Vissa Harvard-professorer tar sina ”intellektuella egendomsrättigheter” på väldigt stort allvar och hävdar att de har copyright på de idéer de sprider i klassrummet. Det som föranledde detta var en webbsida där studenter publicerade sina lektionsanteckningar för att hjälpa andra studenter.
Men professorerna slog till. Det hade kanske räckt med att lagstifta mot detta specifika beteende, men istället lindade de in sina invändningar i vår tids stora vanföreställning: att professorn äger sina idéer, och att de inte får spridas utan hans tillstånd.
Detta ärende har satt igång en diskussion, och nu har även andra universitet tagit upp den förbryllande frågan: hur kan man upprätthålla idén om intellektuell egendom, och samtidigt upprätthålla ett universitetsideal som trots allt handlar om att lära ut och sprida idéer?
Detta är ett allvarligt problem och det visar tydligt på hur absurt det är att tro att en idé – oändligt reproducerbar och således inte knapp, och dessutom utlärd i det uppenbara syftet att få anhängare bland studenterna – på något sätt kan hållas tillbaka när den väl har släppts lös. Det enda sättet att bibehålla exklusivt innehav av en idé är att aldrig dela den med någon. Men detta strider givetvis mot själva lärandets natur; det är i motsats till den mänskliga impulsen att bolla idéer med andra och ändå på något sätt behålla en viss del av skapandeförtjänsten.
Det finns två möjliga vägar att lösa detta problem på i den digitala åldern: open source eller immaterialrätt (”intellektuella egendomsrättigheter”, eng. IP). ”Open source” – modellen har å ena sidan antagits av MIT, som har gjort hela sin läroplan ”open source” och fullt tillgänglig online. Detta är en hyfsat okomplicerad hållning, som slutligen visar på hur det ligger till i verkligheten, dvs. att det MIT faktiskt tar betalt för är examensbeviset och inte så mycket utbildningen i sig. Äntligen klarhet.
En annan hållning är den som har tagits av Harvard, och mest tydligt av University of Texas, som har föreslagit att deras professorer skapar följande kontrakt med sina studenter:
Mina lektioner är skyddade av statlig rättspraxis och federal copyright-lag. De är mina egna originaluttryck och jag spelar in dem samtidigt som jag ger uttryck för dem för att säkerställa skydd. Även om du tillåts anteckna under lektionen, vilket således skapar ett härlett arbete baserat på min lektion, sträcker sig endast tillåtandet till att göra en enda uppsättning anteckningar för ditt eget personliga bruk och inte till något annat. Du har inte tillåtelse att spela in mina lektioner, att dela med dig av dina anteckningar med någon annan eller att använda dem kommersiellt utan mitt tydliga, tidigare, tillstånd.
Man får alltså inte använda det man lär sig ”till något annat”? Verkligen? Men det förstör ju hela idén med utbildning eller hur?
Ett universitets mål är ju att sprida kunskap, inte att ge ett engångstillstånd för användning av det man lär dig i klassrummet. En students mål är att få kunskaper som räcker en livstid – och att skicka idéerna vidare till andra.
Faktum är att det kontraktet kräver är omöjligt. Det är inte som att våra kroppar är utrustade med hårddiskar som kan rensas efter terminens slut. Men även om vi var utrustade med det skulle det ju vara tvärtemot hela syftet med att gå på lektioner och att betala ett universitet för att hålla dem.
Jag tycker dock inte att denna kamp är löjlig alls. När man väl hävdar att man kan äga idéer som redan har gjorts offentliga blir detta problem oundvikligt. Läroinstitutioner har givetvis funnits sedan antiken, och ändå har detta problem aldrig dykt upp förrän nu. Men ända sedan förlagsmerkantilisterna först hävdade att egendomsrätten gällde även för idéer har problemet vad man ska göra av undervisning väntat i kulisserna. Det var tillkomsten av digital media som tvingade fram frågan, eftersom idéer när de väl har uttryckts kan få global spridning på ett ögonblick.
Jag slås vidare av detta problem i ljuset av en fantastisk ny bok om Ayn Rand som heter Goddess of the Market, av Jennifer Burns. Författaren fokuserar inte specifikt på denna fråga, men hon bidrar med tillräckligt mycket information för att dokumentera det faktum att frågan om intellektuell egendom blev viktigare och viktigare för Rand under hennes liv. Hon dokumenterar hur Rands royalties från verket Night of January 16th gav henne den första smaken av finansiellt oberoende, och hur hon senare kom till att tro att hon inte hade fått tillräckligt. Med varje efterföljande förhandling gällande bok-royalty och filmrättigheter, blev hennes krav ännu högre och ännu mer strikta.
På en fri marknad finns det inget fel i en förskottsbetalning för rättigheten att vara först ut med en bok eller en film. Det är genom att vara först ut som vinster skapas. Det var på detta sätt som artister betalades under Renässansen: inte genom royalties, som att artisten ägde bilden eller verket, utan genom en betalning som innebar att tredje part gavs möjligheten att vara den första som publicerade verket. På 1800-talet sålde till exempel brittiska författare sina manuskript till amerikanska förlag som inte kunde få copyright på verket (det fanns ingen internationell copyright på den tiden). Det visade sig att författarna tjänade mer pengar genom detta betalningssätt än genom royalties i sitt eget land.
Så gällande detta var Rands instinkter sunda (en person ska ta så mycket betalt som han eller hon kan få för rättigheterna till första utgåvan), men Rands resonemang var grundat i den moderna uppfattningen om intellektuell egendom, en teori som delades av nästan alla hennes samtida, och i vilken hon aldrig mötte något motstånd. Faktum är att hennes filosofi i stor omfattning höjde upp skaparens roll och rättigheter, förmodligen mer än någon annan i hela idéernas världshistoria. Detta är ett stort bidrag, men hon tog uppfattningen för långt – för Rand stod intellektuella rättigheter över verkliga rättigheter.
Detta skiner igenom, inte bara i hennes skrifter (Urkällan kan ges en äganderätts-vinkling men ultimat handlar den om intellektuella rättigheter), utan också i hennes personliga relationer. Här blev ägandet av hennes idéer en källa till konflikt med vänner, så som Isabel Paterson, som Rand i många år var vän med. Spänningarna trädde in i deras vänskap när Rand anklagade Paterson för att ha stulit hennes idéer då Paterson skrev God of the Machine. Paterson svarade att Rands bidrag till idéerna i denna bok var minimala. De skrev fram och tillbaka till varandra och argumenterade om specifika instanser av vem som sa vad till vem. De gick igenom vad som skett när de umgåtts och försökte rekonstruera det och dela upp idéerna.
Vad som i sanningens namn hände mellan Rand och Paterson är något som kallas ”en konversation”. En person säger något, och en annan utvecklar det, vilket uppmanar till nya tankar, nya vägar, nya kommentarer – ett samförstånd – som avbryts av nya tankar, utgångspunkter, nya utvecklingar, nytt samförstånd, och så vidare. Och om du vet hur Rand var, sittandes uppe hela natten involverad i dessa detaljerade teoretiska diskussioner, vet du också att det helt enkelt är omöjligt att reda ut vem som ägde vad.
Du kan försöka detta själv med en vän. Prata i 15 minuter och försök sedan att rita en ägandekarta av idéer. Se om du kan uppnå samförstånd. Undersök sedan vad detta gör med er vänskap. Då man läser historien om Rands relationer med folk finner vi att denna dynamik var genomgående – och återigen, jag säger inte detta som en anklagelse, utan observerar bara att det är en förlängning av hennes teori gällande ägandet av idéer.
Detta är speciellt problematiskt för en livsteori som upphöjer självständigt tänkande och kreativitet. Tänk om idén att man ska vara självständig och kreativ i sig faktiskt kom från någon annan? Då måste man konstant erkänna sin intellektuella skuld. Och vidare måste man vara försiktig med att göra om idéerna så att inte äganderätten till idén att vara kreativ blir befläckad och vanställd.
