Likgiltighet och lite annat

Dagens artikel är författad av Hans-Hermann Hoppe och besvarar kritik som framförts mot Mises och Rothbards syn på likgiltighet.

Mises och Rothbard menar att likgiltighet inte kan visas i handling. Traditionell ekonomi använder sig dock ofta av så kallade indifferenskurvor (eng. indifference curves), som kan förklaras som grafer som visar olika uppsättningar av varor, och deras kvantitet, inför vilka konsumenten är likgiltig, dvs. han föredrar ingen uppsättning över en annan. Således kan man hävda att alla punkter på indifferenskurvan ger samma ”nytta” (eller tillfredställelese).

Detta anser dock Österrikare vara felaktigt, eftersom ett val, alltid och vid alla tilfällen, innefattar en preferens av något över något annat. Således kan det helt enkelt inte stämma att aktören är likgiltig inför valet, eftersom han slutligen ändå väljer A framför B (eller inte väljer något alls, vilket också är ett val).

Den Österrikiska ekonomiska teorin utgår från att människor agerar för att uppnå mål, och detta mål är att få mer tillfredställelse. Således kommer alltid den första enheten av en vara att gå till att tillfredställa det viktigaste, ej ännu tillfredställda, behovet. Enhet nummer två kommer att gå till det näst viktigaste, osv. Detta sker i diskreta steg, dvs. från 1 till 2 till 3 osv, utan oändligt små steg däremellan. (Detta kan bäst beskrivas som en graf med punkter i, men utan att man drar en linje mellan dem). De är så kallade ordinalt ordnade, och kan inte adderas, subtraheras eller liknande.

Detta innebär att man kan säga att man är ”lyckligare” av att gå på en konsert än att klippa sig, men inte att man är ex. 2.5 gånger mer lycklig av att gå på en konsert än att klippa sig. 2.5 gånger vad? Det finns helt enkelt ingen enhet som kan mäta detta, utan behoven som varorna tillfredställer är ordinala, och har sitt ursprung i att val alltid innefattar ett val av något över något annat.

Med hjälp av detta kan man tydligt demonstrera lagen om den minskande marginalnyttan, dvs. att varje ytterligare enhet kommer att vara värd mindre eftersom den av nödvändighet kommer att gå till att tillfredställa ett mindre viktigt behov. En sådan kurva beskriver ett praxeologiskt (handlingars logik) fenomen, och ekonomi är en praxeologisk vetenskap.

En indifferenskurva, å andra sidan, beskriver ett pyskologiskt, omätbart, fenomen, nämligen ”nytta” eller ”tillfredställelse”. Den hittar på en enhetsbeteckning, ”nytta” (eng. utility, eller util), och ritar en kurva för hur väl en viss vara och dess kvantitet tillfredställer en person.

Men detta är en rent psykologisk kategori, och klarar inte av att visa lagen om den minskande marginalnyttan, eftersom det mycket väl kan vara så att vissa varor med ökande mängd faktiskt ökar den tillfredställelse som ges, innan den avtar (ex. musik som man måste lyssna ett tag på innan man på riktigt börjar uppskatta den).

Orsaken till att man använt sig av pyskologiska fenomen och indifferenskurvor har sannolikt att göra med att de passar sig bättre för matematiska ekvationer och logik. Man kan addera, subtrahera, multiplicera osv, få fram ekvationer, och kan ledas till att tro att man kan beskriva världen, ekonomin och människorna i den, med hjälp av ekvationer. Men detta är uppenbart falskt.

Österrikare använder sig å andra sidan av verbal logik, som har sitt ursprung i uppenbart sanna påståenden. Från dessa sanna påståenden härleds andra lagar, och om härledningen är logiskt korrekt, måste slutsatserna vara sanna eftersom de slutligen har sitt ursprung i ett uppenbart sant påstående.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *