av David Gordon
”På den fria marknaden tjänar alla i enlighet med sitt produktiva värde i att tillfredställa konsumenternas önskemål. Under statlig distribution tjänar alla i proportion till den mängd han kan plundra från producenterna”
Murray N. Rothbard, Power and Market
Murray N. Rothbard, en forskare av extraordinär spännvid, gjorde stora bidrag till ekonomi, historia, politisk filosofi, och juridisk teori. Han utvecklade och utökade Ludwig von Mises Österrikiska ekonomi, och deltog i hans seminarier under många år. Han etablerade sig själv som den huvudsakliga Österrikiska teoretikern under den andra halvan av 1900-talet och applicerade Österrikisk analys på historiska ämnen såsom den stora depressionen 1929 och det amerikanska bankväsendets historia.
Rothbard var inte en forskare som satt i sitt elfebenstorn och bara var intresserad av akademiska kontroverser. I rak motsats kombinerade han Österrikisk ekonomi med ett glödande engagemang för individuell frihet. Han utvecklade en unik syntes som kombinerade teman från de amerikanska 1800-talsindividualisterna Lysander Spooner och Benjamin Tucker med Österrikisk ekonomi. En ny politisk filosofi blev resultatet, och Rothbard ägnade sin fantastiska intellektuella energi, i över 45 år, till att utveckla och förespråka sin gren av libertarianism. Och genom att göra detta blev han en erkänd amerikansk intellektuell.
Murray Rothbard föddes den andra mars 1926, som David och Rae Rothbards son. Han var en briljant student även som ett litet barn; och hans akademiska meriter vid Columbia University, där han specialiserade sig på matematik och ekonomi, var utomordentliga. Vid Columbias ekonomiavdelning fick Rothbard inga instruktioner inom Österrikisk ekonomi, och Mises var inte mer än ett namn för honom. I en kurs om pristeori som gavs av George Stigler mötte han argument mot sådana åtgärder som priskontroll och hyreskontroll, som vid den tiden var populära. Dessa argument tilltalade honom väldigt mycket; och han skrev till förläggaren av en pamflett som Stigler och Milton Friedman hade skrivit angående hyreskontroll.
Förläggaren i fråga var Foundation for Economic Education; och ett besök till denna grupps högkvarter ledde Rothbard till ett möte med Ludwig von Mises. Rothbard drogs direkt till Mises laissez-faire-ekonomi, och när Mises mästerverk Human Action gavs ut 1949 gjorde den ett stort intryck på honom. Han var från denna stund en praxeolog: här, i Mises avhandling, fanns det konsekventa och rigorösa försvaret av en fri ekonomi som han hade letat så länge efter. Han blev snart en aktiv medlem på Mises seminarier vid New York University. Under tiden fortsatte han sina doktorandstudier vid Columbia, och jobbade för att få sin fil.dr. Hans mentor var den eminente ekonomiska historiken Joseph Dorfman, och Rothbard fick sin examen 1956, med en doktorsavhandling med titeln The panic of 1819, som fortfarande är ett klassiskt verk.
Då han förjupade sin kunskap i laissez-faire-ekonomi konfronterades han av ett dilemma. Argumentet för att marknaden skulle tillhandahålla varor och tjänster gällde för alla varor och tjänster. Men om detta var fallet skulle då inte beskydd och försvar vara tvunget att tillhandahållas av marknaden istället för att tillhandahållas av ett tvingande monopol? Rothbard insåg att han antingen var tvungen att överge laissez-faire eller ta till sig individualistisk anarkism. Valet, som han kom till på vintern 1949, var inte svårt.
Rothbard lockade snabbt till sig William Volkers Funds uppmärksamhet, den huvudsakliga gruppen som stödde klassiskt liberala studenter under 1950-talet och det tidiga 1960-talet. Han påbörjade ett projekt att skriva en skolbok för att förklara Human Action på ett sätt som var passande för högskolestudenter; ett provkapitel som han skrev om pengar och kredit fick Mises samtycke. Medan Rothbard fortsatte med sitt verk förändrades projektet. Resultatet, Man, Economy, and State (1962) är ett centralt verk inom Österrikisk ekonomi.
Rothbard var helt och hållet i överenstämmelse med Mises försök att härleda all ekonomi utifrån handlingsaxiomet, kombinerat med ett fåtal understödjande postulat. Han förde härledningen i mycket mer detalj än Mises hade gjort; och i processen bidrog han med stora teoretiska innovationer inom praxeologi. Han visade att det socialistiska kalkyleringsargumentet gäller, inte bara för en statligt kontrollerad ekonomi, utan även för en ensam privat firma som äger hela ekonomin. Den kunde inte heller kalkylera. Han integrerade också Frank Fetters ränteteori med den Österrikiska kapitalteorin; och argumenterade att ett monopolpris inte kunde finnas på den fria marknaden. Vidare gav han en briljan kritik av Keynsiansk ekonomi, och han förutsåg mycket av den ”rationella förväntnings”-revolutionen (eng. ”rational expectations” revolutionen) för vilken Robert Lucas Jr. senare vann ett nobelpris.
Rothbard planerade att Man, economy, and State skulle innehålla en sista del som presenterade en omfattande klassificering och analys av olika typer av statliga interventioner. Den innehöll också en tillintetgörande kritik av standardföreskrifterna om rättivsan med beskattning; en kort men briljant passage motbevisade i förväg anti-marknads-argumenten som baserade sig på ”tur”, som skulle visa sig så inflytelserika i de senare verken av John Rawls och hans många efterföljare. Olyckligtvis fanns delen bara med i den ursprungliga utgåvan i en starkt nedkortad version. Dess fulla publikation kom först 1972, under titeln Power and Market. Den fulla versionen av Man, Economy, and State som Rothbard ville ha den från början finns nu tillgänglig hos Mises-institutet.
Detta mästerliga verk var långt ifrån uttömmande för alla Rothbards bidrag inom ekonomisk teori. I en stor uppsats, Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics (1956), visade han att om man tar på allvar det faktum att nytta är ordinal och inte kardinal skulle anti-marknadssynen hos de flesta moderna välfärdsekonomer vara tvungen att överges. Strikt användande av demonstrerad preferens tillåter att man säger att deltagarna i ett frivilligt utbyte förväntar sig vinst, ex ante. Längre än så här kan ekonomen, såtillvida han är värdefri, inte gå. Hans huvudsakliga uppsatser om ekonomisk teori finns tillgängliga i den postuma samlingen på två volymer, The Logic of Action (1997).
Rothbard ägnade monetär teori stor uppmärksamhet. Här betonade han fördelarna med den klassiska guldmyntfoten och stödde bankverksamhet på 100% reserver. Detta system menade han, skulle hindra kreditexpansionen som, enligt den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln som utvecklats av Mises och Friedrich Hayek, ledde till en oundviklig depression. Han summerade sitt synsätt för allmänheten i den ofta återtryckta What Has Government Done to Our Money? (1964), och skrev också en lärobok, The Mystery of Banking (1983).
Rothbard visade vilket ljus den Österrikiska teorin kunde skina på den ekonomiska historien i America’s Great Depression (1963). Långt ifrån att vara ett bevis på den oreglerade kapitalismens misslyckande visar depressionen 1929 snarare på faran med statliga interventioner i ekonomin. Den ekonomiska kollapsen kom som den nödvändiga korrektionen av den artificiella boomen som skapats av centralbankens monetära expansion under 20-talet. Försöken av staten att ”bota” nedgången gjorde endast att saker blev värre.
Genom att framföra detta argument blev Rothbard en pionjär inom ”Hoover revisionism”. I motsats till myterna som marknadsförts av Hoover och hans medhjälpare, var Hoover inte en motståndare till en stor stat. I rak motsats föregick ”politikingenjörens” ekonomiska politik New Deal. Rothbards uppfattning om Hoover är numera vitt accepterad.
För Rothbard var bankpolitik en nyckel till amerikansk ekonomisk historia. Som Michelet trodde han att historien är köttets återuppståndelse; och hans diskussioner är inga dammtorra statistiska presentationer. Han var alltid intresserad av att identifiera specifika aktörer och intressen bakom historiska beslut. Kampen mellen de konkurrerande banksällskapen Morgan och Rockefeller figurerar om och om igen i hans artiklar inom detta område, som har samlats i hans A History of Money and Banking in the United States (1999).
Rotbard sträckte sig långt bortom ekonomi i sina historiska verk. I en serie på fyra volymer, Conceived in Liberty (1975-1979), presenterade han en detaljerad bild av den amerikanska koloniala historien som betonade de libertarianska föregångarna till den amerikanska revolutionen. Som vanligt gick han emot den konventionella uppfattningen. Han hade inte särskilt stor användning för New Englands puritanism, och George Washingtons militära ledarkaps dygder imponerade inte på honom. För Rothbard var inte Articles of Confederation ett överdrivet svagt arrangemang som behövde ersättas av en mer centralt fokuserad konsitution. Tvärtom tillätt artiklarna i Articles of Confederation alltför mycket central kontroll.
Även om Rothbard vanligtvis fann sig själv i nära enighet med Mises, fanns det ett område som han menade att Mises hade fel inom. Mises menade att etiska uppfattningar var subjektiva: ultimata mål lyder inte under rationella bedömningar. Rothbard höll inte med, och höll fast vid att en objektiv etik kunde ha sin grund i den mänskliga naturens behov. Hans hållning, som baserades på Aristoteles och Thomistisk filosofi, presenterades i hans omfattande verk The Ethics of Liberty (1982), en omfattande studie om politisk filosofi.
I sitt system av politisk etik är självägande den huvudsakliga principen. Givet en robust föreställning om självägande, är ett tvingande statligt monopol på försvarstjänster inte legitimt; och Rothbard tar sig an att motbevisa argumenten hos förespråkarna av en minimal stat som hävdade annorlunda, där Robert Nozick var den mest framträdande. Han bidrog med viktiga förtydliganden till problem som rörde libertariansk lag-teori, så som kontrakts natur och den lämpliga straffstandarden. Han förklarar varför Mises instrumentala argument för marknaden inte lyckades fullt ut, även om han hittar mycket av värde i det; och han kritiserar i noggrann detalj Hayeks uppfattning om rättsäkerhet.
Rothbard modifierade Marx kända uttalande: han önskade både att förstå och förändra världen. Han försökte applicera idéerna han hade utvecklat i sina teoretiska verk om nutida politik och försökte nå ut med libertarianska åsikter till allmänheten. Ett ämne stod för honom främst. Precis om Randolph Bourne hävdade han att ”krig är statens hälsa”; han motsatte sig således en aggresiv utrikespolitik.
Hans stöd för icke-interventionistisk utrikespolitik ledde honom till att kämpa för den gamla högern (eng. Old Right). John T. Flynn, Garet Garrett och andra som vara isolationister före första världskriget, delade Rothbards tro på den nära kopplingen mellan statsmakt och en krigisk utrikespolitik.
Situationen var helt annorlunda med efterkrigstidens konservatism. Även om Rothbard var en tidig medarbetare på William Buckleys National Review, förkastade han den aggressiva strävan efter det Kalla Kriget, som förespråkades av Buckley och medlemmarna på hans redaktion, såsom James Burnham och Frank S. Meyer. Han bröt med dessa konservativa och blev därefter en av deras starkaste motståndare. För liknande orsaker förkastade han deras neo-konservativa efterföljare. Han följde en pragmatisk hållning av temporära allianser med alla grupper som, vid en given tidpunkt, motsatte sig militarism och ”utrikesäventyr”. Han la fram grunden för sitt politiska ställningstagande i en nyckeluppsats, Left and Right: The Prospects for Liberty. Denna publicerades i en viktig lärojournal, Left and Right, som han hade etablerat. Denna innehöll omfattande uppsatser om revisionistisk historia och utrikespolitik, men överlevde tyvärr bara från 1965 till 1968.
I ett försök att bredda libertarianismens inflytande i den akademiska världen grundade Rothbard Journal of Libertarian Studies 1977. Journalen började lovande med en samling artiklar om Robert Nozicks Anarki, Stat och Utopi. Ända till idag har den förblivit den viktigaste journalen som är mottaglig för libertarianska idéer.
1987 etablerade Rothbard ytterligare en journal, The Review of Austrian Economics, för att bidra med en vetenskaplig arena för ekonomer och andra som var intresserade av Österrikisk teori. Även denna är en nyckeljournal inom dessa specialitetsområde. Den har fortsatt till nutiden, efter 1997 under namnet Quarterly Journal of Austrian Economics.
I sina kommentarer gällande nutida händelser visade Rothbard en otrolig förmåga att ta till sig enorma mängder information inom vilket område som än intresserade honom. Oavsett om frågan var konkurrerande fraktioner i Afghanistan eller investeringskällorna i olja i Mellanöstern, hade han alltid den relevanta datan till hands. Ett utdrag av hans kolumner, tagna från The Rockwell Rothbard Report, finns tillgängliga i The Irrepressible Rothbard (2000). I en annan journal som han grundade, The Libertarian Forum, tillhandahöll han aktuella kommentarer under perioden 1969-1984. Han presenterade en omfattande populär redogörelse om libertarianism i For A New Liberty (1973).
En sista akademisk triumf återstod för Rothbard, även om den tyvärr gavs ut efter hans död. I två massiva volymer, Economic Thought Before Adam Smith och Classical Economics (1995), presenterade han en detaljerad och akademisk redogörelse för det ekonomiska tänkandets historia. Adam Smith, tvärtemot den generella uppfattningen, var inte grundaren av den moderna ekonomin. Hans försvar för arbetsvärdeteorin, modifierad och fortsatt av hans Ricardianska efterföljare, skickade den ekonomiska teorin längs fel väg. Hjältarna i Rothbards studie var de spanska skolastikerna, som långt före Smith hade utvecklat en subjektiv värdeteori, och sådana senare figurer som Cantillon, Turgot och Say. Han dissekerade den kätterska religiösa tanken som föregick Marxismen och gav ett vasst porträtt av John Stuart Mills personlighet och tankar.
Rothbard vara nära förbunden med Ludwig von Mises – institutet från dess grundande 1982 av Llewellyn H. Rockwell, Jr. Organisationen blev den huvudsaliga källan för förespråkandet av hans idéer och han tjänade som dess akademiska vice ordförande.
Han undervisade vid Brooklyn Polytechnic Institute från mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet; från 1986 och fram till hans död den 7 januari, 1995, var han S.J. Hall Distinguished Professor of Economics vid University of Nevada, Las Vegas.
Det ”oumbärliga ramverket” för livet och arbetet hos detta kreativa geni och mångkunniga person, var hans älskade fru, JoAnn Rothbard. Hans kombination av akademiska gärningar och engagerade försvar av frihet är oöverträffat.
David Gordon är redaktör av The Mises Review.