Ludwig von Mises konstaterade att vilken penningmängd som helst är optimal. Mängden spelar ingen roll. Detta är en fundamental insikt som tycks vara svår att begripa trots att det egentligen är väldigt enkelt. Brist på sådan insikt avslöjar sig i påståenden som “det finns för lite guld i världen för att det ska kunna fungera som pengar”. För att inse det behöver man dock bara förstå att de nominella priserna, antal plåtmynt eller gram silver, anpassar sig till mängden pengar i omlopp. Vid en viss mängd pengar X är priset på en liter mjölk Y. Om penningmängden hade varit 2X kan man räkna med att en liter mjölk hade kostat ungefär 2Y, men även lönerna hade varit de dubbla så levnadsstandarden hade varit densamma i båda fall.
Slutsats 1: Penningmängd påverkar priserna i ekonomin (men inte levnadsstandarden).
Notera som en parentes att vi undviker ordet “prisnivå” eftersom det innebär en mystisk sammanvägning av varupriser med hjälp av godtyckligt (ofta politiskt) valda vikter. Intellektuellt sett är begreppet prisnivå lika meningslöst och ointressant som BNP och andra aggregerade nyckeltal.
Att penningmängden påverkar nominella priser är alltså uppenbart. Men hur påverkar penningmängden räntan? I en frisk ekonomi finns en fri och operverterad lånemarknad. (Vi bortser för stunden ifrån att det knappt finns någon frisk ekonomi på planeten.) På alla marknader bestäms en varas marknadspris av “utbud och efterfrågan”. På lånemarknaden är varan besparingar och priset är räntan. Utbud och efterfrågan på besparingar sätter räntan. Anta att i ett visst samhälle råder en viss kombination av sparvilja och lånevilja, och dessa möts i räntan Z. Om sparviljan sjunker eller efterfrågan på besparingar stiger så kommer räntan stiga. Om det motsatta sker kommer räntan sjunka.
Människors vilja att spara är en individuell och tidvariant preferens. Att spara innebär att avstå konsumtion idag för konsumtion i framtiden. För detta obehag kräver människor kompensation och denna kompensation är vad vi kallar ränta. Vi säger att en person har hög tidpreferens om han kräver stor kompensation (ränta) för att skjuta upp konsumtion. Ett samhälle där individerna har hög tidpreferens kommer ha en högre naturlig ränta än ett samhälle med låg sammantagen tidpreferens.
Konsumenter och entreprenörers vilja att låna är också en individuell tidvariant preferens. En konsument vill låna om hans tidpreferens är högre än den naturliga räntan och han tror sig kunna återbetala lånet. Men intressantare är att en entreprenör lånar om han hittar projekt med högre avkastning än den naturliga räntan. I ett samhälle med duktiga entreprenörer skapas högavkastande projekt och där kommer efterfrågan på besparingar och därmed räntan att vara högre än i ett annat samhälle.
Den marknadsränta vi talar om här är den så kallade naturliga räntan. I en fri ekonomi bestäms den faktiska räntan för ett specifikt lån av den naturliga räntan PLUS diverse premier, bland annat för projektets risk. Den faktiska räntan som erhålls för att spara på till exempel bank sätts av den naturliga räntan MINUS diverse kostnader.
Detta är tidpreferensteorin för ränta, vilken säger att den naturliga räntan orsakas av individers tidpreferens. I en frisk monetär ekonomi kan denna ränta observeras på lånemarknaden. Den som skriver under på denna teori noterar att ingenstans i detta resonemang kommer penningmängd in i bilden. Den naturliga räntan är ett slags social egenskap hos ett samhälle. Så i exemplet ovan med de två situationerna med penningmängd X respektive 2X, allt annat lika, bör de naturliga räntorna vara samma.
Slutsats 2: Penningmängd påverkar inte räntan.
Faktum är att man på sätt och vis kan säga att det existerar en naturlig ränta även i ett naturasamhälle (utan pengar) även om den inte objektivt kan observeras. På samma sätt finns det ju även i ett naturasamhälle profit men den är subjektiv och icke observerbar, eller vad ska man säga om vinsten för en bagare som förädlar en säck vete till hundra limpor och får betalt i fisk?
Den naturliga räntan blir en tröskel för investeringsprojekt. Ju högre ränta, desto högre krav på investeringars avkastning och desto färre investeringar kan företas. Ett intressant resultat av detta är att eftersom individers tidpreferens styr räntan så styr tidpreferens även investeringstakten och därmed den sanna tillväxttakten i ekonomin. Verklighetsekonomer förstår detta, medan förespråkare av infantil ekonomisk teori tror att tillväxt kan luras fram genom manipulation av penningmängd och andra politiska bedrägerier — utan otrevliga konsekvenser.
När man talar om “pengars neutralitet” talar man om huruvida mängden pengar påverkar den reella ekonomin. Vi konstaterade att en ekonomi inte påverkas av hur mycket pengar som cirkulerar, så i det avseendet är pengar neutrala. Men det är en akademisk jämförelse vi gör när vi jämför “situation X med 2X, allt annat lika”. Det intressanta är nämligen övergången från X till 2X, för under övergången är inte allt annat lika. De nya pengarna måste ju injiceras någonstans i ekonomin och injektionspunkten avgör hur ekonomin påverkas. Den som får nya pengar först i handen kommer kunna köpa upp resurser i ekonomin; det han lägger sina pengar på kommer snart stiga i pris och vartefter pengarna byter händer sprider sig prisstegringen ut i ekonomin. På så vis orsakas en omfördelning av resurser från de sena mottagarna till de tidiga mottagarna av nya pengar. Pengar är inte neutrala. Det insåg även Keynes och han tyckte det var en bra idé att använda detta faktum för att styra ekonomin.
Men hur påverkas räntan i denna process? Anta att en viss mängd nya pengar M injiceras i ekonomin. Det är rimligt att anta att om människor får mera pengar i handen än tidigare kommer en större mängd än tidigare dyka upp som besparingar på lånemarknaden. Detta kommer ganska snart trycka ner räntan på lånemarknaden. Anta att räntan sjunker från 10 procent till 8 procent. Detta leder till att (1) vissa sparare med höga räntekrav (tidpreferens) minskar sitt sparande och (2) investeringströskeln har nu sänkts varför entreprenörer kommer låna mera. På grund av dessa faktorer stiger räntan till kanske 9 procent. Med tiden sprider sig prisstegringarna runt om i ekonomin och till slut hinner de ikapp entreprenörerna som startade upp de tidigare olönsamma projekten, vilka på grund av de stigande priserna nu återigen visar sig vara olönsamma. När de nya pengarna spridit sig i ekonomin, när orimliga projekt gått under och när dammet har lagt sig kommer räntan ligga på ungefär 10 procent igen eftersom människors tidpreferens fortfarande är densamma. Detta leder oss till följande.
Slutsats 3: Förändringar i penningmängd påverkar räntan. För att hålla kvar räntan under den naturliga räntan krävs en kontinuerlig tillväxt i penningmängden.
Vi lever inte i en frisk ekonomi. Vi har inte en fri lånemarknad. För politiska syften hålls räntan långt, långt, under den naturliga räntan. Enligt ovan görs detta med hjälp av en ständig penningproduktion. I USA orsakas det av FED och banksystemet tillsammans, men i Sverige huvudsakligen av banksystemet med Riksbankens hjälp.
I en snart kommande fortsättning på denna artikel kommer vi att diskutera i detalj hur detta går till i Sverige jämfört med USA.
