I vår kultur gillar vi vår verklighet på TV, men vi verkar motsätta oss den inom ekonomi.
I mer än två år, och ännu längre tillbaka beroende på ditt sätt att räkna, har den federala regeringen fört ett krig mot den verklighet som utgörs av den fantastiska centralbanksdrivna bubblan som utvecklades på husmarknaden, med spilleffekter på resten av det ekonomiska livet.
Den bubblan var tvungen att spricka för att återställa sunt förnuft inom ekonomin. Det finns inget sätt att komma runt det. Politiken handlade bara om att försöka måla över det vi inte ville acceptera som fakta. Men fakta försvinner inte.
Måste vi skapa ett TV-program för att få makthavarna att inse detta?
FDIC har erkänt att 829 banker i USA riskerar att gå under. Det är var tionde bank. Endast 118 har gått under detta år, men fler banker borde och skulle ha gått under om inte centralbanken klivit in. Samtidigt startades inga nya banker i USA under det senaste kvartalet, vilket är första gången på 38 år som det har varit fallet. Det är omöjligt att veta hur pass sunda bankerna faktiskt är. Hur pass mycket dåliga skulder de har, där både låntagaren och långivaren väljer att titta åt ett annat håll, är något som ingen vill veta.
Sen finns det den andra frågan som ingen vill prata om: huspriser. De måste sjunka ännu mer. Washington har försökt hålla dem uppe med 18 stycken olika politiska program, från att köpa folks lån till skattelättnader. Detta lyckades försena prisfallet ett tag. Men de har börjat falla igen, precis till den nivå där de borde vara.
Problemet är att man inte artificiellt kan öka både utbud och efterfrågan på en och samma gång. Om man subventionerar fastighetsbyggande och detta resulterar i att fler hus byggs kommer priserna på de hus som redan finns på marknaden att sjunka. Om man subventionerar husköpande främjar man också husförsäljning, och tillåter därmed att fastighetsmarknadens övermättnad kommer att synas i huspriserna.
Det finns iget sätt för centralplanerare att komma runt detta problem annat än att både bygga och köpa husen själva, och lämna oss andra utanför. Detta kanske hjälper för att snygga till bostadsstatistiken men det gör inget för att förändra maknadsrealiteten. Merrill Lynch har faktiskt publicerat en rapport som föreslår att fastighetsmättnaden inte kommer att normaliseras på ytterligare 5 år, och och det förutsätter i sin tur någon sorts minskning av byggnadstakten.
Staten har redan gjort allt den kan för att upphäva marknadssignalerna; samtidigt försöker den få marknadssignalerna att fungera på ett sätt som överensstämmer med politiska prioriteringar. Problemet är att man inte kan göra båda sakerna samtidigt. Man måste antingen ge vika för marknaden eller avskaffa den.
Samma gäller med arbetslöshetsstatistiken som är envist hög. Vad säger det dig då det finns ett överskott av arbetare relativt antalet arbetstillfällen? Det betyder att jobb inom vissa sektorer säljs till ett för högt pris. Det finns lösningar på detta. Man kan minska minimilönen, vilket minskar anställningskostnaden, eller så kan arbetare sänka sina lönekrav.
Som det är idag gör Washington ingenting för att uppmuntra dessa lösningar, så självklart förblir arbetslösheten fortsatt hög. Många unga människor har faktiskt avlägsnat sig från marknaden genom att gå tillbaka till skolan för att undvika att behöva betala av sina studielån. De statliga universiteten tar gladeligen emot deras pengar.
En bra indikator på framtida företagsförhållanden är kommersiella och industriella lån. De fortsätter att falla som från en klippavsats. Hur hanterar då centralbanken detta? Genom att hålla räntorna så låga som möjligt, så att bankerna på det sättet inte har något att tjäna på att låna ut och konsumenterna inte har någonting att tjäna på att spara. Inte så smart.
