Den senaste tidens nyheter har underrättat oss om ännu en bidragande orsak till den globala uppvärmningen, nämligen den fisgas som produceras av kor. De metaboliska processer som utövas av våra nötkreatursgrannar producerar metan, en av de växthusgaser som den troende miljöaktivisten är ständigt vaksam mot. Metan produceras också genom nedbrytning av organiskt material (t.ex. gödsel, soptippar) och andra livsformer. I sin bok Gaia analyserade den berömde kemisten James Lovelock hur metan som produceras i termiters tarmar är en viktig faktor för atmosfärens självreglering.
Uppfattningen att ”självreglering” kan stå för den ordning som finns i sociala, ekonomiska eller biologiska system är kätteri för ”folkfösare” av alla doktrinära trosriktningar, däribland den sekulära teologin bestående av högkyrklig miljöfanatism. En folkfösare kan betraktas som en person med ett koppel som är på jakt efter en hund. Precis som kameleonter kan de genomgå ytliga förändringar för att anpassa sig till de omständigheter de befinner sig i: förföljelse av häxor eller otrogna, främjande av statssocialism, eller, något mera modernt: planetens frälsning. Det spelar ingen roll för fanatikerna i allmänhet huruvida deras trossystem är förankrat i faktisk sanning, bara den ger en rimlig motivering för att ta makt över andras liv. Miljöfanatismens lärjungar har skiftat från att vara profeter för en kommande ”istid”, till ”global uppvärmning”, och slutligen till kompromissen ”klimatförändring”, då deras påståendens empiriska underlag fortsätter att ifrågasättas av forskarna.
Om fisar från kor är att betrakta som ett hot som måste regleras, eller rentav förbjudas, av institutionaliserade folkfösare, vad är då nästa steg? Skall mexikanska restauranger och Texas Steakhouse bli framtida måltavlor? Kommer dessa sociopater äntligen avslöja sin ambition att styra som en kollektiv gud över hela skapelsen, i sina ansträngningar att låta varje aspekt av andras kost och livsstil utsättas för ingående granskning?
Ända sedan barndomen har jag haft ett starkt intresse för geologi. Jag lärde mig för länge sedan om jordens turbulenta ursprung; om hur plattektonik och kontinentaldrift har format och förändrat planeten; till de effekter som beror på kometer, asteroider, solljus, och meteorer; om periodiska omslag av magnetpolerna och istider; och än mer intressant: hur jorden höll sig tillräckligt motståndskraftig för att möta allt detta tumult. Många som delar denna uppfattning om vad vår planet har gått igenom under miljarder år kan uppskatta den framlidne George Carlins behandling av de oskyldiga själar som vill ”rädda planeten” från sådana relativa olägenheter som plastpåsar och aluminiumburkar!
Den vulkaniska aktivitet som har infört stora mängder av gaser till jordens atmosfär måste tillskrivas planeten själv, och inte till förekomsten av organiskt liv. Denna slutsats är desto mer övertygande när man tänker på orsakerna till större delen av de omstörtande förhållanden som inträffade under den prekambriska perioden (dvs. innan livet uppstod på jorden). Således kan inte levande system anses vara skyldiga till alla de ”oförrätter” som åsamkats planeten.
Vi måste naturligtvis komma ihåg att det är mänskligheten själv som miljöaktivisterna rasar mot, med hjälp av sin egen sekulariserade version av ”arvsynden”. Hur ofta hör vi det inte sagt att människan måste begränsa sin inblandning med resten av skapelsen för att inte ”rubba balansen i naturen?” Att vår art skall skiljas från resten av naturen återspeglar hur konfliktdrabbad denna ideologi är. Likaså visar kritiken mot vår ”klimatpåverkan” på inställningen att vi är som kollektiva inkräktare på planeten, där miljöorganisationerna spelar rollen som polisinspektörer i en pågående brottplatsundersökning, letandes efter bevis på vårt brottsliga intrång mot någon illa definierad ägares egendomsintressen.
Men eftersom mänskligheten inte kan utföra sina förseelser mot planeten utan andra arters medverkan, är det uppenbart att man, precis som i sökandet efter ”terrorister”, måste kasta ut ett ännu större nät ännu bredare. När kor som släpper ut gas blir ytterligare ett hot som hetsar upp klimatfanatikerna, börjar man smått inse att den nya läran, till sin grund, är fientlig mot livet självt. Livsprocessen – vare sig det rör sig om människor, andra djur eller växter – innefattar omvandlandet av alla slags resurser för att tjäna de entropi-minskande behoven hos levande varelser. Liv livnär sig på annat liv, och eftersom ingen av oss är hundra procent effektiv i denna process, producerar vi alltid entropiska biprodukter – energi som inte kan användas på ett produktivt sätt – som i sin tur kan vara ganska gynnsamt för andra livsformer. På så sätt avger växter syre som i sin tur inandas av djur, som slutför utbytet med växtriket genom att utandas den koldioxid som växterna är beroende av.
Man skulle kunna tro, från ett sådant exempel, att det symbiotiska förhållande som finns mellan så många arter på jorden, kan inspirera även den mest trogna miljöaktivisten att ompröva sin fientliga inställning mot livsprocesserna. En läsning av Michael Pollans underbara bok, The Botany of Desire, kanske skulle få dem att få upp ögonen för hur människan har ingått i en relation med sådana växter som tulpaner, äpplen, marijuana, och potatis, till ömsesidig nytta för varandra. Pollans beskrivningar och analyser av hur dessa arter har tjänat sina egna intressen genom varandra, står i skarp kontrast till en marxistisk tolkning av mänskligt ”utnyttjande” av växtligheten. Har mänskligheten exploaterat tulpaner och äpplen, eller sysslar dessa växter med ”exploatering” genom att deras egenskaper är så attraktiva att människor vill odla dem?
Sådana frågor kommer naturligtvis aldrig att ställas av miljöaktivister eftersom det skulle vara ödesdigert för folkfösare, som är beroende av att föda tänkesättet att våra relationer med varandra är oförenliga. I en värld där ordning upprätthålls av symbios, självreglering, och samarbete skulle det inte finnas något behov av den strukturering som utgör den mirakelkur som de politiska klasserna erbjuder för varje tillstånd som kan utnyttjas för deras egna maktintressen.
Således ska vi glömma att den koldioxid vi människor, och andra djur, gör sig av med i våra fortsatta ansträngningar att överleva, blir till näring för de växter som producerar allt syre och mycket av den mat som vi är beroende av. Vi kan snart få höra av den apokalyptiska delen av miljöaktivistkyrkan, att förhållandet mellan ”växtarter” och ”djurarter” är det som utgör ett hot mot planeten. Det är inte bara vi människor som är de skyldiga, utan även de växter och djur på jorden som konspirerar med oss för att fortsätta denna destruktiva syre/koldioxid-cykel. Det är livet i sig, kommer miljövännerna snart att informera oss om, som hotar planetens stabilitet.
Tar man detta till deras logiska och empiriska slutsats, leder miljötrossatserna till ändlösa krig mot livskraftens försök att manifestera sig och överleva på jorden. Men livet är en förödande kraft, som alltid omvandlar miljön till andra former. Och all denna förändring, påstås det, är ett hot mot vår planet, som nu måste göra justeringar – som George Carlin påminde oss om – för att lära sig leva med plastpåsar.
Antagandet som ligger bakom större delen av miljörörelsen är att det är fördelaktigt för ett system att upprätthålla ett jämviktstillstånd. Det är exakt samma attityd som leder de flesta etablerade företag till att vara intresserade av att vilja stabilisera de förutsättningar under vilka konkurrens får äga rum. Min tidigare bok, In Restraint of Trade, dokumenterar detta arbete under åren 1918-1938. Men precis som för alla levande system – vare sig det är en individ, ett företag eller en civilisation – är stabilisering motsvarigheten till döden. I den kände botanisten, Edmund Sinnotts, ord är ”beständighet och konservatism det livlösas kvaliteter, inte det levandes.” Den enda gången din kropp kommer att befinna sig i jämviktstillstånd är när du är död; ditt biologiska system kommer inte längre att svara med livsuppehållande åtgärder på förändringarna i din omgivning. Inte ens marknaden manifesterar jämviktstillstånd. Lagen om utbud och efterfrågan tenderar mot jämviktsprissättning – en ökning av efterfrågan eller en brist på utbud kommer att höja priserna, vilket i sin tur uppmuntrar större produktion, vilket kommer sänka priserna – men aldrig någonsin uppnås stabilitet som ett fast tillstånd.
I motsats till de som insisterar på att sterilisera planeten, att vaccinera den från det virus som mänskligheten är, föreslår jag en annan metafor, hämtad från biologen Lewis Thomas. I sin underbara bok, The Lives of a Cell, föreslår Thomas en holografisk metafor som inte ser jorden på det mekanistiska och splittrade sättet som vårt politiserade tänkande har vant oss vid, utan som ett integrerat system. Precis som en cell som fungerar genom horisontell sammanlänkning snarare än vertikalt-strukturerad styrning, kan planeten ses som ett självreglerande, ömsesidigt stödjande livssystem, som ingjuts kraft av dess mångsidiga deltagares spontanitet och självständighet. Sett på detta vis utgörs det största hotet mot planetens hållbarhet de som insisterar på att bryta detta sammanlänkande och dela upp livet i kategorier av de som kontrollerar och de som kontrolleras.
Butler Shaffer undervisar vid Southwestern University School of Law. Han är författare till In Restraint of Trade och av Calculated Chaos. Hans senaste bok är Boundaries of Order.
Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe
