De små stegens tyranni

Nya FRA-nyheter på Aftonbladet idag. Tydligen skall det utredas om man ska ge polisen möjlighet att signalspana, och Beatrice Ask, som tillsatt utredningen, förväntar sig ingen ny diskussion om den personliga integriteten.

”- Nej, det tror jag inte. Om vi har tillräckligt bra underlag och gör en ordentlig bedömning så tror jag inte att vi ska behöva ha så svåra diskussioner. Man måste bestämma syftet och man måste ha väldigt starka garantier för rättssäkerheten i det man gör.”

Hur kan man ha ”garantier för rättsäkerheten” om man utgår från att det är statens uppgift att avlyssna varenda medborgare? Vari ligger rättssäkerheten i att bli avlyssnad? Ligger den i säkerheten att veta att alla andra också riskerar att bli avlyssnade? Och var det inte så att det gavs just ”garantier” för att systemet inte skulle utvecklas i den riktning som nu Beatrice Ask föreslår?

Detta är problemet med den liberala hållningen till statens roll i samhället. Om man, som liberal (i den klassiska bemärkelsen), menar att staten, i form av ett tvångsmässigt monopol med makt att beskatta, skall ”skydda människor”, har man redan accepterat att tvång och våld är ok, och var man sedan drar gränsen för statens aktiviteter inom detta område blir till slut omöjligt att definiera på ett objektivt sätt. I princip kan man reglera antalet gånger om dagen folk borstar tänderna på, under parollen ”beskydd”.

Alla statliga system, oavsett vilka ”garantier” som ges, kommer förr eller senare att missbrukas och utvidgas. På så sätt är denna nyhet knappast chockerande, utan snarare vädldigt väntad. Det som snarare är chockerande är att Beatrice Ask sannolikt har rätt i det hon säger, att det inte kommer att bli en ny diskussion om den personliga integriteten, eftersom folk redan har funnit sig i detta. Följande citat från Albert Jay Nock, från boken ”Memoirs of a superflous man” (s 314), illustrerar poängen:

”Människan är bland de mest lätt tämjbara och domesticerbara av alla varelser i djurriket. De reducerar sig villigt till underkastelse, så villigt anpassbara är de att de uppvisar ett nästan otroligt varaktig tålamod med den mest upprörande sortens förhinder och förtryck. Så långt ifrån att visa någon övermodig kärlek för frihet är de, att de visar en sällsam förnöjsamhet med att leva som tjänare, ofta visandes en sorts nyfiken, hundaktig, stolthet över det, och återigen ofta helt enkelt omedvetna om att de ens befinner sig i denna situation.”

De små stegens tyranni innebär att folk accepterar inskränkningar i sin frihet, bara inskränkningarna kommer i små steg. Om man för 100 år sedan hade frågat människor som levde då om de skulle acceptera det som vi accepterar som en självklar del av vardagen idag, t.ex. att bli avlyssnade, få sina brev lästa och betala 50-60% i skatt, skulle de skrattande ha sagt nej. Ändå befinner vi oss där vi är idag.