Under tiden hålls de långsiktiga räntorna nere genom en trossats som kallas too-big-to-fail, vilket appliceras på bolåneinstitut likt de förstatligade Freddie Mac och Fannie Mae. Det är omöjligt att förutspå var räntenivåerna hade befunnit sig idag om marknaden hade varit fri, men de skulle vara tillräckligt höga för att kompensera för risken. När det inte finns någon risk, eller då denna risk är externaliserad/socialiserad, kan man bevittna det absurda scenariot där räntenivåerna sjunker under den största bolånekrisen i amerikansk historia.
En huvudsaklig skillnad mellan dagsläget och 1930-talet är konsumenternas levnadsstandard. Alla shoppar fortfarande, lever fortfarande vräkigt, går fortfarande ut och äter, spenderar fortfarande frikostigt. Men hur och varför? Svaret är konsumentkredit, som förvisso har sjunkit men inte alls i proportion till de ekonomiska utsikterna.
Sådana möjligheter fanns inte på 1930-talet. Folk var tvungna att leva inom ramen för sina tillgångar. Idag kan vi dock fortsätta lura oss själva så länge det bara går.
Vill vi ens ta upp statliga finanser, detta hemska ämne? Nej, helst inte.
Det räcker med att säga att hela systemet idag är genomsyrat av påhitt som helt enkelt inte kan bestå. Vad ska vi göra åt det? Den nuvarande kursen kommer föra oss närmare och närmare en katastrof. Det enda egentliga svaret gavs av Ludwig von Mises år 1931, i en uppsats i boken The Causes of the Economic Crisis. Det finns egentligen ingenting att tillägga hans analys:
De allvarliga ekonomiska omvälvningarna är det oundvikliga resultatet av en politik som hindrar marknadsaktiviteterna, d.v.s. det som justerar den kapitalistiska produktionen. Om allt möjligt görs för att hindra marknaden från att uppfylla sin funktion av att få tillgång och efterfrågan i balans, kan det inte komma som en överraskning att en allvarlig proportionalitetsbrist mellan tillgång och efterfrågan kvarstår, att handelsvaror förblir osålda, fabriker nedstängda, många miljoner är arbetslösa, fattigdom och misär växer och att, till slut, i kölvattnet av allt detta, kommer destruktiv radikalism att skena iväg inom politiken.
De periodiskt återkommande kriserna i form av cykliska förändringar på marknaden är resultatet av de försök som gång på gång vidtas för att tvinga räntenivåerna under den nivå som uppkommer på den fria marknaden. Försöken att tvinga ner räntenivåerna under den fria marknadens räntenivåer görs genom ingrepp mot bankernas agerande – genom kreditexpansion med hjälp av det fortsatta skapandet av sedlar och bankkonton utan täckning – för att kunna skapa en boom.
Krisen som vi lider av här och nu är också av denna typ. Men den går bortom de vanliga konjunkturcykel-depressionerna, inte bara i omfattning utan också i sin natur – detta eftersom de ingrepp på marknadsprocesserna som framkallade krisen inte begränsades till att enbart påverka räntenivåerna. Ingreppen har även direkt påverkat lönenivåer och varupriser…
Alla försök att komma ur krisen genom nya interventionistiska åtgärder är helt och hållet missledda. Det finns endast en väg ur krisen: avstå från alla försök att hindra marknadspriserna från att påverka produktionen. Ge upp försöken att bedriva en politik som försöker etablera räntenivåer, lönenivåer, och varupriser som skiljer sig från det som marknaden indikerar. Detta kanske motsäger det rådande synsättet. Det är sannerligen inte populärt. Idag har alla stater och politiska partier fullt förtroende för interventionism, och det är inte troligt att de kommer överge sina partiprogram. Men det är kanske inte för optimistiskt att anta att de stater och partier vars politik har lett till denna kris någon gång kommer att försvinna från scenen och lämna vägen öppen för människor vars ekonomiska program leder, inte till förstörelse och kaos, utan till ekonomisk utveckling och framsteg.
Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe
