Kan man rösta som libertarian?

Av någon anledning är det en stor fråga bland libertarianer huruvida man kan vara emot staten och samtidigt rösta på dess partier. Diskussioner om detta blir ofta hetlevrade och, dessvärre, ganska pinsamma. De blir pinsamma för att ganska uppenbara icke-argument ofta förfäktas som vore de självklara och slagkraftiga. Samtidigt avfärdas rimliga argument innan de ens hinner uttalas till fullo. Den här artikeln syftar till att bringa reda i argumenten.

Jag har inga illusioner om att den här argumentationen kommer att gå hem eller att den kommer att övertyga någon. Anledningen till att jag inte tror detta är de ändlösa diskussioner som jag deltagit igenom åren framförande liknande argument. De har alltid avfärdats, men har aldrig visats felaktiga. Så om jag förväntar mig något av denna artikel så är det avfärdanden – snabba, bryska och av barn-och-badvatten-typ – snarare än eftertänksamma resonemang. Men i längden tror jag att den kan så ett frö, som möjligen leder till eftertanke.

Den brinnande punkten i frågan om huruvida man kan rösta brukar vara huruvida man genom denna ritual också stödjer staten. De flesta hävdar, men förvånansvärd agitation, att så inte är fallet. Den så frekvent förekommande upprörda tonen tyder på att det antagligen ligger mer sanning i påståendet än vad som ofta görs gällande. Så låt oss se närmare på det.

Men innan vi går vidare måste vi göra klart vad vi menar med att ”rösta”. Det handlar om att vara delaktig i allmänna val och därigenom vara med om att besluta över statens styrelse. Det handlar inte om huruvida man i principiellt är för eller emot majoritetsstyre. Man kan mycket väl samtidigt vara emot att rösta men vara för (eller helt enkelt inte bry sig om) att man i privata sammanhang låter majoriteten besluta, som hemma i familjen, på ett föreningsmöte, eller i vägsamfälligheten.

Att man ser eventuell användning för majoritetsstyre i vissa sammanhang betyder inte att man är principlös om man motsätter sig detta när det gäller staten. Anledningen är att staten inte är vilket sammanhang som helst, utan ett tvingande sådant. (Som libertarian bör man se skillnaden.) Med andra ord, om en lokal knypplingsförening väljer ordförande eller planerar århundradets knypplingsparty med hjälp av röstning så är det inget större problem. Om man vill uttrycka det burdust, så gäller att den som ger sig in i leken får leken tåla.

Men det finns ingen som ”ger sig in i leken” vad gäller staten, för staten medger varken frivilligt inträde eller frivilligt utträde. Staten är tvingande och kräver (med våld och hot om våld) ensamrätt att bestämma över en viss landyta alldeles oavsett om du eller någon annan har egendom där och inte vill vara med längre. Enda sättet till utträde är att överge sin (fasta) egendom. Problematiken ligger i just detta tvång, inte i huruvida val är majoritetsstyre. (Med tanke på att endast vissa delar av befolkningen har rätt att rösta är det i praktiken nästan alltid en minoritet som utser styrelsen.)

Röstandet i sig innebär inget konstigt: det vanliga är att man dyker upp i en så kallad ”vallokal” där man stoppar lappar i en låda och låter ens namn strykas från en lista. Frågan om vad detta betyder gäller implikationerna av detta ganska harmlösa beteende, inte beteendet i sig. Och det är här som libertarianer verkar gå fel. Man går fel av två anledningar. Å ena sidan hävdas ofta att man röstar ”emot” något snarare än för, så man ”hjälper” det minst onda av två (eller fler) onda ting. Och å den andra hävdas att man inte genom rösten skänker legitimitet åt staten som sådan eller dess tvång.

Det första vi bör konstatera är att man inte kan hävda bägge på samma gång. Man kan inte både genom att rösta på Y för att inte ge X makten och samtidigt hävda att en röst inte skänker legitimitet. Antingen är en röst på Y en röst ”emot” X för att X annars uppburit legitimitet som styrelse över nästa mandatperiod, eller så har den ingenting med legitimitet att göra och då är en röst (vare sig den är för eller emot någon/något) bara något slags spel för gallerierna.

Att rösta emot det mer onda

Att hävda att man röstar ”emot” någon är ett väldigt konstigt resonemang. Faktum är att man måste förlita sig på ett ganska stort mått fantasi om man ska kunna få detta argument att verka rimligt. Samtliga röster räknas som röster för en viss kandidat eller parti. Men precis som att köpa margarin inte är ett köp emot smör kan inte heller en röst för kandidat Y vara en röst emot kandidat X. Att det på allvar hävdas att man röstar emot något är ett tydligt tecken på att man redan svalt den etatistiska logiken med hull och hår. Det är nämligen inte ett rimligt tänkesätt om man inte redan godtagit systemet och diskuterar mot bakgrund av valproceduren och dess regler som givna.

Anledningen till detta är att man redan utgår ifrån att icke-röster inte räknas och att det finns tydliga motsättningar mellan kandidater. Med andra ord: valdagen är då de som röstar gör sina röster hörda för att som grupp slutligen säga bu eller bä. Bu innebär här att det inte blir bä, och tvärtom. Att inte vilja veta av varken bu eller bä räknas helt enkelt inte. Med andra ord: en röst för bu blir inom ramen för röstandets regler en röst på icke-bä. I den meningen är det en röst ”emot” (vilket också visar med all önskvärd tydlighet att man inte samtidigt kan hävda att en röst inte skänker legitimitet).

Men faktum kvarstår att en röst på bu, även om den i någon mån uppväger någon annans röst på bä, så är den framför allt en röst på bu. Om man verkligen kan rösta emot något så bör det vara fallet att man inte samtidigt också röstar för något annat. Att inte vilja köpa margarin är inte att vilja köpa smör – det är bara att inte vilja köpa margarin. Men i politikens värld kan man bara ”inte-köpa” smör genom att köpa margarin. Problemet är här givetvis att ett ställningstagande ”emot” smör betyder att man står med famnen full av margarin. En röst ”emot” Y är tveklöst en röst på X.

Hur gör man om man inte vill ha varken X eller Y? Det alternativet finns inte i politiken, annat än som ytterligare en kandidat (Z?). Om det gått att rösta emot någon kandidat så hade ett sådant ställningstagande varit möjligt utan att man krävs ta ställning för en annan kandidat. Att varken blankröster eller ”soffliggare” (den nedlåtande termen som används för den som inte tycker att det är lönt tiden och orken att utse sina härskare) räknas när ”vinnaren” utses borde vara tydligt nog.

Men som motargument hörs ofta ett uttalande som verkar komma direkt ur den offentliga skolans samhällskunskapslektion: att inte rösta är ju att stödja majoriteten! Eller, för att uttrycka det annorlunda: att inte rösta är att inte göra sin röst hörd, att inte göra sin demokratiska plikt, osv.

Det är ett helt sanslöst resonemang, men det verkar vara svårt att göra sig av med. Låt oss göra det tydligt genom att sätta det i ett sammanhang. I en mycket liten stat (räknat i antalet invånare, alltså) finns en befolkning med 125 personer, varav 100 är röstberättigade. Ett visst valår röstar 95 av de 100 på kandidaterna X respektive Y. Den förra vinner med 52,6% (50) av rösterna mot den senares 47,4% (45). ”Exxarna” jublar, ”Yisarna” blir sura och ledsna. Med sådana är spelets regler.

Efter en makalös mandatperiod med X vid rodret går befolkningen till valurnorna igen. Tro det eller ej, men X vinner igen – med utökat stöd: 60% mot 40% för Y. Men denna gång har bara 50 personer röstat: 30 för X och 20 för Y. Hur många röstade emot X denna gång? De 20 som röstade för Y? Eller de 50 som inte röstat alls? Eller de 70 som inte röstat för X? Det enda rimliga är att räkna de 70 (eller ännu hellre de 95, inklusive icke röstberättigade) som inte röstade för X. Ur X:s (och, för den delen, systemets) synvinkel räknas ju endast det faktum att flest röster lades på X. En röst på Y räknas ju lika mycket emot X som att rösta blankt eller inte rösta alls.

