Murray Rothbard skrev i The Libertarian Forum 1970 att
It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ’dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.
Detta är en sanning som tål att upprepas, inte minst i dessa tider då journalister nästan helt slutat att rapportera om nyheter. Istället är de nästan uteslutande megafoner för sin egen, politiskt korrekta (etatistiska) hållning. Andelen icke snedvriden eller förvrängd fakta som rapporteras i våra tidningar och under nyhetssändningar är marginell (och snabbt minskande).
Läs t ex Jacob Bursells krönika om vinster och riskkapitalister i vården i dagens SvD. Hela krönikan (som förvisso inte är en nyhetsartikel, men mycket väl kunde vara) baseras på observationen att riskkapitalister investerar i vård- och skolbolag och sedan tar hem vinster utan att betala full skatt (vad nu det är). Han drar därför följande slutsats:
Bidraget till den svenska välfärden blir minimalt, trots att många av bolagen har sin livsluft i bidrag från skattebetalarna, i form av skolpengar och i vårdvalsbidrag.
Tydligare kan det inte bli. Betalning för vård- och skoltjänster är tydligen ”bidrag” från skattebetalarna och den enda ”välfärd” som detta resulterar i är ”minimal” eftersom riskkapitalisterna undviker viss del av beskattningen på ”vinsten” (den ränta de inkasserar för utlånat kapital). Det är en intressant tolkning, men en tolkning som jag som ekonom inte ens är i närheten av att förstå.
Uppenbarligen är produktionen av vård och utbildning inte något bidrag till välfärden (produktion räknas förstås inte alls). Inte heller är det faktum att de privata entreprenörerna kan göra det så mycket billigare än offentlig sektor att de gör vinst på verksamheten (samtidigt som offentlig sektor enligt avtal betalar mindre för privat utförande än sina egna kostnader, något som vi förstås bortser ifrån). För mig är detta en vinst för samtliga involverade – alla får det ju bättre! – men om man är journalist så ser man uppenbarligen ett bastiatskt krossat fönster i kostnadseffektiv vård och skola.
Som om detta inte vore nog, så har riskkapitalisterna mage att inte betala maximal skatt för detta! Utan istället ”flyr” de med kapitalet utomlands (förvisso är dessa investerare ofta från utlandet och har valt att förlägga viss del av verksamheten i Sverige, men detta är uppenbarligen en detalj som vi också kan bortse ifrån) så att de bara betalar en del av den skatt som svenska journalister tycker är skälig. (Något säger mig att denna skattesats ligger i storleksordningen över 100% av vinsten, eftersom kostnadseffektiv vård och skola per definition är dåligt för alla om den är i privat regi – enligt journalistisk logik.)
Man kan ju också, som man ju som ekonom gör automatiskt, fråga sig hur det sett ut utan dessa privata entreprenörer. Dvs, vad är det kontrafaktiska alternativet som verkligheten måste jämföras mot? Det hade förstås inte gjorts någon vinst (vilket uppenbarligen är positivt ur Bursells perspektiv) och inte heller hade patienter och elever underställts privata intressen (politiska intressen är alltid det etiska alternativet). Riskkapitalisterna hade gått i graven och vi hade haft en offentlig sektor som fått satsa på det som är viktigt – istället för att ”bara” försöka gå med vinst. Och alla hade levt nöjda och lyckliga hela livet. (Men det hade antagligen varit ganska kort, eftersom alla gått i konkurs och det inte funnits varken vård eller utbildning till någon.)
För upplysnings skull – vem är denne Jacob Bursell? Tro det eller ej, men han har faktiskt vunnit pris för ”grävande journalistik”. Det kan ju inte ha varit speciellt svårt att få detta pris med tanke på vad journalistkåren för det mesta sysslar med. Men ändå: grattis i efterskott, Jacob. Jag hade emellertid gärna sett att du fortsatt på det spåret och grävt lite djupare i din krönika – och inte nöjt dig med första bästa politiskt korrekta ”sanning”. Tro mig, det finns en hel värld där ute – och du behöver inte krossade fönster för att se den.
Marxister är besatta av ordet vinst, eller ”profit”. Inte för att de riktigt vet vad det är, men de vet att det har något med ondska och ”aktier” att göra.
Verkligt synd att de inte begriper världens bästa sätt att reducera vinsten: Genom att släppa marknaden fri! Då skulle det rusa in aktörer som skulle tävla om patienternas gunst. Ett givet sätt att vinna denna gunst är genom låga priser. Detta pristryck skulle snabbt driva profiten mot normala nivåer.
För det verkar trots allt som att vård- och skolföretagen gör ”övervinster” just nu. Enda anledningen till övervinsterna är att även om de privata aktörerna får mindre betalt än vad statens slösaktiga verksamhet får, så är det ändå mycket mer än de skulle fått betalt på en riktigt konkurrensutsatt marknad. Staten möjliggör alltså övervinster genom att hålla konkurrensen borta.
För anta att statens sjukhus får betalt 100, och har kostnader för alla 100, så att profiten blir 0. Medan privata aktörer kanske får betalt 80, men har kostnader för 50, vilket ger profit 30. På en fri marknad skulle konkurrensen driva ner de privatas intäkter till kanske 45 och deras kostnader kanske kunde pressas till 40, som ger ynka profit på 5. På den fria marknaden är konsumenten kung, och han visar ingen nåd mot dyr och dålig service.
Faktiskt träffade jag en man för ett tag sedan som tjänat många glittrande guldpengar i friskolebranschen. Han tyckte själv att det var övervinster och tackade staten för att den håller rent framför hans dörr.
Visst är det så, Klaus. Även om jag tror att det är helt sant som österrikare alltid påpekat, dvs att man väljer sina kostnader efter det pris man kan få ut snarare än väljer pris på sina produkter. Så i många fall äts dessa övervinster upp av att entreprenörerna helt enkelt väljer ”för kostsamma” (jämfört med en marknadslösning) sätt att producera. Delvis är detta också reglerat i kontrakt med offentlig sektor, eftersom politiker och byråkrater inte kan låta entreprenörer hitta bästa möjliga produktionssätt utan måste lägga sig i detaljerna.
Men i övrigt är det helt korrekt: staten förser dessa entreprenörer med högre intäkter än de annars hade haft. Dock är inte problemet att de tjänar pengar och lösningen att åter-förstatliga verksamheten, som marxister och andra ekonomiskt ignoranta (inkl journalister) stenhårt tror. Problemet är att marknaden är hårt reglerad, vilket har som konsekvens (dvs leder till) dessa övervinster.
Jag skummade igenom kommentarerna på artikeln – skrämmande läsning! Det är helt uppenbart att det är väldigt få som förstår sig på ekonomi eller som ens har förmåga till det ekonomiska tänkandet om ”å ena sidan, å andra sidan”. Kommentarerna är nästan uteslutande upprörda och bekräftande av Bursells ”analys”: det är fruktansvärt att någon undkommer skatt, företag tar gärna emot bidrag men betalar inte för sig, vården är ”i händerna” på kalla och blodtörstiga kapitalister…
Det enda över huvud taget är uppmuntrande (och blodtryckssänkande) på den sidan är Twingly-länken till det här blogginlägget. Skrämmande att en tidning som SvD, som tidigare satsade på kvalitet och nyhetsrapportering, blivit en billig sensationsblaska som Aftonbladet eller Hänt Extra.
Givetvis går priserna från konsument till producent, per österrikisk teori. Men när man får så fett betalt för sina tjänster (eftersom måttstocken, den statliga konkurrensen, är så usel) kan man nog tjäna ganska bra utan att behöva anstränga sig överdrivet på kostnadssidan. Det är ju därför det är ganska lätt att tjäna bra pengar i reglerade branscher – när man väl kommit in.
Naturligtvis är inte vinsterna i sig ett problem, på en fri marknad är det ju kvittot på att man gör något som folk vill ha.
Men tänk vad, kul det vore om folk fick lära sig pytte-pyttelite om verkligheten under sina 12-17 år i skolan. Om de då tyckte att vinsterna var oskäliga i vård-skola-omsorgsbranschen skulle de gå man ur huse, och KRÄVA avreglering och maximal konkurrens NU.
Men eftersom förståelsen är så klen ropar de nu istället på mer av samma dåliga åtgärder, men förväntar sig ändå ett annorlunda resultat. Enligt Einstein är ju sådant beteende själva definitionen på dårskap.
Tack för detta inlägg
Håller med, de flesta misslyckade privatiseringarna beror på regelverken kring dem.
Dessutom så fungerar ju processen på det sättet att det är den privata entreprenör som är bäst att övertyga byråkraterna som får jobbet, inte den entreprenör som faktiskt är bäst på att göra jobbet vilket är fallet när en verksamhet byggs upp från grunden.
Privatiseringsprocessen skapar alltså en felselektion av entreprenörer utifrån perspektivet att kvaliteten på den tillhandahållna produkten är viktig.
Pingback: Media och ekonomi « Ludwig von Mises Institutet i Sverige