I sin hyllade artikel ”Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics”, skrev Murray Rothbard:
Likgiltighet kan aldrig demonstreras av en handling. Tvärtom. Varje handling innebär nödvändigtvis ett val, och varje val innebär en definitiv preferens. Handling implicerar specifikt själva motsatsen till likgiltighet… Om en person verkligen är likgiltig mellan två alternativ kan och kommer han inte att välja mellan dem. Likgiltighet är därför aldrig relevant för handling och kan inte visas i en handling.
Detta verkar vara obestridligt, och alla försök att förklara varför man väljer att göra X snarare än Y med referens till likgiltighet snarare än preferens verkar vara en logisk absurditet, ett ”kategoriskt misstag”. Faktum är att det verkar vara en sanning liknande sanningen att ingen ”konstant” någonsin kan användas för att förklara en ”variabel”, och varför alla försök att förklara ett variabelt utfall med referens till några konstanta förutsättningar är lika absurt.
Trots detta har Rothbard och Mises blivit kritiserade av Nozick (1977) och Caplan (1999) för inkonsekvensen att de för in likgiltighet i den ekonomiska analysen ändå, även om det sker indirekt. Denna kritik har besvarats av Block (1980, 1999) och Hülsmann (1999). Men deras svar, även om de i stort sett är korrekta, verkar inte reda ut frågan helt och hållet. Med början i Nozicks kritik hoppas jag här att råda bot på denna ofullkomlighet.
Som Block korrekt påpekar (1980, s 423-25) har Nozick, bortsett från vissa tämligen förvirrade och enkelt avfärdade anmärkningar, en enda utmanande kritik av Rothbards och Mises dom gällande likgiltighet. Han argumenterar att deras synsätt är inkompatibelt med deras egna formuleringar gällande lagen om marginalnytta. ”Faktum är att”, skriver Nozick,
de Österrikiska teoretikerna behöver föreställningen om likgiltighet för att förklara och avgränsa föreställningen av en vara, och av en enhet av en vara… Utan föreställningen om likgiltighet, och således av en ekvivalensklass av saker, kan vi inte föreställa oss en vara, eller en enhet av en vara; utan föreställningen av en enhet (”en likbetydande enhet”) av en vara har vi ingen möjlighet att uttrycka lagen om (den minskande) marginalnyttan.
För att vidare underbygga sitt påstående tillhandahåller Nozick i en tillhörande fotnot citat från Mises Human Action (1966) och Rothbards Man, Economy and State (1962). Han skriver,
på s. 122 [i Human Action] säger Mises, ”Alla delar – enheter – av det tillgängliga förrådet anses vara likvärdigt användbara och värdefulla om problemet uppstår att man måste ge upp en av dem”. Här har vi således likgiltighet. Men ändå kommer ett val att göras, kanske slumpmässigt. Ett specifikt objekt kommer att ges upp. Men personen föredrar inte att ge upp den ena över att ge upp den andra… På samma sätt skriver Rothbard [i Man, Economy and State s 18-19], ”i dessa exempel har enheterna av varorna varit likbetydande från aktörens synvinkel. Således evaluerades alla specifika gram-enheter smör i detta fall exakt likadant som alla andra gram-enheter smör.” (Nozick 1977, s. 390)
Blocks svar på denna utmaning är detta:
Jag tror att detta problem kan lösas som följer. Före frågan uppstod att man måste ge upp ett gram smör, var de alla likbetydande enheter av en vara, smör. De var alla likvärdigt användbara och värdefulla för aktören. Men så bestämde han sig för att ge upp ett gram smör. Han hade inte längre, eller kan antas att ha haft, en homogen vara som består av gram-enheter av smör. Nu är det i själva verket två stycken varor. Smör A, å ena sidan, som består av 99 stycken engramsenheter, var och en (av de 99) värderas likvärdiga, var och en likbetydande, från aktörens synvinkel, med alla de andra i 99-gramsgruppen; å andra sidan, smör B, som består av ett gram smör (den sjuttioandra enheten av de ursprungliga 100 smörenheterna, den som han, som det ter sig, väljer att ge upp när han önskar sälja ett gram av sitt smör). I detta fall skulle smör A vara att föredra framför smör B, vilket visas i det faktum att när det kommer till kritan var det smör B som gavs upp, och smör A som behölls. Alternativt kan vi säga att personen var ”likgiltig” mellan alla de 100 enheterna smör före och utan att någon fråga om ett val kom in i bilden. Men ”likgiltighet”, i denna tolkning, existerar enbart i avsaknad av en mänsklig handling, och kan således inte anses vara en praxeologisk, eller ekonomisk, kategori, utan istället en vag psykologisk kategori… Vi kan således se att med denna tolkning blir det inga problem beträffande lagen om den minskande marginalnyttan. För vi kan å ena sidan ha vår homogenitet (fristående från mänskliga handlingar) på samma sätt som vi kan förneka den (när ett val sker). Således är det inte några problem, i den omfattning de homogena enheterna av en vara krävs eller användandet eller applikationen av denna lag. (Block 1980, s. 424-25; och även Block 1999, s. 22-24)
Mitt missnöje med Blocks lösning på utmaningen som gavs av Nozick är tvåfaldig.
