stabil tillväxt utan konjunkturcykler genom att bibehålla penningmängdens tillväxttakt vid en fast procentsats. Friedmans pengarregel handlar dock fortfarande om att trycka pengar, och i detta avseende kommer den att generera samma effekter som allt pengatryckande gör, dvs. konjunkturcykler. Vi har visat att endast en ren guldmyntfot är immun mot konjunkturcykler.
Frank Shostak är en assisterande forskare vid Mises-institutet och bidrar regelbundet till Mises.org. Han är huvudekonom på M.F. Global.
Noteringar
[1] Friedman, Milton, Dollars And Deficits, Prentice Hall, 1968, s. 193.
Orginalartikeln översattas till svenska av Joakim Kämpe. Kommentera på bloggen.
