Så lätt vore det att fixa Sverige

Det är uppenbart att Sverige är ”trasigt” på många sätt. Ju trasigare det blir, desto ivrigare blir härskarna att ”fixa”. Och ju mer de fixar desto mer går det sönder. Som normalbegåvad tycker man kanske att de borde se ett mönster.

Men egentligen vore det oerhört lätt att reparera Sverige. Det räcker med att man slutar fixa på riksnivå och återlämnar makten till lokalsamhällena, ja helst bryta upp landet Sverige i autonoma småbitar. Självstyrande landskap vore en bra början, men helst ned till städer och byar.

Jag har lärt alla mina barn cykla. Efter att jag lärde sonen cykla insåg jag mitt misstag. Han började nämligen snart cykla ned för backar som var för branta för min smak. Det gick fort, det såg vingligt ut — och han älskade det! För mig såg det ut som han enbart tack vare tur inte ramlade. Efter ett tag stod jag inte ut längre och tog tag i pakethållaren för att hjälpa honom att hålla balansen och sakta ner lite. Det var första gången han cyklade omkull och slog sig.

Här någonstans finns en lärdom. Så länge han cyklade ostört kände han reflexmässigt hur han måste justera styret och förflytta kroppsvikten för att hålla balansen. Hans balanssinne registrerade cykelns rörelser och återkopplade styrsignaler till musklerna. När jag i all välmening lade mig i och fixade störde jag återkopplingen. Det blev signalbrus och pannkaka.

Återkoppling är en nödvändig mekanism för att få människor att uppföra sig socialt och bli konstruktiva delar i ett civiliserat samhälle.

I ett fritt samhälle blir den som uppför sig väl belönad med uppskattning, förtroende, kärlek, inkomst och ett gott liv. Den som gör rätt får positiv återkoppling. Det lönar sig att anpassa sig efter rådande normer. Den som uppför sig asocialt blir däremot vederbörligen straffad med utfrysning, ensamhet och fattigdom — negativ återkoppling, som uppmuntrar till skärpning och social harmoni. Det uppstår en incitamentsstruktur som motiverar människor att uppföra sig enligt rådande normer. Om återkopplingsmaskineriet saboteras belönas inte längre gott uppförande och dåligt uppförande straffas inte. Det är början på decivilisation.

Ett populärt sätt att störa återkopplingen är att införa en stat. Ibland tycks det som att statens kärnverksamhet är att uppmuntra asocialt beteende och straffa gott uppförande. Det är åtminstone en vanlig bieffekt. Särskilt idag när den demokratiska staten från högsta ort till och med uppmuntrar ”normkritik” och tycks tro att dess uppgift är att belöna normbrytare. På så vis arbetar den aktivt för att upplösa samhällets sammanhållande kitt — de gemensamma normerna.

Låt oss som konkret exempel på en av statens många återkopplingsförstörande komponenter titta på välfärdsstaten. Den går ut på att belöna människor som gör dåliga val och därmed uppmuntra dem till att göra fler dåliga val. Jag bodde några år i England. Där finns det stora kommunala bostadsområden fyllda med unga ensamstående mammor och deras telningar. De som hade fler än ett barn hade dem oftast med olika fäder. I brist på närvarande fäder växte många av pojkarna upp till ligister som inte sällan terroriserade sina egna mammor. Jag undrade över dessa märkliga så kallade council estates och fick till slut veta att alla kvinnor som var minst 16 år, ensamstående och hade barn fick en lägenhet av kommunen. Det blev med åren dyrt för kommunerna. Jag hörde några år senare ryktas att för att komma till rätta med problemet började man kräva att kvinnan skulle ha minst två barn. (Jag lämnar resten som praxeologisk övning till läsaren…) Samma civilisationsförstörande principer gäller den svenska välfärdsstaten.

Den som tvingas finansiera välfärdsstaten å andra sidan, han straffas för sin arbetsamhet och sina civilisationsfrämjande val i livet. Helt felskruvade incitament från båda håll.

Allt som staten subventionerar stör återkopplingen mellan handlingen och dess belöning eller straff. Precis som när jag försökte hjälpa sonen att cykla. Betyder det att man inte ska hjälpa människor i nöd? Självklart inte, men det måste göras lokalt. Den som får hjälp måste veta vem som betalar och känna tacksamhet och press att komma på fötter utan att ligga andra till last. Välfärdsstatens mantra å andra sidan är ”Ingen ska behöva känna tacksamhet eller skam”. För bara ett par generationer sedan var det en skam att ligga andra till last. En av huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” var den omtänksamma men tragiska Emelie. Hon gifte sig aldrig men försörjde alltid sig själv och hjälpte andra så gott hon kunde. Genom hela livet hade hon ett skrin där hon förvarade tillräckligt med pengar för sin egen begravning. In i det sista skulle hon inte ligga någon annan till last. Välfärd fungerar utmärkt när det är nära mellan givare och mottagare. Och så blir det naturligt när samhällsenheterna är små.