För det första verkar hans tolkning av likgiltighet som en ”vag psykologisk kategori” felaktig. Istället, i överensstämmelse med Mises, måste den anses som en väldigt specifik epistemologisk kategori implicerad i konceptet av en klass av objekt och involverade i alla klassificeringsoperationer. ”Kvantitet och kvalitet”, förklarar Mises,
är den externa världens kategorier. Endast indirekt uppnår de betydelse och mening för handling. Eftersom varje sak endast kan producera en begränsad effekt, anses vissa saker som knappa och används som medel. Eftersom de effekter som saker kan producera är olika, skiljer den handlande människan på olika klasser av saker. Eftersom medel av samma kvantitet och kvalitet är lämpliga att alltid producera samma kvantitet av en effekt av samma kvalitet gör handlande inte skillnad på konkreta definitiva kvantiteter av homogena medel (Mises 1966 s. 119)
Men om skapandet av klasser av objekt har en realistisk och objektiv grund, som Mises framhäver, då är Blocks flyktväg osannolik och ad hoc: innan valet tillhörde smörenheterna en klass (de var homogena), men då valet görs blir de plötsligt medlemmar av olika klasser (de är heterogena). Faktum är att de förblir vad de var då och vad de är nu: enheter av smör.
Block väljer denna väg eftersom han tror att annars kanske påståendet att handlingar måste förklaras med hänvisning till preferens kan betvivlas. Men denna rädsla är inte motiverad. Vi kan ha vår homogenitet (objektklasser) och fortfarande insistera att endast preferenser kan förklara och visas i konkreta val.
För att förklara detta är det användbart att påminna om några elementära insikter gällande handlingars natur – insikter som ”Österrikare” speciellt borde vara familjära med. Handlingar, i egenskap av avsiktligt beteende har en extern-beteende och en intern-mental aspekt. För att ge en full och tillräcklig förklaring måste man ta hänsyn till båda aspekterna. Ett citat från John Searl (1984, s. 57-58) borde göra detta tydligt:
Om vi tänker på mänskliga handlingar… är det frestande att tro att typer av handlingar eller beteende kan identifieras med typer av kroppsliga rörelser. Men detta är uppenbart fel. Till exempel kan en och samma uppsättning mänskliga kroppsliga rörelser utgöra en dans, eller signalerande, eller motion, eller ett test av musklerna, eller inget av det ovanstående. Vidare, precis som en och samma uppsättning typer av fysiska rörelser kan utgöra helt olika handlingar, kan en typ av handling utföras med oerhörd mängd olika typer av fysiska rörelser… Vidare, ett annat konstigt drag gällande handlingar som generellt gör dem annorlunda från händelser är att handlingar verkar ha en föredragen beskrivning. Om jag går på en promenad till Kungsträdgården finns det många andra saker som sker under min promenad, men deras beskrivning beskriver inte min avsiktliga handling, eftersom i handlingen beror vad jag gör, till stor del på vad jag tror att jag gör. Till exempel rör jag mig också generellt i riktning mot Patagonien, skakar håret på mitt huvud, sliter mina skor, och flyttar på en massa luftmolekyler. Men ingen av dessa andra beskrivningar verkar komma åt vad som är väsentligt för denna handling, som den handling den faktiskt är. [†]
Med hjälp av Searles observation gällande en handlings föredragna beskrivning kan vi nu fortsätta att föreslå en enkel men ändå elegant lösning på Nozicks utmaning. Ha i åtanke att, i det ovanstående exemplet, är att ”ta en promenad till Kungsträdgården” och ”röra sig generellt i riktning mot Patagonien” beteendemässigt identiska fenomen, men det senare är inte en del av den föredragna beskrivningen även om den hade kunnat vara det under andra omständigheter. I sitt svar till Nozick misslyckas Block med att bidra med den föredragna beskrivningen.
Om de 100 gram-enheterna smör verkligen är homogena, och jag ger upp ett gram (oavsett om det är för pengar, som en present, eller vilken orsak det kan tänkas vara), då är det helt enkelt inte en del av mitt handlande att det är enhet 72 som jag ger upp (även om det är den beteendemässigt korrekta beskrivningen av vad jag gör), precis som det i det ovanstående exemplet inte är en del av min handling att jag generellt rör mig mot Patagonien. Istället är den korrekta (föredragna) beskrivningen att jag ger upp en enhet smör, vilket således visar att jag föredrar denna krona – eller snarare en krona – eller kanske ett ”tack” från min granne, över en enhet smör. Å andra sidan, om det är en del av den korrekta beskrivningen av min handling att det är den sjuttioandra enheten smör som jag ger upp (snarare än någon annan), då och endast då har vi att göra med heterogena gram-enheter smör (och min handling visar då att jag föredrar en krona, den där enheten smör, eller ett ”tack” före den här enheten smör).
Andra liknande pussel gällande glass, tröjor, drunknande barn, och Buridians åsna kan lösas på samma sätt.
Att säga att jag är likgiltig mellan en jordgubbsglass och en vaniljglass är som att säga att, till exempel, en korrekt beskrivning av min handling enbart borde röra glass eller något kallt och krämigt. Att köpa en jordgubbsglass i utbyte mot en tiokrona är då således inte en del av mitt vals beskrivning. Istället demonstrerar mitt val att jag föredrar glass eller något kallt och krämigt över en tiokrona. Å andra sidan, om att köpa en jordgubbsglass är en del av den korrekta beskrivningen av min handling är det absurt att säga att jag är likgiltig mellan jordgubbsglass och vaniljglass.
På samma sätt, om jag är likgiltig gällande blåa eller gröna tröjor, då rör mitt val helt enkelt en tröja, eller en, mörk, färgad tröja; och att köpa en grön (eller blå) är inte en del av en korrekt beskrivning av min handling. Istället visar mitt val att min preferens är en tröja över en (eller denna) tröja(n) eller något annat.
På samma sätt demonstrerar inte en mamma som ser sina båda lika älskade söner Peter och Paul drunkna, och som bara kan rädda en av dem, att hon älskar Peter mer än Paul om hon räddar den förre. Istället visar hon att hon föredrar ett räddat barn över inget. Å andra sidan, om den korrekta (föredragna) beskrivningen är att hon räddade Peter, då var hon inte likgiltig gällande sina söner.
Och slutligen, ta Buridians åsna som står mellan två identiska och lika långt bort placerade höbalar. Åsnan är likgiltig men väljer ändå den ena över den andra, menar Nozick. Snarare föredrar åsnan en bal hö (om det är den vänstra eller den högra är helt enkelt inte en del av den föredragna valbeskrivningen), och således visar den sin generella preferens för hö över död.
____________________________
Denna artikel är hämtad från The Quarterly Journal of Austrian Economic 8, nummer 4 (vinter 2005):87-91
REFERENSER
Block, Walter. 1999. ”Austrian Theorizing: Recalling the Foundations.” Quarterly Journal of Austrian Economics 2 (4): 21–39.
—. 1980. ”On Robert Nozick’s ‘On Austrian Methodology.'” Inquiry 23: 397–444.
Caplan, Bryan. 1999. ”The Austrian Search for Realistic Foundations.” Southern Economic Journal 65 (4): 823–38.
Hoppe, Hans-Hermann. 1995. Economic Science and the Austrian Method. Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute.
Hülsmann, Jörg Guido. 1999. ”Economic Science and Neoclassicism.” Quarterly Journal of Austrian Economics 2 (4): 3–20.
Mises, Ludwig von. 1966. Human Action: A Treatise on Economics. Chicago: Henry Regnery.
Nozick, Robert. 1977. ”On Austrian Methodology.” Synthese 36: 353–92.
Rothbard, Murray N. 1997. ”Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics.” In The Logic of Action, Vol. 1. Cheltenham, U.K.: Edward Elgar.
—. 1962. Man, Economy, and State. Los Angeles: Nash.
Searle, John. 1984. Minds, Brains and Science. Cambridge, Mass.: Harvard University
Press.
——————————————————————————–
[†] Se också (Hoppe 1995, s. 40–4).
