Kravallpraxeologi

Vad är den filosofiska grunden för ekonomisk vetenskap? Var börjar man? Med ”utbud och efterfrågan”? Med priser? När Ludwig von Mises sysselsatte sig med frågan konstaterade han att ekonomisk vetenskap helt enkelt bara är en del av en större vetenskap: den om mänskligt agerande, eller praxeologi som han kallade det. Praxeologi i allmänhet säger att när människor agerar byter de sina till buds stående medel för att uppnå sina personliga mål. Ekonomisk vetenskap är den delen av praxeologin som omfattar allt frivilligt utbyte. Den enklaste formen av ekonomi är egenutbytet, det vill säga ekonomi med bara den egna personen inblandad, vilket också brukar kallas Robinson-Crusoe-ekonomi. Till exempel blir Robinson hungrig, och han har som mål att slippa vara det. Praxeologin säger att han kommer att använda sina till buds stående medel, till exempel tid, för att slippa vara hungrig. Han kommer således att använda tid för att producera något som mättar. På samma sätt som praxeologin implicerar att somliga kommer producera, så implicerar den också sparande, investeringar, handel, priser, utveckling av pengar, ränta, och alla andra begrepp som ingår i den ekonomiska vetenskapen. Ekonomi är den mest studerade och utvecklade grenen av praxeologi, och den beskriver hur vi med ömsesidigt frivilliga, fredliga handlingar skapar välstånd. Filosofen Franz Oppenheimer kallade det den ekonomiska vägen för en individ att öka sitt välstånd. Den resterande delen av praxeologin gäller alla tvingande, icke-frivilliga, handlingar, vilket Oppenheimer kallade den politiska vägen till välstånd. Här ingår all form av tvång, såsom politik och andra typer av våld. Denna gren av praxeologin är inte lika väl studerad som ekonomin, men vi ska se närmare på den och tillämpa den här.

 

För alla handlingar gäller att för att ett utbyte ska äga rum måste det upplevda värdet av det man byter till sig vara högre än det upplevda värdet av det man byter bort, även kallat kostnaden. Om jag ser en glass för 15 kronor, och jag har pengarna, kommer jag köpa glassen om jag upplever glassen vara mer värd än kostnaden. Säljaren å andra sidan upplever att glassen är mindre värd än 15 kronor. Eftersom glassköpet genomförs av frivilligt deltagande parter sorterar vi denna handling under den praxeologiska kategorin ekonomi. Eftersom fler än en person är inblandad är det en typ av handel, och då pengar utbyttes i transaktionen är det även ett exempel på monetär handel.

Istället för att köpa glassen på hederligt vis kan jag stjäla den. Detta är inte en ömsesidigt frivillig transaktion och jag har inte längre gått den ekonomiska utan den bedrägliga, eller politiska, vägen. I detta fall är min kostnad inte pengar, utan den betungande känslan av moralisk skuld alternativt obehaget av den kalkylerade risken att åka fast och bli bestraffad. Vi kallar det den moraliska respektive sociala kostnaden. En person kommer stjäla glassen om han upplever värdet av glassen som större än den moraliska skuldbördan eller obehaget att eventuellt åka fast.

Praxeologin befattar sig inte med människors mål eller individuella värderingar, utan säger bara att människor kommer att använda sina medel (vad de nu har) för att uppnå sina mål (vilka de nu är). Det innebär att vi inte kan säga hur många fler människor som kommer tycka att glassen är värd priset om priset sänks till 10 kronor. Praxeologin säger bara att fler än tidigare kommer köpa glassen, eller som det brukar uttryckas: efterfrågan ökar. Det gäller också om den upplevda njutningen av glassen ökar, till exempel om temperaturen stiger.

Likadant är det med våldshandlingar. Det kommer att begås fler om den moraliska eller sociala kostnaden för brott sjunker, eller om den upplevda njutningen av dem stiger. I Sverige och hela västvärlden pågår just nu både en sänkning av den sociala kostnaden för brott OCH hos många människor en stigande tillfredsställelse av att begå dem.

Låt oss först titta närmare på den sociala kostnaden för brott. I ett friskt samhälle fostrar familjer sina egna barn, istället för att staten gör det. I denna fostran ingår det, förutom stora doser kärlek, att lära sig respekt för annans egendom, att uppträda hövligt, att visa respekt mot äldre, svagare, handikappade, vett att inte slå på andra människor, att inte våldta eller begå andra asociala handlingar. Varje normal mor och far förmedlar sådana självklara värderingar till sina barn, vilket gör att barn som fostras av sina egna föräldrar tenderar att ha en stabil och mycket väl fungerande moralisk kompass. För en väluppfostrad person är den moraliska kostnaden för asociala handlingar mycket hög. Det är inte värt samvetsplågan att stjäla glassen, eftersom hans pappa lärt honom veta bättre. När många människor med liknande värderingar bor  i ett visst område får man en homogen och stabil kultur. Om någon enstaka individs personliga moral brister finns det ett stort socialt tryck som tar vid, ett tryck som gör att den asociale blir utfryst eller rent fysiskt bestraffad och kanske flyr. Kostnaden för asociala handlingar kommer för de allra flesta te avskräckande hög. Resultatet blir ett tryggt samhälle som är ordnat, fredligt och fullt med små röda stugor med vita knutar där man dansar runt majstången på midsommarafton.