Men, säger skeptikern, X hade ju inte vunnit om fler röstat på Y – men inte om fler hade valt sofflocket. Visst, så är det. Och det är så systemet är riggat: endast röster för en kandidat räknas. Med andra ord kan man inte rösta emot en kandidat, utan endast för en annan. En röst på Y, som inte vann, kan som bäst räknas som stöd för Y och därmed, inom politikens snäva maktspel, som motvikt för någon annans röst på X. Men det är inte en röst emot, det är en röst för – men för något annat än X (i det här fallet Y). Vilket osökt leder oss till diskussionen kring huruvida en röst skänker legitimitet till systemet.

Innebörden av en röst

Vi har redan sett att en röst måste vara för en kandidat. Att hävda något annat är att snäva åt skygglapparna och vägra se något annat än den skeva politiska arenan. (Och kanske ännu värre, för medelsvensson vet ofta bättre.) En libertarian borde veta bättre och se klarare. Det är förstås möjligt att i ett politiskt val tillåta motröster, t ex att rösta på ”anti-X” utan att samtidigt rösta för något annat. Men det finns en anledning till att inga politiska demokratier tillåter sådant. Anledningen är att staten söker legitimitet – och får legitimitet genom röstandet.

Att rösta för Y kan inte betyda annat än att man aktivt skänker stöd till Y. Det är så en röst räknas, det är så systemet är byggt, och det är så varje vettig människa räknar en röst. Libertarianer som röstar verkar dock av någon anledning hitta på att det betyder något helt annat. T ex att man röstar ”emot” något annat, trots att rösten alltid läggs för något (inte emot, som vi såg ovan).

Faktum är att om jag går till valurnan och registrerar min röst på Y, så kan den inte räknas som något annat än att jag aktivt tagit ställning för att Y är, i min mening, bästa (eller minst dåliga) kandidaten. Det är ju precis detta man hävdar när man hittar på orimliga exempel som att ”om hela valutgången hängde på din endaste röst och det var 50/50 mellan Hitler och Rothbard”. Om man redan vet eller helt kan förutsäga valutgången så är systemet korrupt. Eller riggat. Så varför skulle utslagsrösten ligga hos just mig, en libertarian? Det verkar helt orimligt. Sådana exempel, som är så uppenbart orealistiska tjänar inte till någonting. Det enda som åstadkoms är en slags dumhetskontroll under förutsättning att man innehar perfekt information om framtiden och alla förutsättningar lagts till rätta. Men det säger ingenting om röstandet som sådant.

Men frågan är om en röst skänker legitimitet. Vi såg redan ovan att om man deltar i frivilliga sammanhang med majoritetsval så får man ”leken tåla”. Även om staten i sig är en ”lek” som man inte väljer att lyda under, så är själva charaden på valdagen frivillig i de flesta väststater (Australien är ett undantag). Med andra ord är deltagandet i röstanderitualen helt frivilligt. Så frågan är vad den tjänar till.

Diskussionen efter varje val om ”soffliggarna” och hur många som inte röstade (givetvis blåst upp som något hemskt) borde egentligen vara argument nog. Men låt oss se vidare på det: om en röst på Y är en röst för Y, så måste den i rimlighetens namn tolkas som en röst för att Y ska styra. Vad annars betyder en röst på Y. Utgången av liksom syftet med valet är ju att välja styrelse, så att hävda något annat – vilket libertarianer av oförståelig anledning ofta gör – är helt stolligt. En röst på/för någon som kandiderar för att styra över staten (och därmed oss) kan inte ses som något annat än en röst för att den kandidaten ska få styra. Det är alltså en aktiv handling för en viss framtida makthavare (din ”representant” i staten med orwellskt nyspråk).