Att binda idén om intellektuell egendom med uppfattningen att vara självständig genererar extremt beroende och obligatorisk intellektuell eftergivenhet.
Den kända rollen som Nathaniel Branden hade i Rand-cirkeln var inte bara att lära ut hennes teorier utan också att upprätthålla Rands intellektuella egendomsrättigheter, vilket inkluderade att utesluta folk precis lika mycket som det handlade om att inkludera folk. Han hamnade i ett dilemma på mer än ett sätt. Å ena sidan sökte han följeslagare till Rands idéer. Å andra sidan ville han skydda hennes idéer från att stjälas (han ville förmodligen behålla sitt egna monopolistiska ägande av dem).
Vilken typ av person är du då villig att tolerera som en del av den inre cirkeln? Det måste vara en person som skulle upprepa Rands idéer exakt, utan förändringar, och konstant åberopa Rand för hennes nyskapande – och hävda hennes rätt till idéerna. Tar man det tillräckligt långt kan man föreställa sig resultatet: en robotarmé av folk som fotnotar nästan varje fras som kommer ur deras munnar.
Det var i jakten på intellektuell egendom som Nathaniel hindrade Objektivistiska klubbar från att använda ordet ”Objektivist”, från att använda citat från John Galt, och till och med från att ens göra reklam för lektioner om Objektivism som gavs av de som hade studerat hennes idéer. Som Burns demonstrerade – men utan den tydlighet som ett orsakssammanhang skulle ge – tog rörelsen kring Rands idéer endast fart då Nathaniel Branden hade kastats ut ur den inre cirkeln. Monopolet på hennes idéer var inte längre möjligt att upprätthålla. De släpptes fria (inte helt och hållet open source, men i alla fall klart mindre begränsat), och blomstrade på grund av det.
Rand var inte helt nöjd med detta. Hennes intryck att folk ”stal” hennes tankar var inte helt och hållet felaktigt: Rand hade ett enormt inflytande. Men precis som professorerna jag nämnde ovan vände hon sig bort från open source-modellen och vände sig till upprätthållandet av immaterialrätt. Om det Libertarianska Partiet skrev hon till exempel att, ”det är ett dåligt tecken att ett påstått pro-kapitalistiskt parti börjar stjäla idéer.” Men detta gör bara att man ställer frågan: Skulle det ha varit bättre om Libertarianerna inte influerades av Rand? Enligt Rand, ja: det är till och med värre när idéer stjäls och blandas med idéer hon inte höll med om.
Resten av historien utspelade sig som förväntat. Hon slutade sina dagar med känslan av att hon hade blivit bestulen och plundrad av alla som influerades av henne. Min egen tolkning av hennes biografi är att hennes tro att hon ägde sina idéer ledde till att hon upplevde onödig sorg. Det hade trots allt inte behövt ha varit på detta sätt. Hon skulle ha kunnat vara stolt över sin roll som en av de mest inflytelserika intellektuella krafterna på 1900-talets andra halva.
Trots att hon inte hade en universitetsposition eller ett professorskap lyckades hon med bedriften att göra hela den engelskspråkiga världen till sitt klassrum. Men istället för att glädjas åt det hon hade gjort, reagerade hon på motsatt sätt, vilket är exakt vad man kan förvänta sig från någon med en djupt felaktig uppfattning om intellektuell egendom.
Det Rand gick igenom är precis vad dessa Harvard-professorer går igenom: djupgående oklarhet gällande användandet av egendomsrättigheter på tankar och idéer. Till slut måste de finna sig i att acceptera detta faktum: det står mellan MIT-modellen, att sluta undervisa, eller en livstid av bitterhet. MIT-modellen är den antika världens modell, och varje universitetsmiljö sedan dess, och den är det enda sättet som är kompatibelt med ett digitalt samhälle där varje tanke globaliseras vid sitt yttrande.
Jeffrey Tucker är redaktör på Mises.org. Se Jeffrey Tuckers artikelarkiv.
Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.