Det är inte bara välfärd och medmänsklighet som fungerar bättre när samhällsenheterna är små och återkopplingen blir tydlig. Det gäller även den för civilisationen viktiga frågan om hur man håller politikerna i schack och tvingar dem att underkasta sig samhällets normer istället för att upplösa dem.

Inom styr- och reglerteknik är återkoppling ett nyckelbegrepp. När du kliver in i duschen på morgonen får du rätt temperatur genom att känna på vattnet och samtidigt vrida kranen fram och tillbaka mellan varmt och kallt tills det känns behagligt — återkoppling! Anta nu att duschslangen vore 50 meter lång. Då blir det lång fördröjning mellan det att kranen justeras tills effekten känns. Det blir mycket svårt att reglera vattentemperaturen med återkoppling.

På samma sätt är det med en stor stat. Ju större staten är desto längre slang är det mellan undersåtarna och överheten. Dessutom kan den lättare skydda sig med säkerhetspolis och åberopa ”nationell säkerhet”. Folkets missnöje över politiska beslut når inte överheten på länge och det svider inte nämnvärt i skinnet på Reinfeldt, Löfvén & Co. när de bedriver politik på tvärs med samhällets normer. För att hålla politiker i schack krävs att brevlådeprincipen upprätthålls: Politikerna måste bo så nära undersåtarna att de regelbundet träffas på ICA och kan påminnas om att ”jag vet var din brevlåda bor!”

Men trenden har i alla tider varit mot större statsbildningar, inte mindre. Kommunalförordningarna från 1862 lade grunden för dagens kommunsystem. Då bildades 2500 kommuner baserat på de gamla socknarna. Samtidigt införde man så kallat ”självstyre”. På 1940-talet hade över 500 kommuner färre än 500 invånare. Ur frihetssynpunkt är det idealiskt. Brevlådeprincipen blir kännbar. Men trots ”självstyret” lade staten med tiden allt högre krav på vad kommunerna var tvungna att tillhandahålla. I fria samhällen spelar befolkningen storlek ingen roll. Men med tunga pålagor från centralstaten om obligatoriska tjänster fungerade inte längre små enheter. År 1952 var  det dags för kommunreform och när det var klart återstod bara 900 kommuner. Statens pålagor fortsatte trots ”självstyret” att öka och redan 1962 blev det dags för kommunreform igen. När dammet lagt sig återstod 282 kommuner, nästan bara en tiondel av de ursprungliga 2500. Dagens kommuner har nästan inget självstyre kvar. De är underkastade kommunallagen som detaljstyr deras verksamhet.

Ur ett internationellt perspektiv sägs Sverige vara extremt hårt toppstyrt. Det blir därför naturligt att sammaslagningarna fortsätter. Nu senast, i somras, var det sex nya storregioner som skapades. Och det är samma visa varje gång:

Enligt utredaren Barbro Holmberg är en omorganisation nödvändig då flera av dagens län inte klarar nutidens utmaningar på egen hand… Målet med regionombildningen är att minska byråkratin och förbättra effektiviteten inom framförallt vården, och på många håll blir det stora förändringar.

Dessutom pågår kraftig centralisering inom polisväsendet, skolan, vården, bank, finans, näringsliv och statens andra verksamhetsområden. Överallt där centraliseringen drar fram släpar den med sig själsdödande byråkrati som växer på bekostnad av verksamheten. Eventuella effektiviseringsvinster äts upp av byråkratin som till sist slukar även kärnverksamheten. Och utanför Sverige pågår mellanstatlig centralisering inom EU, IMF, OECD, FN med flera.

Varje gång staten ”effektiviserar” och konsoliderar hamnar överhetens brevlådor ännu ett steg längre bort och återkopplingen blir sämre. Möjligheten till politiska beslut i strid med samhällsnormer ökar och decivilisationen tilltar.

Men fria samhällen behöver inte rita om sina gränser för att ”klara verksamheten”. Det är lika lätt för en by med tio personer att finansiera tio personers behov som det är för en stad med en miljon att finansiera en miljon personers behov — så länge inte utomstående bestämmer vilka tjänster som måste tillhandahållas. Och ju mindre enheter desto lättare att hålla politiker i örat.

Att reparera Sverige är lätt i teorin. Man behöver bara lossa centralmaktens dödsgrepp om lokalsamhällena och helst bryta upp Sverige i autonoma småbitar. Låt sedan återkopplingen och belöningsmekanismerna verka fritt på alla nivåer och skapa incitament för civilisation. Men även om det vore lätt i både teorin och praktiken är det svårt i politiken, för de styrande släpper inte frivilligt taget om sina domäner. Men en vacker dag är pengarna slut och undersåtarnas tålamod likaså. Då är det dags att med Karin Boye ropa

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

 

Klaus Bernpaintner

från Knivsta socken, Ärlinghundra härad, Attundaland