Ett effektivt sätt att uppmuntra brott är att sänka den moraliska och sociala kostnaden för asocialt beteende. Den moraliska kostnaden angrips lämpligen genom att tidigt avlägsna barnen från sina föräldrar och låta dem fostras av värdeneutrala högskoleutbildade pedagoger, enligt sovjetisk förebild. För maximal effekt bör pedagogerna helst vara unga, naiva, formbara kvinnor som aldrig haft egna barn, men läst om dem i böcker, gärna blandat med en generös dos marxistisk teori. Barnen kommer att fostra varandra, lära sig asociala färdigheter som att roffa åt sig och att den starke alltid har rätt. De får en moralisk vindflöjel till kompass.

Den sociala kostnaden å andra sidan sänks genom att lätta på det sociala trycket. Rent praktiskt gör man det genom att normalisera eller ursäkta brottshandlingar med hjälp av akademisk psykologi. Man fråntar människor ansvar för deras egna handlingar genom att förklara bort den egna skulden med diagnoser och omständigheter utanför individens kontroll. En svår barndom räcker långt. Ett annat sätt att minska det sociala trycket är att ersätta lokal rättskipning med centraliserad juridik. Det skapar ett folk som inte längre själva tar ansvar för den lokala ordningen. På grund av byråkratins natur kommer det också leda till en likriktad juridik som inte kan anpassas till lokala behov och där undantagen blir norm. Det illustreras tydligt av när man under 1700-talet centraliserade lagen i Sverige, och fråntog byarna deras historiska myndighet att skipa rätt och konfiskera brottslingars egendom: Det utbröt kaos i byarna. Ett kaos som ändå antagligen var obetydligt jämfört med situationen vi har idag.

Det sociala trycket kan också göras maktlöst genom att på kort tid blanda in många personer från främmande kulturer och med främmande värderingar. Såsom just nu sker i Sverige i Det stora mångkulturella experimentet. En stark lokalkultur kan visserligen hålla enskilda asociala element i schack, men den kan inte betvinga en stor massa med en främmande syn på stöld, vandalisering och våldtäkt.

De upplopp vi sett i Göteborg på senare tid förklaras enkelt praxeologiskt av att Sverige har fått in ett stort antal individer med en annan kultur och syn på våld, samt att det råder stor social rabatt på våldsbrott idag. Ingen utfrysning, inget stryk. Den som blir arresterad riskerar på sin höjd att bli bjuden på saftobulle av en dialogpolis.

I slutändan är det en homogen kultur och god barnuppfostran som ligger till grund för ett stabilt och tryggt samhälle. Polisen kan aldrig ersätta en stabil kultur. Det är ju inte på grund av polisen som de flesta människor avhåller sig från att begå brott. När man sänker den moraliska och sociala kostnaden för att begå brott  såsom görs i Sverige nu leder det praxeologiskt och naturligt till ett mer våldsamt samhälle.

Mer brott får man inte bara genom att sänka kostnaden för det, utan även genom att höja det upplevda värdet av att genomföra det. Breivik tillhör den kategorin. Han var villig att betala det yttersta priset för sitt vansinnesdåd: sitt eget liv. Av någon anledning vaknade han en dag och tyckte att det var mer värt att begå massmord än att behålla sitt liv. Något hade hänt. Värdet av att få begå brottet hade stigit och plötsligt blivit större än värdet av hans liv. Alla människor har olika höga trösklar för vilken nivå av motgångar i samhället de upplever som acceptabla. Vi lever i en tid av tilltagande konflikter. Vattenytan stiger och den närmar sig tröskelnivån hos allt fler personer av Breiviks kaliber.

Något har definitivt hänt i Sverige och västvärlden de senaste årtiondena. Kostnaden för brott har minskat, åsikterna har polariserats och radikaliserats. Våldsbrotten ökar dramatiskt. Syndabockar börjar utses. Staterna blir allt våldsammare och vänder sig mot sina undersåtar. Kort och gott börjar det vibrera av 30-tal igen. Praxeologiskt kan vi sluta oss till att det antagligen blir ännu mer våld, våldtäkter, fler kravaller, upplopp och vansinnesdåd. Det spelar ingen roll hur många poliser vi har heller, för det är huvudsakligen kulturen som håller ordning i samhället. När kulturen är förstörd finns det ingen polisstyrka i världen som kan hålla ordning på folkmassorna. Trist att se för en som jag, som älskar nationen Sverige (inte att förväxlas med svenska staten).

Vi står inför enorma problem på kort sikt. Men som vanligt är lösningen på längre sikt enkel: Frihet. Låt samhället utvecklas fritt och organiskt. Låt folk flytta till Sverige om de kan försörja sig. Låt folk behålla sina pengar. Låt folk uppfostra sina egna barn. Kort och gott: Låt folk vara i fred.