Legitimitetsfrågan är emellertid ytterligare lite starkare, så det räcker inte med att hävda att en röst för Y är en röst för att just han eller hon ska styra. Om Y är en kandidat som lovar att ”rulla tillbaka” staten och sänka skatten rejält (kanske till näst intill otänkbara 40% av BNP) så är det ju knappast en röst som skänker staten legitimitet. Eller?

Resonemanget förefaller rimligt, men bara om man utgår ifrån att vallöften på något sätt är bindande. Faktum är att alla röster på politiker är att köpa grisen i säcken; ingen vet vad de kommer att hitta på när de väl sitter i maktens korridorer. Inte heller vet vi om de har någon dold agenda. Så det enda vi egentligen röstar på är kandidaten; dennes politiska program är som bäst information om vad han eller hon eventuellt kan tänkas vilja göra – om situationen (och framtida maktanspråk) tillåter. Till skillnad från utfästelser på marknaden så betyder en politikers löften inte ett dugg, vilket i stort sett alla känner till. Så att en politikers program på något sätt skulle motsäga staten är inte ett relevant argument mot legitimitetsaspekten.

Låt oss återigen understryka detta: man röstar inte på ett program (även om det framställs så) utan på politiker, som när de känner för det kan välja att bestämma vad som helst när de väl är valda. Det är möjligt att, om vi förutsätter att väljarkårens minne sträcker sig hela fyra år (vilket är empiriskt motbevisat) och att de faktiskt bryr sig tillräckligt i en viss fråga, denna politiker inte blir omvald. Men, återigen, att inte ha smör är inte detsamma som att ha margarin; att inte bli återvald är inte detsamma som att ”straffas”, utan endast att inte återigen bli belönad (ur politikerns synvinkel).

Även om en politiker har ett program som ur libertarianskt perspektiv verkar okej och som dyrt och heligt svär att det ska genomdrivas, så finns inga garantier. (Att nämnda kandidat skulle vinna valet och få inflytande över makten är för övrigt nästan omöjligt.) Men även om vi tänker oss en situation där programmet är bindande så hjälper det oss inte undan legitimitetsfrågeställningen. Faktum är att röstandet är en röst för en kandidat (och, i det här fallet, ett program) – en aktiv handling till stöd för någons anspråk på makten. Att hjälpa någon till makten över staten kan inte ses som ett agerande mot staten som idé, hur man än vänder och vrider på det. Så det kan inte vara en libertariansk handling.

Faktum är att röstandet därigenom också måste ses som legitimitetsskapande. En person som aktivt väljer att delta i det politiska spelet, som väljer en kandidat och aktivt stödjer dennes maktanspråk, som därigenom implicit uttalar att det vore bäst om just denna kandidat styr över staten och samhället… vad kan vi kalla detta om inte legitimitetsskapande? Det är ju så alla röstar – med hopp om att den egna kandidaten ska forma samhället genom staten (dvs med tvång) enligt egna preferenser.

Trots vilsna röster om motsatsen så kan man tvinga på folk frihet. Man ”räddar” inte en person från en religiös sekt om personen anser sig vilja stanna kvar. Inte heller ”befriar” man skattebetalare genom att (genom en politisk ”representant”) sänka skatten om de själva har röstat för högre skatt. Detta synsätt tyder endast på hybris – att man anser sig veta bättre än alla andra. Det rätta, om man nu är ute efter frihet, är väl att befria sig själv och inte underställa sig förtryckande institutioner? Det rätta är inte att tvinga andra, direkt eller indirekt (är man inte egentligen bara en fegis om man gör det indirekt, genom att rösta, snarare än gör smutsjobbet själv), till ens egen vision – oavsett om visionen är frihet eller ej.

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme. Men det är att vilja något och sätta musklerna (eller snarare: musköterna) bakom viljan för att genomdriva den. Att rösta gör anspråk på att makten ska användas på ett specifikt sätt – mitt sätt. (Eller möjligen: den politiker jag föredrar.) Det kan inte ses på något annat sätt än att man vill stöpa om samhället enligt ett visst mönster. Varför i hela friden rösta om inte syftet är att förändra något? Och varför rösta för styrelsen av staten om inte denna förändring ska genomdrivas med tvång?

