Historien har bevisat gång på gång att så snart en människa har fått någon liten form av makt eller inflytande över andra individer börjar hon missbruka denna ställning. Det är lika tydligt i föreningsliv, arbetslivet, definitivt i offentlig sektor och absolut i det politiska etablissemanget. Detta missbruk yttrar sig bland annat i detaljstyrning i uppdrag som delegerats, kränkande särbehandling, brist på empati, hysterisk tillit till lagtext tolkad till medborgarnas nackdel, girighet, ovilja att lyssna på kritik och agera efter den osv. Dessvärre är detta förtryck även en del av det politiska hyckleriet som kallas demokrati.
Som försvar av det påstådda behovet av en statsmakt med tillhörande frihetsberövande maskineri torgförs tanken att människan är i ett absolut behov av överherrar för att klara av sin existens. Detta argument är en lögn så delikat förpackad att det är svårt att se den falska grund den är baserad på.
Människan har inget behov av en stat, lika lite som älgstammen i Sverige behöver det. Människan är född fri, med en okränkbar handlingsförmåga och handlingsrätt. Hon har ett samvete som leder henne att fatta beslut, som till största delen är till förmån för henne själv och omgivningen. Det är inte massan som kommer på idén att begå avskyvärda brott mot mänskligheten. Massan vill sköta sig själv och utvecklas efter eget huvud utan inblandning av en överhet som tror sig vara för mer bara genom sin tillhörighet till en maktelit. Det är minoriteten i form av maktfullkomliga personer som i sin jakt på mer, och framförallt, total makt orsakar mänskligt lidande. Här så väl som i andra länder.
Vän av statsbehovet utbrister då med upprördhet: ”Vem ska ta hand om de svaga om inte staten gör det? De blir lämnade att dö i misär!” Detta finns det inga belägg för. Det är i stater och nationer som dessa brott begås av staten själv. Den varken kan eller vill försörja ett ökat antal medborgare som på grund av statens kontraproduktiva och handlingsförlamande processer tvingas in i utanförskap och misär. Ekonomisk såväl som social.
Varje människa föds in i en familj och en släkt med ett socialt skyddsnät som i alla tider haft ansvaret att hjälpa den svagaste i släkten. Det är inte någon annans ansvar. Det har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. Det hysteriska motargumentet för denna tanke blir då: ”Det är inte alla förunnat att födas i en perfekt familj där allt fungerar.” Men det finns ingen perfekt familj!
Dock det finns människor som älskar sina släktingar. Bara för att en individ i en familj begår fel eller väljer att leva ett liv som orsakar smärta och sorg, både för sig själv och för de närmaste, innebär inte det att barn som föds i den familjen inte är älskade av andra i släkten. Det är en ohygglig förtryckarmentalitet att okända handläggare i statens namn kidnappar oskyldiga barn för att placera hos främmande människor trots mängder av fall där det visar sig att många av dessa barn får lida av sviterna från misshandel, förtryck, utnyttjande och helt utan en normal kontakt med släktingar.
Varje människa är skapad att på egen hand utveckla sin tillvaro utifrån de egna förutsättningarna. Tanken på staten och dess maktstruktur och kränkande inflytande av individens rätt att äga sin egen kropp och allt hon själv skapar, bygger på en tankevurpa som säger att denna skaparförmåga endast är given några få personer. Antingen kungar, adel, präster eller som idag politiker. Dessa personer har själva tagit på sig rollen att ”i folkets intresse” leda, bestämma och straffa de som inte är villiga att falla in i konformitetens likgiltighetsfålla. Detta gäller i diktaturer, monarkier såväl som demokratier.
Winston Churchill uttryckte tanken på demokrati som en dålig sak, som dock i jämförelse med andra, sämre styrelseskick, är det bästa vi har. Även den gode Churchill led tydligen offer för denna tankevurpa.
Oavsett om det är en demokrati är det ett faktum att, trots de vackra orden om att all makt utgår från folket, så är det endast en schimär. En lek med ord för att låta påskina att folket verkligen har något att säga till om. Dagligen framkommer det i media rapporter om hur politiker, som påstår sig arbeta för folkets bästa, i stället gör det motsatta och skärmar sig mer och mer från dem de är förtroendevalda att betjäna.
Det finns alltså, även i den så hårt omhuldade demokratiska drömmen, ett mycket tydligt diktatoriskt inslag som bygger på att en liten elit, politiker, politiska rådgivare, generaldirektörer, chefer och hjälpsamma handläggare gör allt får att hålla massan i schack. Varje steg som individen tar för att förverkliga sin okränkbara rätt att handla efter sitt eget samvetes bjudande straffas omedelbart genom lagstiftning som ger staten rätt i alla frågor.
Förtryckets maskineri och korruptionens motor
Tanken på staten som individens beskyddare är så falsk att varje individ borde skaka av vrede över den fräckhet som ligger i själva tanken att någon annan vet bättre i allt som gäller individen. Staten är början på ett förtryck som endast existerar för att främja en liten klick som med vett och vilja marknadsför lögnen att det finns gratisluncher åt alla. Den enda tanken som existerar i denna elits innersta vrå är att någon annan ska betala deras luxuösa tillvaro. Häri ligger maktens ändamål. Att förtrycka individen och passivisera henne så att hon inte ens förstår att hon har en mycket större skaparförmåga än alla politiker, politiska rådgivare, generaldirektörer och handläggare i statens kränkande tjänst.