Skapar detta legitimitet? Det klart att det gör! Staten finns endast för att det inte finns tillräckligt motstånd mot den. Att på valdagen köa framför valurnan för att aktivt stödja en framtida medlem av statens maktelit är knappast att göra motstånd. Med tanke på att det är frivilligt att rösta är det precis tvärtom! Det är helt omöjligt att se det som vare sig motstånd eller att vara neutral. Att aktivt delta i den charad som syftar till att låta staten bli lite mindre motbjudande, samt att göra det på statens villkor, är inget annat än att acceptera just dessa villkor. Om det inte är frivilligt huruvida man röstar så är det en annan sak, men så är nästan aldrig fallet.

Att inte rösta är enda sättet att göra motstånd

Vad är anledningen till att man pekar finger mot soffliggare, att nyheterna ägnar tid åt att rapportera om hur många som valde ”sofflocket”, att politiker efter varje val förfasas över hur många som inte röstat? Är det för att inte fler valde att göra motstånd? Nej, knappast. Det handlar om att det finns en grupp människor som makten inte kommer åt, som inte kunnat lockas och som inte deltagit i den ”demokratiska processen”.

I ett sammanhang där det är frivilligt är detta inte ett problem. Knypplingsföreningen diskuterar inte det ”demokratiska underskottet” eller pekar finger mot de medlemmar som inte röstar. Man ber dem, uppmanar dem att rösta för att utgången ska bli så representativt som möjligt för medlemmarna som helhet. Varför? Inte för att de egentligen är intresserade av din åsikt, utan för att det är svårt att leda en förening om man inte har medlemmarnas stöd.

Det är av den anledningen de politiska partierna alltid myglar och kohandlar in i sista minuten för att under partistämman kunna visa upp att man enhälligt valt partiledare. Det är av samma anledning som media ringer till länsförbundsordföranden för att uppskatta hur brett stödet för en partiledare är när drevet går. Utan stödet går det inte att fortsätta styra.

Precis av samma anledning vill politiker få oss att rösta – för att det ger dem legitimitet i både deras egna och väljarnas ögon. Om en majoritet röstat för X så är just X en legitim ledare. Om bara dryga hälften av de röstberättigade röstar, varav en stor majoritet röstar på X, så känner sig denne inte lika säker som om han eller hon fått 50,01% av rösterna då hela folket röstat. Det är logiskt och ett rimligt antagande, för den som röstar är väl medveten om att enligt spelets regler kan det bara finnas en vinnare. Man lägger sin röst för att vara med i spelet och får då acceptera dess konsekvenser: om en annan kandidat visas ha större stöd än den man själv föredrar så är det helt enligt spelets regler.

Att inte rösta är att varken ta ställning för systemet, spelet eller makten. Man kan knappast tolka det på annat sätt utan att slå knut på sitt eget resonemang. Alla andra slutsatser är helt baserade på att man redan godtagit det politiska spelets regler – bara därigenom kan man få en röst för Y till en röst ”emot” X. Men om man röstar, alldeles oavsett kandidat, så har man gett sig in i leken. Man får då tåla att en annan kandidat vinner och genomför sin politik (oavsett om det är den på förhand deklarerade eller den i efterhand ansedd ”nödvändiga”). Det betyder givetvis inte att man måste tåla allt vad staten gör, men man redan aktivt tagit ställning och deltagit i processen och har därför ingen rätt att i efterhand uttala att man inte anser den legitim.

Det är helt enkelt så att man inte i efterhand kan klaga på systemet, för man gav sig frivilligt in i det och godtog de på förhand givna reglerna. Varför spela ett spel enligt reglerna om man inte accepterar dem? Det är faktiskt precis tvärt emot vad staten lär oss i skolan: den som inte röstar är den som har rätt att klaga. För den som röstat var en del av proceduren och står därmed delvis ansvarig för utfallet.

---

Fler artiklar på ämnet rösta som publicerats på Mises.se (alls ej komplett lista):
[hoops name=”vote-or-die”]