Genom den statliga förtryckarstrukturen skapas också alla de förutsättningar som krävs för att korruptionen ska gro, växa och till sist förgöra samhället som staten säger sig vilja beskydda.
Låt oss ta ett enda exempel: Den person som av politiker utses att leda en verksamhet, oavsett område, kommer aldrig att skapa något resultat som strider mot den politiskt korrekta inställningen. Oavsett om det sker ett regimskifte kommer verksamheten att producera just det som förordnades av den tillsättande makthavaren. Utnämningen bygger på personlig relation mellan parterna och underförstått att ett visst politiskt samhällssystem skall upprätthållas. Maktskiften är tillfälliga motgångar som kan och bör motarbetas med subtila medel.
Eftersom alla med makt, förr eller senare kommer att falla för frestelsen att tänja på gränserna för det tillåtna, trygga i det falska antagandet, att så länge de inte blir avslöjade är det inte något fel, så kommer de att ta varje tillfälle som bjuds och som är tillräckligt vinstgivande att vara en god affär.
Det blotta faktum att staten har beskattningsrätt innebär per definition att det som individen skapar tillhör staten och att staten har rätt att konfiskera hur stor del av individens inkomster som staten finner för gott. Att det sedan görs med viss finess tar inte bort det faktum att det finns en mängd olika sätt att stjäla pengarna från dess rättmätiga innehavare. Det vore direkt kontraproduktivt att höja skatten till 100 procent och sedan betala ut någon form av samhällslön. Det skulle bli alltför tydligt att statens representanter, den politiska adeln, är girig. I stället skapar man möjligheter att ta ut nya avgifter i mindre belopp men som ändå dränerar individens plånbok på resurser som denne annars hade kunnat nyttja efter eget sinne. Dock med största sannolikhet inte till det politiskt korrekta. Den friheten är alltför skrämmande för de styrande. Då kan medborgarna få upp ögonen för att de är kraftigt beskurna på egentlig frihet.
Staten som försvarare av friheten
Staten sägs vara till för att beskydda människors frihet mot inkräktare. Inget är mer paradoxalt än tanken att en våldsbenägen statsapparat som avväpnat sina egna undersåtar skulle vara intresserad av att försvara deras frihet. Genom sin blotta existens har också incitament skapats för andra stater att starta krig, till exempel för att konfiskera naturtillgångar för egen vinning. Utan stater fanns det inga stater som kunde kriga mot varandra.
När trycket på att andra ska betala tillvaron för eliten ökar också oviljan att skära i kostnader. Då uppstår krav att skära i kostnaderna för de mest grundläggande uppdragen tjänster staten säger sig producera. Häribland undersåtarnas säkerhet och försvar. Nu är inte detta en angelägen aspekt för den styrande eliten. Det finns tillräckligt med resurser för att dessa grupper ska kunna fly och sätta sig själva i säkerhet. Kvar finns de som är längst från maktens korridorer, tjänstemän, och civilbefolkning.
Ett hot mot individens utvecklingspotential
Inom varje individ finns förmågan att leva ett fullt och givande liv. Även den som har ett handikapp har möjligheter att ge av det hon har till glädje för andra som korsar hennes stig. Ett samhälle utan staten är alltså en garanti för att alla kan bidra till ett livgivande och mänskligare samhälle.
Endast ett samhälle, fritt från en statsapparat, kan frigöra all den skaparkraft som individen besitter och leda till ett ökat välstånd för alla. Var och en kan då nyttja sin handlingsfrihet och se på vilket sätt hon kan bidra till samhällets välstånd.
Detta är ett mänskligt samhälle där individen och familjen kommer till sin fulla rätt och där ansvaret för utveckling ligger där det ska ligga – nämligen hos individen. De enda som kan tänkas vara emot ett sådant samhälle är dagens politiska elit som parasiterar på andra människor och stiftar lagar som är förmånliga för dem själva och menliga för folket. Till politisk elit får man räkna alla som ser politiken som enda sättet att påverka ett samhälles utveckling.
Denna elit ser inte entreprenörskap, filantropi eller förverkligande av stora visioner som en tillgång för samhället utan som ett direkt hot mot sig själva. Grunden till denna attityd är det faktum att de inte själva besitter så mycket fantasi eller drivkraft att de kan skapa något av sig själva utan ser som sin livsuppgift att genom andras arbete, leva gott och påtala vad som är rätt och fel. Inte att bidra till utveckling utan endast att bevara tillståndet så som det är. Dessa individer är i grunden lata, även om de spenderar mycket tid på att sätta sig in i det politiska spelets intrigerande och ränksmidande tillvaro. Deras största och viktigaste mål i livet är att andra försörjer dem, utan att klaga, livet ut.
Entreprenören, filantropen och visionären arbetar utifrån idén att, genom att skapa en vara eller tjänst som motsvaras av ett behov göra det möjligt att höja standarden både för sig själv men också för omgivningen eftersom varan eller tjänsten har en direkt koppling till verkligheten. Därmed är varje individ med i arbetet att förbättra och utveckla samhället genom det individuella engagemanget från alla. Inte bara en liten klick med självpåtagen makt.
Det fria samhället
Frihet är inte ett tillstånd fritt från utmaningar, sorg och motgångar. Frihet är det tillstånd människan är skapad för att utveckla trots, och tack vare, utmaningar, sorg och motgångar. Denna tanke är både skrämmande och inspirerande. Den tycks skapa fler frågor än den ger svar på, men är också den princip som skiljer mellan människor med en förtryckande attityd från människor som ser andra människor som en förutsättning för ständig utveckling.
